Konstiga känslor på kvällen när jag försöker sova

Ehh ok förutom att du inte skrev någonting om panikkänslor.

Jo alltså visst är det panik, men panikångest eller rättare sagt paniksyndrom som diagnos brukar ha en del andra kriterier också som iaf jag inte riktigt kände igen mig i men ok för enkelhetens skull så kan vi säga panikångest.
Skulle det kunna vara något i barndomen? För mig var det solklart för att jag fick starka flashbacks av vissa obehagliga händelser och jag hade ett behov av att prata med någon om det men vågade/ville samtidigt inte.
Jag tror personligen att panikångest har att göra med kontroll och självförnekelse(baserat på vad jag själv har upplevt och läst om andra), att hålla inne med något som vill komma ut. Många personer med panikångest är högpresterande människor med väldigt höga krav på sig själva. Men det kan säkert vara en biologisk störning också.

Jag har upplevt obehagskänslor på kvällarna ända sen jag var liten. Kommer ihåg hur jag beskrev det för min mamma som barn. Det fanns ingen direkt anledning men känslorna kom ändå.

Kan jämföra det med vissa lov. Har under min högskoletid upplevt hur folk drabbas av att "hela deras tillvaro faller ner på huvudet på dem" när de blir lediga under en längre period. När man får tid över och lämnas ensam så börjar man väl älta och reflektera över vardagen antagligen.

Detta kan man säkert lära sig att hantera på ett bra sätt med träning.

Nuförtiden ser jag det som något naturligt och vissa tankar kan vara konstruktiva, om man anser sig behöva förändra någonting. Men mycket är säkert rent ältande där man/du/jag drar upp saker som man är ensam om att känna sig missnöjd med. Just för att man är ensam och har tid över. Andra tycker säkert du är en bra person, men man blir för hård mot sig själv på ett irrationellt sätt.

Som sagt, det går säkert att träna på det där. Kolla upp mental träning.
Finns tre steg läste jag någonstans.
1. Först behöver du lära dig att slappna av, genom övningar/meditation.
2. Efter det är du redo att ta in ett positivt tänkande och börja öva på det.
3. Kommer jag inte ihåg

Sen motionera och ha en bra tidsmässig struktur på vardagen.

Det är mina tips som vanlig Svensson.

Hoppas det går bra för dig!
Mvh

Edit; Har inte upplevt den direkta paniken, men hoppas att jag kunde bidra ändå.

Jag försöker inte självdiagnostisera mig själv och sätta någon sorts stämpel på vad jag anser mig lida av här utan jag försöker bara förstå vilka valmöjligheter det finns. Jag får också starka flashbacks, men det kan vara i princip vilken sittuation som helst i vardagen, tidsmässigt, kanske en vecka tillbaka, en dag eller ett år. Det varierar mycket, men handlar i princip om exakt samma saker. Jag ser tillbaka på händelser(sociala sittuationer med kompisar, tjejer, familj, allt möjligt, som jag känner att jag handlat fel i ÄVEN fast jag vet för mig själv att jag inte handlat fel eller hade handlat på något annat sätt om jag fick leva om sittuationen.

Men jag känner även stor frustration nu när jag tänker efter, men den liksom blir inte så framträdande eftersom jag oftast "ruskar bort" minnen, känslor innan ja... jag vet inte vad som skulle hända, men jag vill inte ta reda på det heller. Frustrationen täcks också över av den intensiva paniken och rädslan.

Finns säkert något mer jag kan tillägga. Jag får återkomma till det.

Har väl sagt det i många trådar tidigare men det tåls nog att sägas igen

Ångest, panik, kaos, stress (och fan vet vilka symptomer man kan få) är varken fysiska eller psykiska sjukdomar

Det går att träna bort...

Jag hade ångest, panikattacker, stress, oro, illamående, konstiga tankar o.s.v för inte alls så längesedan egentligen... poff.. borta nu
Sover gott igen.
Äter bra igen.
Är social igen.
o.s.v.

Mental träning...

Låt mig fråga så här, tycker du folk är patetiska som går till psykolog? Skulle du själv tycka att det kändes obehagligt att gå till psykolog? Är du rädd för att förlora förståndet?

Att döma av det du skriver låter det som att ditt inre är ganska tumultartat och du vet inte har så bra koll på orsak > verkan hos dig själv. Alltså jag vet förstås inte men så var det för mig när jag började må dåligt att jag trodde att allt var ganska bra, även om jag kände mig nere, men det var liksom saker som rörde sig inom mig som jag inte alls förstod mig på. Sen tog det ett tag innan jag började förstå bättre hur jag själv egentligen fungerade.

Det är ju för att jag känner precis samma sak när jag ska sova. Kunde ha klippt och klistrat in TS inlägg i mitt eget. Jag beskrev hur jag försöker undvika de där känslorna genom att hålla mig sysselsatt,

Jag beskrev hur min situation ser ut när jag inte ska sova, för att se om TS och andra kanske känner igen sig. Kanske andra håller sig väldigt sysselsatta på dagtid och har svårt att koppla av. Kanske andra "låter bli" att gå och lägga sig i tid för att slippa utsättas för ångestattackerna. Är nyfiken på om det finns en koppling mellan ångestattackerna och hur man mår annars. Hoppas det inte är för OT.

Ahh ok. Personligen undvek jag att gå o lägga mig under lång tid som tonåring eller så käkade jag sömntabletter minns jag. Att kolla på film tills jag somnade kunde fungera också. Jag har inte samma problem längre av någon anledning. Jag kan fortfarande ha problem att sova men ångesten är inte där, eller så har jag bara lyckats trycka ner den på något sätt.
Att det finns en koppling mellan ångestattackerna och hur man mår annars tar jag för givet men det ser säkert helt olika ut för olika personer.

Ja. Att inte gå att lägga sig alls kan funka nån kväll ibland. T.ex. titta på film hela natten, spela något datorspel eller helt enkelt bara aktivera sig på ett eller annat sätt. Att supa sig full för att sedan sova fungerar också då jag inte lider av några liknande besvär när jag är full.