Du-reformen, symbol för Jante?

I dagens anglifierade kultur, där bokstaven I "by default" syftar på det egna
jaget, är det kanske svårt att inse hur artigt det var ännu för 80 år sedan
att tilltala äldre personer med I. Det fungerade mot en eller flera personer.

Tilltalet I kombinerades gärna med plural på verbet:

— Tänken I gå på julakalaset hos Arthur och Berta? (grannarna)

Detta sagt för att illustrera att det nedåtriktade »ni« skiljer sig markant från
det gamla fina tilltalet »I« där det hördes att I:et var en versal. Betoningen
kan tolkas som en rest av varianten »ir«.

Ett betonat »I« svarar direkt mot engelska "you" som lär komma via saxiska.
Tilltal med ord som börjar på y/i/j går ända tillbaka på sanskrit, antyder Oxford.

Jämför Hellquist: http://runeberg.org/svetym/0353.html

Jo. Fast exakt vilken verbform som I tog varierade från dialekt till dialekt, åtminstone om vi kommer in på 1700-talet.

Du har alldeles rätt i att det ursprungliga andrapersonpluralis-pronomenet I i en hel del (dock alls icke alla) svenska bondekulturer var ett respektfullt tilltal just gentemot äldre personer. Detta visar att uppfattningen att tilltal med andra person pluralis är ett uppifrån-och-nertilltal inte är hur utgammal som helst i svenskan. Det faktum att det lantliga åldersrespektstitulerandet är så hårt koppla till till den äldre formen I gör dock att det är svårt att bygga på i det i något skapande av ett modernt okontroversiellt respekttilltal

Jag antar att detta redan påpekats på annat håll i forumet, men formen ni har alltså uppkommit genom en felaktig upplösning av uttryck som haven I, stött av att första person pluralis hade -e som presensform vid tiden för missförståndet. (Jämför Viktor Rydbergs (då iofs arkaiserande) Vi ana furstar, där barn vi blicke/men viuxna kungar vi finna icke eller den svenska kungliga kungörelsens inledande Vi göre veterligt... långt in på 1900-talet.)

tacka vet jag lumpen, där man får titulera folk korrekt.

Till dialektala pronomen hör varianter på »oss« dvs andra person plural objekt.
I de sydvästliga dialekter där »I« var ett hövligt tilltal kunde man höra »voss«
för första person plural objekt.

— I konnen la komma å hälsa pao voss! (ringen flyttades senare ovanpao a:et)

Som mitt språköra minns det, kom v i »voss« särskilt fram efter vokal.

Jämför »uss« hos Rietz: http://runeberg.org/dialektl/0813.html

Som sagt, den språkliga variationen i Sverige var avsevärd ännu för 50 år sedan.
Variationerna för »oss« inom svenskt talspråk var alldeles nyligen lika stora som
mellan engelska "us", tyska "uns" och svenska »oss«.

Visst är det trevligt med ett mandelögt nyhetsankare från Tavelsjö, men inte
gagnar det underhållet av sydvästliga dialekter precis...

Jag tycker att det är lite tråkigt.
Hade gärna sagt "Goddag direktörn'!".

Det kan du göra ändå - om inte annat så för att jävlas. För några år sedan, då det här med att starta företag runt alla upptänkliga forkningsprojekt hade nått sin kulmen på Karolinska Institutet, brukade jag hälsa professorskollegor därifrån med ett glatt "Goddag, direktörn! Och hur går affärerna?"

I allmänhet gick de inte så jävla lysande.

Att man inte behöver hålla på att fundera över hur man ska tilltala folk är enbart bra i mina ögon, både att man duar och att man tilltalar med förnamn såväl privat som i yrkeslivet. Dock irriterar jag mig på att folk mer och mer helt överger efternamnen även när de presenterar sig själva eller andra i tjänsten. Om jag ringer till vårdcentralen för att beställa tid hos läkare, vill jag inte höra: "Ja, då kan du få tid hos Anders kl 14". Det ger för mig ett oseriöst intryck. Att man sedan tilltalar läkaren med "Anders" och "du" är en annan sak.

Kul och lärorik tråd.

Jag hade inte en susning att "ni" var ansett som något oförskämt förr.
Var det värre att säga "ni" än "du" till en överordnad alltså?

Måste bara flika in att jag kallade min barske kapten "ni", det föll sig helt naturligt. Han vrålade rakt i Wie bitte?:s öra; "vilka jävla vi?!".

Där fick man för att man tyckte det kändes naturligt att nia en överordnad.

Förresten, denne Bror Rexed, var inte han som var upphovet till att man kan bli "du och bror" med någon?

Inte för att det hörs någon skillnad, men du menar väl "Goddag direktör'n!" ?
För övrigt kan man skriva både direktören och direktörn i bestämd form.

För det första ska man ha klart för sig att "ni" var mer neutralt i Stockholm, det enda ställe där trettiotalets försök till ni-reform fick något som helst fäste. För det andra ska man också ha klart för sig att reglerna för vad som gick för sig och inte gick för sig, var skarpare och tydligare ju mer social prestige man själv hade, och den beskrivning av hur det var som jag har givit i tråden, väsentligen hänför sig till kraven på den etablerade borgerlighetens tilltalsvanor.

Om underordnande niade direktörn, behövde direktörn inte tolka detta som oförskämdhet, han kunde lika gärna välja att tolka det som ett utslag av att de lägre klasserna inte visste bättre, i stället. Om de däremot duade honom, var detta fullt klart ett försök att låta påskina en intimitet som alls inte förelåg - någon annan tolkning var inte möjlig. (Om en kvinnlig underlydande duade direktörn, var den enda rimliga tolkningen för omgivningen att hon var hans älskarinna. Om direktören inte ville att folk skulle tro det - sant eller ej - var han direkt tvungen att omedelbart och kraftigt reagera på tilltalsformen) De enda främmande människor man kunde tolerera att bli duad av var folk från Dalarnas landsbygd, eftersom det var allmänt bekant att dalfolk duade alla.

O nej. Han råkade bara ha ett synnerligen lämpligt förnamn. Att koppla ihop duande med att betrakta folk som bröder i anden har urgamla anor, och kommer ytterst från klostren, och kom in i vardagstänkandet två vägar. Via universiteten, som ju ursprungligen var avläggare från klostren, och från sällskapsordnarna, som hade en hel del av sin inspiration från klosterordnarna - de hette inte "ordnar" för inte.

Än idag inleder jag mail till mina mer konservativa kolleger med "Broder!" och slutar med "Tuus" - en sista rest av det gamla akademiska brodersduandet.

Det Högsta Medvetandet, alias Ödet, visade storslagen humor när det ca år
1914 tilldelade den unge parveln förnamnen Bror Anders. Gossebarnet skulle
50+ år senare bli GD för Medicinalstyrelsen och i sitt hälsningstal till personalen
genomföra du-reformen internt i själva verket ifråga.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Du-reformen
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bror_Rexed

Till DHM:s språkliga lekar kan räknas att Rexeds hembygd Räxed stått emot
den e-feber som drabbade både Bror och Helsingborg. Räxed ligger fast i den
värmländska berggrunden norr om Arvika.