Citat:
Ursprungligen postat av
D Roger.
Jo, men du vet, numer är psykiatrin satt under prestationskrav. Att skriva en licens har alltid inneburit tidsåtgång som, jag kan tro, de får svårt att debitera skattebetalarna. Det kan också krävas en del prover, att du gjort ditt och dutt först. Men det står helt klart att man dels mutas av medicinbolagen, jag menar INTE att ngn får ett brunt kuvert eller en solresa nu. Tex köpte ju Pfizer Whyeth för ngt år sen. Det gav dem både Xanor och Atvian (temesta i sverige) i portföljen. Det är knappast lönsamt att behålla temestan i Sverige, ingen vill skriva ut den och då finns bara Xanor som "icke så tröttande" Benz). Sen satsade ju Pfizer på gabapetin/Neurotonin. Det skulle bli en ny cash cow....Men det vart ingen större hit. Så då vidareutvecklade man Lyrica, man fick EMEA (EUs medicinråd) att godkänna den mot GAD (Tidigare hade ju det uppköpta Whyeth lyckats få ångestsällskapets ordförande att stå och tala gott om Effexor, som han då själv tog men senare....visade en viss besvikelse emot). Dels försöker man minska eller sluta ordinera mediciner, ska man jobba med benzo seriöst förutom mkt korta tider i mkt låga doser krävs det ju koll, uppföljning. Men atarax är bara att ösa ut. Vare sig det hjälper eller ej. De kör helt enkelt en mottagningsspecifik version av "kloka listan"; Du behöver inte vara ett geni för att lära dig ett gäng "men inte så när X inte är uppfyllt" och sen "gör bara som det står".
Psykistarin passar då för ganska enkla fall, cipralex + gruppterapi och en karta 5 mg sobril.
Eller maxdos risperdal.
Mygel, och åter mygel. Vars är psykläkarna som brinner för att hjälpa människor på allvar. Tänker på min kära mor, som aldrig fick hjälp av läkarna på sin tid. När man trodde att social fobi var blyghet osv. Något man skrattade åt, då folk sökte hjälp. Hon har levt på farsan, aldrig tagit körkort, aldrig haft ett jobb i princip, ätit mediciner för depression i hela livet, utan att bli kvitt sina problem på allvar. Jag är så fruktansvärt rädd, att bli som henne. Att aldrig våga ta några chanser i livet, hoppa på de utbildningar jag vill. Skaffa jobb osv.
Känner fortfarande den jargongen då jag försöker förklara mina problem för en läkare. Åh vad jag har mått dåligt över det här. Kommer fortfarande ihåg förstå gången jag rodnade inför hela klassen, var aldrig direkt mobbad, hade inte svårt att få vänner, tjejer var intresserad av mig osv.
Men den känslan, den paniken har följt med mig hela livet. Nu kan jag skratta åt det, och jag ser själv det lustiga i att detta egentligen minimala problem, blev och är fortfarande ett så stort problem i mitt liv. Har även satt mig i en offer-roll. För jag har försökt komma över detta problemet så länge nu.
Kan se hur mitt missbruk gått hand i hand med detta. Man började med droger för att det var kul, men även för att få bort den där känslan av att vara en förlorare, en tönt, en idiot, en nolla.
Mitt missbruk har en så stark koppling till min erytrofobi, som ledde till social fobi. Tror jag skolkade 50 procent av hela högstadet, så lärarna hotade med att låta polisen hämta mig.
Vet inte hur jag ska förklara detta för läkarna så att de verkligen FÖRSTÅR. Jag måste få hjälp på allvar, annars kommer hela livet och alla chanser rinna iväg. Som många andra chanser redan gjort. Vet fan inte vad jag ska göra. Jag är inte självmordsbenägen, jag kommer inte skrika på läkarna och gorma. Jag kommer bara hålla med, eftersom jag inte vågar/vet hur jag ska förklara mitt problem, som är så löjligt EGENTLIGEN, men för mig är ENORM.
Jag har nu bara Nardil kvar som hopp, om anafranilen inte kommer ge mig den effekt jag söker. Att kunna få den "spark i baken" av en medicin, så jag klarar att ta mig över de hinder som står i vägen. Vet såklart att mycket är träning, men utan rätt medicinering kommer jag aldrig verkligen våga ta de stora kliven..
