2008-11-21, 03:34
#1
Man, 186cm, 67kg 
Svamp; Mex. Cubensis, Marijuana
Jag tar namnet Jean, och min kompis Paul.
Detta är min första svamptripp! Jag vet att den är ganska lång, se det som något posetivt. Och jag vet att jag var noobig att jag handlade som jag gjorde... Men läs den, det blir väldigt kul efter ett tag, lovar.
Jag och min kompis Paul var på en typisk röka-på-resa i Amsterdam. Det var nu i september, vädret var fint, vi rökte gott, åt gott, träffade gott folk, tillbringade helt enkelt en underbar tid i den vackra staden.
En fredag tillbringade vi tiden med två killar från Nya Zeeland och två killar från Irland, Dublin, vi chillade i Voldelpark, som är en stor grön park precis utanför citykärnan i Amsterdam, hade det väldigt trevligt och pratade bl.a. om Svamp och att det är lagligt… Vi hade tillsammans tidigare gjort typiska amsterdamnöjen… ja, till och med gått på Sex-theatre i red light området, vulgär club där de strippar och har sex på scen. Usch det var inte direkt så det tände, snarare än blandkänsla av fascination och att man blev äcklad… Hur som helst bestämde vi oss för att även Svampa nu när det ändå är lagligt.
Sagt och gjort hade vi inhandlat svamparna på en smart-shop i centrum. Jag och de Irländska killarna blev det som skulle trippa, de andra var sitters och skulle eventuellt trippa imorgon. Vi käkade dem på mc-donalds tillsammans med Pomme Frits, för min del blev det full dos, 35 gram färsk cubensis, de andra delade på 35gram Hawai-svamp. Sedan drog vi till Museum Pleins park där vi satt och väntade på ruset… Efter 45 minuter blev vi lite tvivelsamma ”något borde man ju känna nu…” så vi gick tillbaks till vandrarhemmet som låg 200 meter därifrån… Vi la oss i sängarna och tog det lugnt.
Plötsligt efter hela 1 timme och 15 minuter började det hända något… Plötsligt var allt roligt. Jag bara låg och skrattade och skrattade och skrattade, allt var så fruktansvärt roligt bara. Efter ett tag började det komma mer och mer mönster på vägarna. Killarna som var ”sitters” för mig fullständigt asgarvade när jag sa till dem ”Ohhh, the wallpapers, they're so amazing”. Sedan började jag fokusera på alla personer i rummet, och förklarade vilka elevhem de hade placerats i om de hade gått på Hogwarts (Harry Potters trollkarlsskola). Michel som hade mörkt hår och då rödsprängda ögon, vi var ju pårökta, tyckte jag såg ond ut, som jag även sa till honom ”i think you are evil”, han bara skrattade, han skulle i alla fall ha hamnat i Slytherin… Berry från Irland som jag tyckte mycket om skulle ha hamnat i de modiga och godhjärtades elevhem; Gryffindor. De bara fortsatta garva åt mig…
Efter kanske 15 minuter in i min tripp så kom de nyktra grabbarna på att det var rökdags på balkongen, så det meckades… Jag blev skitglad och exalterad ”ja det ska ju boosta trippen”, sa jag. Min schyssta kompis meckade en stark spliff av Blue Berry-gräs till mig på begäran. Jag rökte den, tyckte att det var godare och trevligare än någonsin. Fem minuter senare blev jag radikalt mkt mer trippad, men det var fortfarande otroligt kul…
Efter ytterligare kanske 15 minuter kommer mitt sällskap på att vi skulle dra oss in till centrum, det var ju fredag kväll. Jag säger till min kompis att jag inte kan, ”det kan vara farligt”, han sa då, ”Nu är det faktiskt fredag och vi är i Amsterdam, om du inte vill följa med får du vara kvar här, men jag drar i alla fall”, jag minns det så väl. Jag hade inget alternativ som jag såg det, så jag följde med, och det är i detta skede jag börjar trippa jättehårt.
Minns hur jag gick ned för trapporna i vandrarhemmet och hur allt såg ut som en målad tavla… Allt rörde sig och såg ut som att det var på låtsas. När jag kollade på min kompis såg jag honom på ett helt annat sätt, jag tänkte på hur han pratade och försökte verka ut mot alla, och tyckte det kändes som om det mesta han gjorde var påklistrat. Alltså ett socialt spel, jämt emot de andra i sällskapet. Jag minns inte mycket från turen in till centrum mer än att det kändes livsfarligt att gå över de ENORMA gatorna, och att jag hela tiden behövde ha en hand på min kompis axel, för att inte tappa bort honom.
Förmodligen åkte vi spårvagn dit, men det minns jag inget alls av. Så helt plötslig satt vi på Coffeeshopen där allt hände…
Jag satt i ett rum, ungefär lika stort som Morias grotta (i sagan om ringen ni vet). Framför mig på bordet hade jag ett glas med Cola, som min kompis hade beställt åt mig. Glaset var så stort det var helt otroligt. Jag tog tag i det, kändes som det vägde absolut ingenting, men var stort som en 300 kilos tunna. Känslan av när tänderna mötte glaskanten var så konstig, tänk er att hålla i en tunna, stor som bara den, fast i princip viktlös, sedan sätter du dina små små små tänder mot kanten på tunnan, och häller i dig Cola.
Jag lyssnade också på musiken, den lät ungefär som musik gör när man spelar den baklänges. Jag tänkte inte då om jag gillade det eller inte, jag bara tyckte att allt var så konstigt. Det var ett ständigt frågetecken i huvudet. Min kompis sa till mig att rulla en joint, jag fattade knappt vad han sa, men jag tog tag i ett rizzla, och på något vis tänkte rulla, men bara kollade på rizzlan, och sedan på min vän och frågade ”vadå?” Det var som om jag var helt handlingsförlamad och bara inte fattade någonting.
Plötsligt fick jag syn på en svart kille i ”baren” (såg typ afrikansk ut), detta fick mig att snöa iväg i tankar om hur konstigt men fascinerande det är att vi har olika hudfärger, och kommer från olika världsdelar, men ändå samlas här på samma ställe och kommunicerar med varandra. Jag tyckte det var fantastiskt, och obeskrivligt fascinerade. Så på något vis lyckades jag ropa dit honom eller något, för helt plötsligt stod jag öga mot öga med honom, det kanske var en meter mellan oss. Och ni som har sett E.T kan ju föreställa er mig höja ett finger, bräckligt och skakigt, precis som E.T, och peka på mannen och stamma fram ”B-B-B-Black", för att sedan peka på mig själv och säga "W-w-w-white" och sedan le stort mot killen. Då ser jag hur han blir arg och skriker på mig, jag förstår absolut ingenting, och blir livrädd. Stirrar ner i bordet som en rädd hund och försöker rikta en tumme upp mot honom… Jag försiktigt upp på mina vänner och har nu i huvudet att jag inte ska öppna käften, för då kommer det garanterat bli en missuppfattning. Jag kollade mig nu omkring på alla i sällskapet och får känslan av att jag hade förolämpat alla, och eftersom jag vid det här laget fullständigt har tappat talförmågan bara jag ger tummen upp som någon sort förklaring över att jag är hemskt ledsen och att jag bara vill alla väl, förlåt mig.
Tillslut lyckades jag få fram orden ”Hem, farligt, hem farligt, snälla” till Paul, som accepterade min vilja, men blev upprörd över att det var fredag kväll och att vi var tvungna att dra hem… När vi kom ut ur coffeeshopen var jag så rädd och sné att jag ett kort tag trodde jag fullständigt skulle gå vilse i själen. Det kändes som jag skulle dö. Men som tur var lyckades jag samsa mig lite och satte mig på backen…
Vägen hem var förskräcklig. Tiden fanns inte. Den fanns inte, det var som den fullkomligt stod still.
Tillslut var vi i alla fall framme vid vandrarhemmet och jag låg i sängen och väntade på att jag skulle bli normal. Jag sa hela tiden högt till mig själv ”Det kommer gå över Jean, det kommer gå över.”… Det gjorde det tillslut, men jag hann ha en massa hemska tankar i flera (eviga) timmar den natten om att jag skulle förbli i det där tillståndet… Satt även och sablade med mobilen, och lyckades skriva ett meddelande till mig själv, som jag har sparat. Det stod; ”Språk, Evig väntan, Förståelse, Blått var blått, Jean du är inte konstig. Det blir bättre, calme-toi” (det sista är ”lugna dig” på franska.)
På morgonen hade vi alla mkt att prata om vid frukostbordet… De andra hade tydligen inte trippat så hårt, men varit vilse i Amsterdam centrum i flera timmar…
Om det är något jag lärde mig är det att jag hädanefter ska vara i lugna miljöer när jag trippar hårt. Amsterdam centrum en fredagskväll/natt var på tok för många intryck från alla olika håll. Live and learn!
Jag tar namnet Jean, och min kompis Paul.
Detta är min första svamptripp! Jag vet att den är ganska lång, se det som något posetivt. Och jag vet att jag var noobig att jag handlade som jag gjorde... Men läs den, det blir väldigt kul efter ett tag, lovar.
Jag och min kompis Paul var på en typisk röka-på-resa i Amsterdam. Det var nu i september, vädret var fint, vi rökte gott, åt gott, träffade gott folk, tillbringade helt enkelt en underbar tid i den vackra staden.
En fredag tillbringade vi tiden med två killar från Nya Zeeland och två killar från Irland, Dublin, vi chillade i Voldelpark, som är en stor grön park precis utanför citykärnan i Amsterdam, hade det väldigt trevligt och pratade bl.a. om Svamp och att det är lagligt… Vi hade tillsammans tidigare gjort typiska amsterdamnöjen… ja, till och med gått på Sex-theatre i red light området, vulgär club där de strippar och har sex på scen. Usch det var inte direkt så det tände, snarare än blandkänsla av fascination och att man blev äcklad… Hur som helst bestämde vi oss för att även Svampa nu när det ändå är lagligt.
Sagt och gjort hade vi inhandlat svamparna på en smart-shop i centrum. Jag och de Irländska killarna blev det som skulle trippa, de andra var sitters och skulle eventuellt trippa imorgon. Vi käkade dem på mc-donalds tillsammans med Pomme Frits, för min del blev det full dos, 35 gram färsk cubensis, de andra delade på 35gram Hawai-svamp. Sedan drog vi till Museum Pleins park där vi satt och väntade på ruset… Efter 45 minuter blev vi lite tvivelsamma ”något borde man ju känna nu…” så vi gick tillbaks till vandrarhemmet som låg 200 meter därifrån… Vi la oss i sängarna och tog det lugnt.
Plötsligt efter hela 1 timme och 15 minuter började det hända något… Plötsligt var allt roligt. Jag bara låg och skrattade och skrattade och skrattade, allt var så fruktansvärt roligt bara. Efter ett tag började det komma mer och mer mönster på vägarna. Killarna som var ”sitters” för mig fullständigt asgarvade när jag sa till dem ”Ohhh, the wallpapers, they're so amazing”. Sedan började jag fokusera på alla personer i rummet, och förklarade vilka elevhem de hade placerats i om de hade gått på Hogwarts (Harry Potters trollkarlsskola). Michel som hade mörkt hår och då rödsprängda ögon, vi var ju pårökta, tyckte jag såg ond ut, som jag även sa till honom ”i think you are evil”, han bara skrattade, han skulle i alla fall ha hamnat i Slytherin… Berry från Irland som jag tyckte mycket om skulle ha hamnat i de modiga och godhjärtades elevhem; Gryffindor. De bara fortsatta garva åt mig…
Efter kanske 15 minuter in i min tripp så kom de nyktra grabbarna på att det var rökdags på balkongen, så det meckades… Jag blev skitglad och exalterad ”ja det ska ju boosta trippen”, sa jag. Min schyssta kompis meckade en stark spliff av Blue Berry-gräs till mig på begäran. Jag rökte den, tyckte att det var godare och trevligare än någonsin. Fem minuter senare blev jag radikalt mkt mer trippad, men det var fortfarande otroligt kul…
Efter ytterligare kanske 15 minuter kommer mitt sällskap på att vi skulle dra oss in till centrum, det var ju fredag kväll. Jag säger till min kompis att jag inte kan, ”det kan vara farligt”, han sa då, ”Nu är det faktiskt fredag och vi är i Amsterdam, om du inte vill följa med får du vara kvar här, men jag drar i alla fall”, jag minns det så väl. Jag hade inget alternativ som jag såg det, så jag följde med, och det är i detta skede jag börjar trippa jättehårt.
Minns hur jag gick ned för trapporna i vandrarhemmet och hur allt såg ut som en målad tavla… Allt rörde sig och såg ut som att det var på låtsas. När jag kollade på min kompis såg jag honom på ett helt annat sätt, jag tänkte på hur han pratade och försökte verka ut mot alla, och tyckte det kändes som om det mesta han gjorde var påklistrat. Alltså ett socialt spel, jämt emot de andra i sällskapet. Jag minns inte mycket från turen in till centrum mer än att det kändes livsfarligt att gå över de ENORMA gatorna, och att jag hela tiden behövde ha en hand på min kompis axel, för att inte tappa bort honom.
Förmodligen åkte vi spårvagn dit, men det minns jag inget alls av. Så helt plötslig satt vi på Coffeeshopen där allt hände…
Jag satt i ett rum, ungefär lika stort som Morias grotta (i sagan om ringen ni vet). Framför mig på bordet hade jag ett glas med Cola, som min kompis hade beställt åt mig. Glaset var så stort det var helt otroligt. Jag tog tag i det, kändes som det vägde absolut ingenting, men var stort som en 300 kilos tunna. Känslan av när tänderna mötte glaskanten var så konstig, tänk er att hålla i en tunna, stor som bara den, fast i princip viktlös, sedan sätter du dina små små små tänder mot kanten på tunnan, och häller i dig Cola.
Jag lyssnade också på musiken, den lät ungefär som musik gör när man spelar den baklänges. Jag tänkte inte då om jag gillade det eller inte, jag bara tyckte att allt var så konstigt. Det var ett ständigt frågetecken i huvudet. Min kompis sa till mig att rulla en joint, jag fattade knappt vad han sa, men jag tog tag i ett rizzla, och på något vis tänkte rulla, men bara kollade på rizzlan, och sedan på min vän och frågade ”vadå?” Det var som om jag var helt handlingsförlamad och bara inte fattade någonting.
Plötsligt fick jag syn på en svart kille i ”baren” (såg typ afrikansk ut), detta fick mig att snöa iväg i tankar om hur konstigt men fascinerande det är att vi har olika hudfärger, och kommer från olika världsdelar, men ändå samlas här på samma ställe och kommunicerar med varandra. Jag tyckte det var fantastiskt, och obeskrivligt fascinerade. Så på något vis lyckades jag ropa dit honom eller något, för helt plötsligt stod jag öga mot öga med honom, det kanske var en meter mellan oss. Och ni som har sett E.T kan ju föreställa er mig höja ett finger, bräckligt och skakigt, precis som E.T, och peka på mannen och stamma fram ”B-B-B-Black", för att sedan peka på mig själv och säga "W-w-w-white" och sedan le stort mot killen. Då ser jag hur han blir arg och skriker på mig, jag förstår absolut ingenting, och blir livrädd. Stirrar ner i bordet som en rädd hund och försöker rikta en tumme upp mot honom… Jag försiktigt upp på mina vänner och har nu i huvudet att jag inte ska öppna käften, för då kommer det garanterat bli en missuppfattning. Jag kollade mig nu omkring på alla i sällskapet och får känslan av att jag hade förolämpat alla, och eftersom jag vid det här laget fullständigt har tappat talförmågan bara jag ger tummen upp som någon sort förklaring över att jag är hemskt ledsen och att jag bara vill alla väl, förlåt mig.
Tillslut lyckades jag få fram orden ”Hem, farligt, hem farligt, snälla” till Paul, som accepterade min vilja, men blev upprörd över att det var fredag kväll och att vi var tvungna att dra hem… När vi kom ut ur coffeeshopen var jag så rädd och sné att jag ett kort tag trodde jag fullständigt skulle gå vilse i själen. Det kändes som jag skulle dö. Men som tur var lyckades jag samsa mig lite och satte mig på backen…
Vägen hem var förskräcklig. Tiden fanns inte. Den fanns inte, det var som den fullkomligt stod still.
Tillslut var vi i alla fall framme vid vandrarhemmet och jag låg i sängen och väntade på att jag skulle bli normal. Jag sa hela tiden högt till mig själv ”Det kommer gå över Jean, det kommer gå över.”… Det gjorde det tillslut, men jag hann ha en massa hemska tankar i flera (eviga) timmar den natten om att jag skulle förbli i det där tillståndet… Satt även och sablade med mobilen, och lyckades skriva ett meddelande till mig själv, som jag har sparat. Det stod; ”Språk, Evig väntan, Förståelse, Blått var blått, Jean du är inte konstig. Det blir bättre, calme-toi” (det sista är ”lugna dig” på franska.)
På morgonen hade vi alla mkt att prata om vid frukostbordet… De andra hade tydligen inte trippat så hårt, men varit vilse i Amsterdam centrum i flera timmar…
Om det är något jag lärde mig är det att jag hädanefter ska vara i lugna miljöer när jag trippar hårt. Amsterdam centrum en fredagskväll/natt var på tok för många intryck från alla olika håll. Live and learn!
HAhahaha! Klart bland det roligaste jag läst på FB i år!
