Toffeljävel? Ångest!

Helvete!

Träffade för ungefär sen en underbar tjej, (1 år yngre), december '07. Allt fungerade skitbra och vi var grymt kära, och är, tror jag. Bakrundshistorian kring mig är följande. Var extremt mobbad stora delar av skoltiden, grymt jävla osäker på vem jag är, rädd för vad folk skall tycka om mig etc etc etc, ni vet. Aldrig vågat ta upp detta med någon fram tills april '08, då vi varit tillsammans i 5 månader, då jag gick till en psykolog. (ingen bekant vet om detta)

Efter 7 månaders arbete med mig själv hos psykologen mår jag nu mycket bättre, jag ser framåt mot framtiden och har blivit mycket klarare på vem jag är, vad jag vill, vågar stå för vad jag tycker.

Nu känner jag dock att jag gjort mitt i byn/staden jag bor och har bott i i 19 år, min tjej har 1 år kvar i skolan, jag har et skitjobb jag inte trivs på och vill iväg härifrån. Jag känner att jag måste tänka på mig själv nu, efter all skit jag fått vara med om i mitt liv. Jag har jobberbjudanden i australien, jag vill allmänt bara ta mig härifrån, komma till en plats där jag kan börja om på nytt, som ni kanske förstår, nu när jag tog/tagit ta i minaproblem från förr.

Jag och min flickvän har nu varit tillsammans i 1 år snart, och allt känns väl bra, men kanske inte helt fläckfritt.

Hur ska jag göra? Vill inte lämna henne men känner att jag måste tänka på mig själv nu. Känner mig taskig om jag gör det mot henne, förmodligen värderingar som jag fått från skoltiden. Jag vill ABSOLUT inte ha ett distsansförhållande, antingen slut eller inte, då får det vara. Hur fan ska jag göra? Någon som varit med om en liknande grej? Så svårt. Kan inte tänka på annat.

Tack för seriösa svar.

Det ända jag kan föreslå är att fråga henne om hon vill följa med dig eller att du gör slut, det finns inte så mycket mer att göra om du ska flytta.

Du skulle ju kunna bo kvar, men det tror jag inte du skulle må bra av om jag får rätt bild av dig.

svår situation.
jag tycker att du ska tänka över det här noga, och väga för- och nackdelar mot varandra.

hur mår du när du lever med henne?
hur skulle du må utan henne?
hur skulle du må om du flyttade till andra sidan jorden (för övrigt låter det helt jävla underbart och jag skulle lätt följt med om jag inte hade haft så mycket här hemma!)?

och: om du känner att flytten skulle gagna DIG ska du göra det, hur hon mår över det behöver du inte lägga ner alltför mycket energi på. du ska göra det du vill göra med ditt liv, istället för att ta ansvar för andras eventuella känslor.

det gäller ditt eget liv, men tyvärr får man inte vara så "egoistisk" att man gör det man själv vill längre. dessutom är du fortfarande så pass ung att du faktiskt kan göra det här utan alltför stora uppoffringar. jag säger: go for it, mate!

Låter som om du redan bestämt dig. Har du inte det så är det dags!
Åk och lev livet!

Du borde flytta tycker jag, det är inte kul att se tillbaks om några år (när du inte ens är tillsammans med tjejen) och du sumpade dina chanser för ett bra liv någon annanstans. Australien låter ju skithäftigt! Vilka möjligheter, vilken natur.
Älskar du henne jättemycket, litar på henne, och känner att du vill vara med henne långt framöver. Ta med henne, men isåfall kan du kanske vänta på hennes avslutade skolgång?

Även om hon skulle villja följa med dig, halvhjärtat och lovar dig detta. Tänk så ångrar hon sig, eller tittar sig runt efter annat pojkvänsmaterial? Så i sista stund står du med skägget i brevlådan, lämnad och har kanske förstört chansen till ditt jobb i Australien.
Somsagt, litar du på henne och hon säger att hon ska följa med. (Detta kan du avläsa via kroppsspråk, talesätt, inställning.. allt). Om allt pekar på det positiva, och inga ändringar eller klydd från hennes sida görs. Så vore det ju skitfint om hon ville hänga med dig.

Jag flyttade från staden jag är uppväxt i, för jag var så helvetes fed up på det. Hade en pojkvän sedan ett år. Han lovade att flytta med så fort han fick jobb och att det "kändes okej att flytta". Det hela slutade med att vi gjorde slut och blev ihop (10?) gånger på ett år, nya lovord om flytt och allt. Han gjorde allt för att dra sig ur flytten som bara var 12 mil bort. Jag visste hela tiden att vi skulle få ett bättre liv i en annan omgivning, problemet var ju bara att jag inte kunde övertyga honom. Kvittade vad jag sa.
Vi hade distansförhållande i mer än ett halvår, jag funderade själv på att lämna honom för jag var trött på hans snack.
Idag bor vi ihop igen, långt ifrån Malmö där jag är uppväxt. Vi har det skitbra, och hade aldrig haft chansen till detta underbara livet om det inte var för min initiativförmåga.

12 mil, för att komma närmre naturen och slippa massa människor man gått och retat sig på i flera år. Då hade fan Australien gjort underverk. Sätt dig själv i första hand, vill hon inte.. Skit i det. Det finns så många tjejer i Australien som säkerligen vill vara med dig

kram anna

Tänk på dig själv i första hand. Jag är övertygad om att din tjej inte skulle vara så barmhärtig om hon var i din situation. Ta upp saken och förklara hur du känner så kanske hon förstår. Gör hon inte det så gäller ditt välbefinnande som nummer 1. Världen är full av människor som gör en massa dumheter för att behaga och tänka på alla andra än sig själv. Du behöver lite mera "me, myself and I" i dina tankar.

Flytta för bövelen, ni är så unga, och ursäkta mig nu: men det kommer förmodligen ta slut ändå. Väldigt många relationer i så unga år gör det.
Jag flyttade till en ny stad massa mil bort som 18-åring (trots p-vän sen ca 3 år i hemstaden) och det är det bästa jag gjort. Jag hade inte varit där jag är i dag, som människa alltså.
Jag brukar fnissa och tänka på hur livet hade blivit om jag stannat och hållit ihop med min dåvarande. Sen ryser jag i tio minuter.

Du bör inte flytta ifrån henne om du tycker om henne och har det bra med henne.

Ta chansen medans du har den annars kommer du ångra dig resten av ditt liv.

Varför skulle han göra det? Gräset är inte alltid grönare på andra sidan.

Inte för honom, eftersom han vill frigöra sitt sinne. Känslorna är något man måste respektera till 150%.

Eller 95% jag är inte säker på siffrorna där..

Hon kanske kan följa med och plugga färdigt på distans? Eller om du pallar att "vänta" i sverige ett år på henne? Ellr kanske hon känner för ett sabbatsår och kan följa med och känna sig för?