Vad är ateism?

Gränsen mellan ateism och agnosticism tycks för mig ytterst hårfin. I slutändan handlar det nog mest om vilket substantiv man vill befatta sig med.

Jag anser att det här är den definition av ateism som stämmer bäst:

Frånvaro av tro är ju utgångsläget. Vi föds ju inte med en uppfattning eller en ståndpunkt huruvida det finns en gud eller ej. Och den här positionen man behåller som ateist enligt mig.

Som agnostiker har man ju funderat kring det hela och kommit fram till att det inte går att veta om det finns en gud eller ej.

Jag menar de flesta av oss har ju ett "ateistiskt" utgångsläge när det gäller alla andra mytologiska djur, gudar, andar, och liknande. Ingen här går väl runt och grubblar på om Yacumama, Yadōkai, Yagyō-san, Yaksha, Yakshi eller Yakshini verkligen finns eller om man ska förneka deras existens. Det är helt enkelt inget man bryr sig om och jag ser ingen anledning att behandla gud annorlunda. Det är bara ytterligare ett mytologiskt väsen jag inte har har någon trosuppfattning om.


http://en.wikipedia.org/wiki/List_of...dary_creatures <- Det mesta på den här listan har vi väl ett "ateistiskt" förhållningssätt till?

Vi föds i en primär omnipotens där vi i vår egen värld är gudar. Barn är alltså inte små rationella vetenskapsmän. Ateismen är således inte så naturlig som du hävdar. Barn är rädda för monster i garderoben ganska länge och en del är rädda för mörkret hela livet även om de "vet" att det inte är något att vara rädd för.

Good point.

Men varför tror de på monster, häxor, spöken och troll?
Du har ju helt rätt i att de inte är särskilt rationella.
Mer som små envisa fyllon. Men de har ju en väldig törst för kunskap.

De flesta barn frågar hundratals frågor varje dag.
En del föräldrar orkar eller kan inte förklara samtliga frågor.

Min systerdotter vill ofta leka, och tar med mig på spökjakt. Det är lite gulligt.
Men jag förstår att hon har fått idén om spöken från diverse sagor.

Min syster fick boken Brev till en kristen nation. av Sam Harris. Inte för att förvandla henne till ateist.
Men för att få en tänka till ordentligt innan hon låter fler
sagor smyga sig in.

Jag instämmer på detta.

Om man säger att man inte tror på någon gud även fast man inte kan bevisa det faktum så är man EJ agnosticist enligt mig, utan ateist. När jag hör agnosticist så tänker jag i sådana fall på en som varken tror eller inte tror på gud.

Men nog är det hårfint ofta mellan kontext, som adequate tidigare nämnde.

Alla är egentligen "agnostiker", oavsett ifall man sedan kallar sig ateist eller troende.

Den som påstår sig annat har antingen storhetsvansinne eller lider av psykisk sjukdom.

Så fort man "tror" på något (eller inte "tror"), blir man automatiskt anhängare till agnosticismen, eftersom man inte vet.

Kunde inte ha sagt det bättre själv.

Att vara rädd för det farliga är något vi föds med. Det gäller inte bara människor utan även djur. Monstret i garderoben lär sig barnet att vara rädd för genom sagor. Ett barn skulle aldrig säga monster om det inte fått lära sig vad en sådan varelse är.

Vilka "kläder" monstret får är väl kopplat till begreppsvärlden, men den fantasi vi har spelar oss spratt och man har upp till en viss ålder har svårt att skilja fantasi och verklighet, en gräns som är ganska känslig för uttröttning osv, även i vuxen ålder. Barn utan sagor skulle också vara rädda även utan reell grund, kanske mer så för att de inte kan symbolisera sin rädsla på något sätt.

Evolutionspsykologin (jag tycker mig ana ett meningen med x är...) är uteslutande efterhandskonstruktioner och ger ganska ofta en falsk bild mer format av vår kultur än verkligheten.

Hur som helst är inte ateismen en naturlig position utifrån ett utvecklingsperspektiv utan något man måste tillägna sig.

Det beror väl hur extrem du är i frågan om beteende; om allt är kulturellt betingat så är det kanske lätt att det blir som du säger, men nog håller ud med mig om att ett och annat faktiskt är naturligt? Förmågan att le när vi är glada är universellt och är en förmåga vi föds med t ex, och nog kan det vara intressant utifrån ett evolutionärt perspektiv att studera ett sådant fenomen.
Det beror väl på hur man ser det. Finns det någon naturlig position ö.h.t. i frågan undrar jag då? Spädbarn förstår sig med all sannolik inte sig på konceptet Gud eller skapelse, eller att de ens är skapade själva.

Ateism för mig är icke-tro på Gudar. Det finns väl också starkare former av ateism där man vet/tror att Gudar inte finns etc etc. Till de lägrerna tillhör ej jag.

För mig är en agnostiker en sådan som ställer sig tämligen neutral i frågan och anser att chansen för Guds existens är ungefär lika stor som hans icke-existens.

På vilket sätt menar du att den är falsk? Vilka efterhandskonstruktioner är det du talar om?