Du-reformen, symbol för Jante?

Är det någon som vet varför den omtalade Du-reformen spred sig i Sverige? Innan hette man herr oh fru, var man gammal kunde man till och med vara så hövlig att man sa tant och farbror. Hade någon ett fint yrke så uppmärksammade man detta genom att titulera dem doktor, greven, fursten, godsägaren och alla andra fina namn. Men detta formella, trevliga och artiga sättet att tilltala människor blev förbjudet under 60-talet. Då delade man ut knappar som det stod DU på, så att alla Jante-predikare tydligt kunde deklarera att med mig räcker det med ett du!

Men även om jag inte levde under tiden man sa ni,fru och alla de där namnen, så saknar jag det i Sverige. Åker man till England så ska man helt plötsligt säga please efter varje mening, hello mister när man hälsar på en gammal gubbe. Jag vet ju att detta artiga sätt har våldtagits av ungdomarna som har slutat med det, men det är synd. Men de skulle inte våga säga något annat än mrs Totty till sina lärare. I USA kan man till och med få kvarsittning för att du:a läraren. Men varför är inte det möjligt i Sverige? Hur kommer det sig att ett uråldrigt fint system ansågs fult bara under ett decenium? Dessutom har alla andra länder kvar det artiga titlarna.

Men artigheter är ju omständigt, inte artigt, här i Sverige. Skaka hand och få smittsamma bakterier på händerna har man trots allt behållt, men snart dör väl de också ut, innan mesarna börjar gå runt med spritflaska för att tvätta händerna.

Kort sagt, du:ar man folk i Sverige för att slippa upphöja dem till någon nivå de inte får vara på. Någon kanske är bättre än dig! Läkaren kan ha mer utbildning än dig, och fy fan och Jante skulle uppmärksamma detta!

Det finns väl ingen som du:ar någon i USA? Där är det ju 'you', d.v.s. 'ni' som alla tilltalas med. Den ende som fortfarande thou:ar är väl Gud?

Personligen tycker jag att det är rätt skönt att kunna prata med alla på samma sätt, men man känner sig smått handikappad i utlandet när man går runt och tilltalar alla som om de vore ens barndomsvänner.

Ni-rekylen diskuteras här (sökord Rexed):
www.flashback.org/showthread.php?t=538273
www.flashback.org/showthread.php?t=279808

TS, tillhör du någon adelssläkt eftersom du tycker så illa om dureformen?

Under titelsjukans tid kunde det vara problematiskt för två obekanta att tala med varandra. Någon, kanske Hasse Z, skrev ett kåseri om två personer på ett tåg, som började prata med varandra. Eftersom man inte visste vilken titel man skulle använda tog man till konstiga repliker av typen:
"Has det hund?"
"Är det till att...?"
Det är väl skönt att slippa sådant trams.

MVH

Petter Eremiten

Förbjudet och förbjudet... Det dog när det kom ett livskraftigt alternativ, väsentligen för att det var så förbannat krångligt. ("Om hovrättsrådet inte vill ha kaffe, kan hovrättsrådet få te i stället. Går det bra, hovrättsrådet?") I många situationer var man så osäker på hur man borde tilltala folk att man fick ta sin tillflykt till passivum. (Typ: "Has det halmhatt?") Och i princip gick det inte att tilltala främmande kvinnor. Främmande män kunde man självklart säga "min herre" till, men sa man "min dam", så lät man som nånting ur en riddarroman av Walter Scott, och sa man "damen", lät man som en expedit i en sybehörsaffär. Och "frun" sa bara tjänstefolket.

Man hade försökt ersätta det där med "ni" på trettiotalet i den så kallade "ni-reformen", sponsrad av bland annat sedermera folkpartiledaren Bertil Ohlin, men det gick inget bra, eftersom "ni" var ett utpräglat "uppifrån-och-ner"-tilltal, och inte alls ett artigt tilltal. En och annan stockholmare hoppade på niandet, men för övriga Sverige fortsatte "ni" att vara något som gymnasielärare tilltalade sina elever med, eller officerer sina rekryter - eller nåt som man kallade tågkonduktören eller affärsbiträdet.

Två namn brukar nämnas som ansvariga för att genomslaget blev så stort och snabbt som det blev. Den ene var generaldirektören för Medicinalstyrelsen Bror Rexed, som genomförde en du-reform på sin myndighet när han kom dit 1967 (innan myndigheten omvandlades till att bli Socialstyrelsen), och som såg till att få ordentligt med publicitet för detta. Den andre var Olof Palme, som när han blev statsminister 1969 lät de journalister som intervjuade honom i TV dua honom. (Företrädaren, den en generation äldre Tage Erlander, hade det, all hans folklighet och personliga blygsamhet till trots, varit självklart att tilltala "Ers Excellens".) Och om landets statsminister tolererade att bli duad i etermedias offentlighet, varför skulle då andra insistera på titulatur?

Några knappar kan jag inte på minsta sätt erinra mig. Och jag kan, precis som Fänrik Stål, ge besked, ty jag var med.
Man sa alltså inte ni. Och det där är fortfarande viktigt. Jag stöter ibland på undomar och servicepersonal som tror att de ska vara artiga och nia mig. Så fort jag har tid, förklarar jag vänligt för dem att jag är uppfostrad i en tid då "ni" inte alls var artigt, och i själva verket kunde vara snarast oförskämt, och att om man prompt vill smöra för mig med tilltal, så kan man säga "min herre", om man inte vet vem jag är, eller "professor X" om man vet vem jag är, men att det annars går alldeles utmärkt med "du".

Du menar om man säger "A curse onto thy head!" eller nåt sånt? På engelska finns ju inte "du" i levande tal, annat än möjligen när man tilltalar Vår Herre.

Det fanns inget annat land som hade ett så krångligt titelsystem utan korta praktiska alternativ. Det är klart att om jag träffar borgmästaren i en fransk stad, så säger jag "Bonjour, M. le maire" när jag hälsar på honom - "Bonjour, Mme le maire" om det är en kvinna. Men har jag bara sagt det en gång, kan jag självklart övergå till att halla honom/henne för "vous" under resten av samtalet.

Det gick inte i Sverige på det gamla titulerandets tid.

Grevlig eller friherrlig ätt isåfall, då...

Medlemmar av vanliga obetitlade adelssläkter har tilltalats precis som alla vi andra brohyvlare sen "herr", "fru" och "fröken" slutade att vara reserverade för adeln i början på 1800-talet.

Dureformen var en milstolpe på väg från det gamla klassamhället. Enbart representanter för den gamla överklassen kan längta tillbaka till den tiden.

Kort sagt kan man alltså säga att svenskan hade ett så krångligt titelsystem så att det var omöjligt att använda. Men varför tillät inte Jante att man sa "ni" till människor. Varför ska inte lilla jag få säga "ni" till hovrättsrådet, om jag redan har hälsat på honom som i Frankrike? Var det jante som skapade det krångliga systemet? Att det dog ut kan jag förstå, men jag anser ändå att svenskan saknar ett fint tilltalssystem, som inte nödvändigtvis behöver vara så krångligt som det förra.

Lyckligtvis är Kungen helig i Sverige och heter Kungen, inte "du". Men "you" i engelska då, det betyder som sagt var både du och ni. Men man har åtminstone "sir" och "madam" kvar.

Så kan man se det. En milstolpe på väg från det gamla oscariska klassamhället, där det viktigaste var i vilken familj man var uppvuxen, och i någon mån hur man betedde sig, till dagens klassamhälle, där det enda viktiga är hur mycket stålar man har, och hur mycket man syns i media.

Vi människor har en gång för alla en tendens till att skapa klassamhällen. Men dessa kan vara mer eller mindre trevliga. Jag är inte säker på att ett klassamhälle uteslutande byggt på penningen och offentligheten är trevligare. Vi hade till exempel förmodligen sett färre obscena direktörslöner i dessa de yttersta av dagar om uppkomlingar med pengar fortfarande mest bara hade varit vulgära, som det var för hundra år sedan - och i viss utsträckning fortfarande för femtio. Som det nu är, ger ju all rikedom social status - skit samma när och hur du har ansamlat den.

Den första provinsialläkaren i Härjedalen noterade på 1700-talet att "härjedalingen säger du till alla". Personligen har "herr", "fru", "unge herr" och "fröken" alltid känts så fruktansvärt främmande för min del. Och jag har då inte hört någon av mina äldre släktingar som använt det, någonsin. Så det tåls kanske att debattera just hur utbrett det tidigare var. Lär väl ha varit vanligare söderut där det funnits en adel.

Nåja, omöjligt och omöjligt... Det användes trots allt i typ hundrafemti år. Men det var besvärligt och ovigt, och nackdelarna blev större vartefter samhället urbaniserades, och fler obekanta människor därigenom kom i kontakt med varandra.

För det första är Jante en norsk ort, uppfunnen av Aksel Sandemose. Jag vet inte om vi svenskar ska janta oss så väldigt. För det andra hade det alltså blivit så att "ni" hade börjat användas för tilltal uppifrån och ner. Jag har fortfarande det där i ryggmärgen. Om jag någon enstaka gång skulle komma på idén att nia folk, så kan du hoppa upp och sätta dig på att det är i syfte att vara iskallt oförskämd. det är svårt att skapa ett hövlighetstilltat av ett pronomen som släpar på den ryggsäcken.
Det hade i vart fall delvis tyska inflytelser.

En annan anledning till att titelsystemet dog så snabbt, är att vi svenskar är ett nyligen urbaniserat bondfolk, och i bondekulturen har titlar och hövlighetstilltal inte haft någon funktion. Som Tjennstroum påpekar, har de lantliga dialekterna i norra Sverige, där det inte har funnits något finare än bönder på landsbygden, vanligen hållit fast vid "du" från den allmänt duande medeltiden, genom det ceremoniella titulerandets tid, rakt in i vårt eget nyduande.

Han har, kan jag meddela, ingenting emot att bli kallad för "Ers Majestät" heller.

Men på medeltiden duade alla alla i Sverige, trots att det medetlida Sverige var långt ifrån jämlikt. Författaren Ture Nerman föreslog en gång på trettiotalet att vi skulle skippa det utländska "Ers Majestät", och gå tillbaka till våra rötter när vi tilltalade kungen. Dvs att börja med att säga "Herre konung". Och därefter fortsätta med "du".

På ett sätt skulle det vara rätt tufft.