"Försvaret kan inte värna Sverige" [sammanfogad tråd om Sten Tolgfors uttalande i DN]

"Försvaret klarar i dag inte att värna Sverige"
Försvarsminister Sten Tolgfors underkänner nuvarande försvarsstruktur och aviserar en helt ny inriktning: Vi saknar militära förband som omedelbart kan sättas in för att försvara vårt land. Sverige måste ha militära styrkor som med kortast tänkbara varsel kan användas för försvar mot yttre hot. Det har vi inte i dag. Blott en tredjedel av försvarets cirka 30 000 man är redo att sättas in i strid - med ett helt års förvarningstid. För resterande två tredjedelar finns inga krav alls på att de ska vara tillgängliga för militär insats, inte heller några krav på deras kvalitet. Detta måste vi ändra på. I vår tänker regeringen föreslå en helt ny inriktning för försvaret. Framför allt ska vi utgå från nyuppsatta, snabbt tillgängliga bataljonsstridsgrupper med såväl yrkesmilitär som officerare och soldater i reserven. Därtill ska hemvärnet byggas ut till nationella skyddsstyrkor. Det skriver försvarsminister Sten Tolgfors.


Försvarsmaktens operativa förmåga ökade 2006-2007. Förbandsverksamheten är generellt av god kvalitet, det är en ny lovande generation officerare på väg fram, ambitionen vad gäller en sund värdegrund och dess betydelse är hög.

Flyg- och ubåtsvapnen håller högsta internationella klass, liksom specialförband och ledning.

Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer pekar ut Sverige som Natos viktigaste partnerland tack vare vår kvalitet och ambition i internationella insatser. Det faktum att ÖB Håkan Syrén har föreslagits bli ny ordförande för EU:s militärkommitté visar både Sveriges trovärdighet i den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och hans personliga kvaliteter.

Den Sverigeledda nordiska stridsgruppen (NBG) beskrivs som den bästa som hittills satts upp inom EU. NBG tillförde försvaret ny kunskap, gav erfarenhet gällande snabbinsatsförmåga och fördjupat samarbete med närstående länder. Den skulle med tio dagars varsel kunna sättas in i varje konfliktnivå i princip var som helst i världen.

Samtidigt finns i försvaret utmaningar inom ekonomistyrning och effektivitet i resursanvändning. Den stora försvarspolitiska uppgiften är att fullfölja omställningen till ett användbart och tillgängligt insatsförsvar, som ger högre försvarseffekt för pengarna. Att inte fortsätta med förnyelsearbetet skulle binda försvaret vid en struktur där allt större del av resurserna kommer att konsumeras av fasta och trögrörliga kostnader medan allt mindre resurser går till den del som ger operativ effekt. Resultatet skulle bli en gradvis avtagande försvarsförmåga.

I vår lägger regeringen förslag om en helt ny inriktning för försvaret, som beskriver hur försvaret ska se ut vid utgången av 2014. Den träder i kraft den 1 januari 2010 och kommer att beskriva hur försvaret ska se ut vid utgången av 2014. En så betydande modernisering som föreslås tar tid att genomföra. Resurser kommer gradvis att frigöras från kringmyndigheter och stödfunktioner och tillgodogöras för att i stället göra operativ nytta. En rad åtgärder är redan vidtagna genom att vi inför tvåofficerssystemet med nya specialistofficerare, aspirantskolor för officerare, ett kraftfullt fördjupat nordiskt samarbete, deltagande som näst största land i SAC för strategisk flygtransport och en ytterligare utveckling av materielförsörjningen.

I dag lämnar vi planeringsanvisningar till Försvarsmakten med följande inriktning för det framtida försvaret:

1. Ökad tillgänglighet. Kriget i Georgien visar hur snabbt dagens konflikter kan utspelas. Det utspelades inom loppet av en vecka. Det var mindre än 20.000 ryska soldater i Georgien - men de kom dit mycket snabbt.

Det svenska försvaret skall förvisso fortsatt ha god uthållighet, men ett här och nu-perspektiv måste läggas till detta. Vi behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige.

Med hittillsvarande politiska styrning kan försvaret ha 11.000 man redo för insats inom ett år. Det motsvarar en tredjedel av insatsorganisationen. På övriga två tredjedelar av förbanden, som uppgår till cirka 20.000 man, finns inga krav på att de skall kunna vara tillgängliga för insats eller på vilken kvalitet de skall ha. De utgör snarast en produktionsfaktor för den användbara tredjedelen.

Sverige behöver ha fler förband tillgängliga snabbare. Det är också i den riktningen Natos styrkor utvecklas. Tillgänglighet, flexibilitet och rörlighet är nyckelorden både för oss och dem.

2. Ökad användbarhet. Förbanden ska vara användbara nationellt, i närområdet och i internationella insatser i världen. Vi skall bort från uppdelningen i en nationell insatsorganisation och en särskild utlandsstyrka. Förbanden ska vara användbara också i meningen att de inte bara ska existera på papperet, utan gå att använda i verkligheten. Förband utan adekvat utrustning eller utbildning är inte användbara.

I användbarhet ligger också att förbanden ska vara flexibla och möjliga att snabbt transportera, inom eller utom landet, dit där de behövs för en insats.

I användbarhet ligger också interoperabilitet, det vill säga förmågan att samverka med andra länder i Norden och EU.

Förbanden skall arbeta sammansatt, integrerat och förövat mellan olika vapenslag. Den nordiska stridsgruppen byggdes kring en bataljon, kompletterad med bland annat artilleri, ingenjörsförsband och med förbestämda flygenheter, bland annat med Gripenplan. En sådan bataljonstridsgrupp är till sin natur skalbar, flyttbar och anpassningsbar till en given uppgift.

Det svenska försvaret kommer i framtiden att vara uppbyggt utifrån sådana bataljonstridsgrupper, med bevarad brigadledningsförmåga. Det skall finnas följande:

1. Stående bataljonstridsgrupper med anställda soldater och officerare. Dessa ska vara omedelbart tillgängliga för insats inom Sverige för att värna territoriell integritet och i närområdet, liksom för insatser internationellt.

2. Kontrakterade bataljonstridsgrupper, där soldater på samma sätt som i dagens reservofficerssystem har civila jobb men förbinder sig att göra utbildning och insats med viss periodicitet. Dessa förband ger volym i det nationella försvaret och avses inte minst användas för planerade insatser.

3. Den nordiska stridsgruppen blir i ett sådant system inte ett förband som byggs för en särskild beredskapsperiod, utan en ordinarie stridsgrupp, som under en viss period tillsammans med enheter från andra länder gör tjänst som Nordisk stridsgrupp.

4. Flyg och marin förblir baserade på anställda soldater och sjömän.

5. Hemvärnet utvecklas till nationella skyddsstyrkor, med stöd av frivilligorganisationerna. Uppgiften är nationell och lokal och riktas mot bland annat bevakningstjänst. Bättre utbildning och utrustning stärker kvaliteten, liksom gärna lokal rekrytering.

Balansen i detta blir ett försvar med en begränsad mängd anställda soldater och officerare för att skapa förband med hög tillgänglighet och en större volym kontrakterade och hemvärnskontrakterade soldater.

Personalförsörjningen moderniseras så att frivillighet utgör grund för uttagning i stället för värnplikt. En kortare, låt säga tre månaders grundläggande soldatutbildning fullgörs av ett större antal unga människor. Därefter kan försvaret och den enskilde, om man vill, välja att teckna kontrakt med varandra för vidare utbildning, beredskap och insats i stående förband eller kontraktsförband. Övriga blir rekryteringsbara för de nationella skyddsstyrkor som hemvärnet utvecklas till.

Den inriktning på förnyelsen av försvaret som regeringen driver har vunnit stöd av en enig Försvarsberedning, liksom en enig Pliktutredning. Om en bred lösning i riksdagen är möjlig vore det att föredra, går det inte har alliansen majoritet ändå.

Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att värna Sverige, samtidigt som den internationella ambitionen att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder fortsatt kan vara hög. Genom färre typförband, förband användbara såväl i landet som internationellt samt flytt av resurser till operativ nytta får Sverige mer försvar för pengarna.