Första gången på Mephedrone

Detta är lite som en fortsättning på en annan rusrapport jag skrivit och som ni kan hitta på följande länk: https://www.flashback.org/showthread.php?t=780037
Den rapporten handlar om första gången jag tog Tramadol, en mysig fredagskväll i början av september.
Denna rapport ska handla om dagen efter, lördagen, då jag för första gången testade RC-drogen mephedrone:

Substans: Mephedrone (även känd som 4-Methylmethcathinone)
Dos: Vet ej då jag inte doserade själv, men skulle tro sammanlagt 1 g under kvällen uppdelat på både orala (bomber) och nasala intag.
Om mig: Tjej, 18 år vid rustillfället, 170 cm lång, 65 kg.
Kamrater under ruset: Två killar, samma som kvällen innan och därför även här nämnda som Homer och Barney.
Plats: Inomhus i stort sett hela kvällen, hemma hos "Homer".
Utvärdering: En helt otrolig drog som tog mig till himmelriket - och avtändningen tog mig till helvetet.
Tidigare erfarenheter: Alkohol, cannabis, benzo, DXM, ecstasy, Tramadol m.m.

Kvällen innan hade vi som sagt tagit Tramadol, och vi somnade alla tre utmattade och glada i Homers säng.
Homer skulle upp och jobba klockan åtta så han gick iväg då medan jag och Barney låg kvar och sov.
Barney och jag vaknade vid tolvtiden och trots att jag sovit så trångt och inte alls så länge som jag brukar sova, kände jag mig riktigt utvilad.
Jag hade haft en underbar sömn och jag mådde jättebra dagen efter utan några som helst tecken på avtändning.
Homers föräldrar (som han bodde hos) hade rest bort och skulle inte komma hem förrän på söndagen, så huset var tomt.
Jag och Barney gick ner till affären för att handla lite, eftersom vi var hungriga.
Vi köpte en massa käk, och när vi kom hem igen dröjde det inte länge innan Homer kom hem från jobbet.
Vi åt alla tre en massa mat (för vi visste att vi inte skulle kunna äta något efter att vi tagit mephet) och väntade bara på att klockan skulle bli mer.
Till slut, när klockan blivit sex på kvällen, tyckte vi det kunde vara dags för första linan.

Vi låste in oss på Homers rum (hans syskon var hemma och vi tyckte det onödigt att blanda in dem även fast de nog inte brytt sig så mycket, alla var rätt gamla) och Barney tog fram mephet.
Vi delade upp i varsin lina och Barney och Homer började med att dra sina. Själv var jag oskuld på snortning så jag fick vänta till sist.
Barney förklarade hur jag enklast skulle göra och han var noga med att påpeka att jag skulle vara försiktig så jag inte blåste ut pulvret.
Jag hade nog väntat mig något mycket värre, även fast den första linan gjorde ont.
Eller ont och ont...svårt att förklara smärtan. Egentligen sved det mest, men ruset bedövade smärtan och egentligen var det väl bara den första linan som gjorde ont. Sedan hade jag vant mig och tyckte snarare det var skönt än smärtsamt. Lite som en kick, om ni fattar. Ungefär som att pierca sig, det gör ont men det ger en kick. (Att snorta mephe gör dock inte alls lika ont som att pierca sig).
Några sekunder efter att jag dragit i mig allt (och pipit lite över smärtan) kom ruset.
OCH JÄVLAR vilket rus. Jag kan inte förklara för det var överhuvudtaget inte jämförbart med något annat typ av rus.
Det slog på så jävla hårt att det kändes som ett knytnävsslag rätt i ansiktet.
Tydligen tyckte även Homer och Barney detsamma, för de såg överväldigade ut.
Vi kom på hur mycket vi älskade varandra och att vi måste kramas, så vi gjorde genast det.
Jag kramade Homer tills han nästan inte kunde andas, han var ju så underbar och varför hade jag inte insett det tidigare?
För den som är grön på cs-droger är det enligt mig i princip omöjligt att förklara hur fantastisk första linan på mephedrone är.
Men ok, jag ska försöka: Tänk er den bästa fyllan ni någonsin haft, kombinerat med den lyckligaste stunden i hela ert liv. Späd på att ni precis fått veta att ni vunnit en miljon kronor.
Ungefär så var lyckan.
Själva ruset var bara...tja, helt jävla bedövande bra.
Jag har även för mig att jag svalde en bomb med mephe ungefär samtidigt som jag snortade.
Homer och Barney fick för sig att de ska ut och röka på en gång (cigg, alltså) och jag hade ingen lust att följa med så jag blev ensam kvar.
Jag har självklart testat nikotin, både snusat och rökt, men inget av det har fallit mig i smaken. Jag kan inte ens feströka längre. Dessutom var det iskallt ute.
Men ändå ville jag absolut inte bli lämnad ensam nu när jag kände mig så social och kärleksfull. Jag fick nästan panik av tanken på att vara ensam, så Homer hämtade sin äldsta bror (som ändå bara är typ...17, dvs yngre än jag) som fick sitta med mig och snacka.
Jag pratade ungefär lika segt som en Kalix-bo, visste inte riktigt vad jag sa, kände mig helt borta och Homers brorsa som var nykter tyckte nog mest jag var jobbig, men han var snäll och hade verkligen ett hjärta av guld.
Han satt mest tyst, men log lite ibland och nickade instämmande till det jag sa. Jag kramade honom för att jag tyckte att han var så snäll. Han log generat.
Efter ett litet tag kom Homer och Barney tillbaka från rökpausen.

De efterföljande timmarna är suddiga. Allt flyter ihop till en enda klump av händelser, samtal och kramar.
Jag tror i alla fall att vi började med att gå ut ur Homers rum och sätta oss i vardagsrummet, för att det fanns mer plats där.
Jag tänker att nu måste jag ringa alla jag känner!
Vad som gav mig denna sjuka idé vet jag inte, men jag kände att det var något jag måste göra.
Jag var i alla fall tillräckligt klar i skallen för att förstå att jag inte skulle ringa mina föräldrar eller liknande, men jag ringde vänner.
Jag började med att ringa upp en nära vän som inte bor i närheten.
Han:
- Ja?
Jag:
- Heeej, det är jag.
Han:
- Sorry, men jag är väldigt upptagen just nu, jag kör bil...
Jag:
- Åh, förlåt...
Han:
- Vad har du tagit för nåt?
(Antar att det hördes ganska bra att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk...:P)
Jag:
- Jag kan inte säga nu, folk lyssnar...hejdå.
Vi la på och jag ringde genast en annan kompis. Minns inte exakt vad vi pratade om, tror bara jag ville ringa och påminna honom om hur speciell han var för mig.
Sedan tänkte jag att jag måste ju ringa mitt ex också. Han var upptagen och blev mest irriterad över att jag ringde (han ogillar mitt "knarkande") så vi la på rätt fort.
Nu hade ruset börjat släppa (det hade kanske gått 45 min sen jag drog linan, bomben kändes ju lite med men inte lika starkt som det kändes att ta nasalt) och jag började känna mig...ledsen, kort och gott. En helt oförklarlig depression kom smygandes.
Homer såg det, och frågade om jag mådde dåligt. Jag förklarade att jag nog var lite ledsen för att mitt ex varit otrevlig på telefon innan. Homer frågade en del om mitt ex, och jag berättade lite.
Jag sa vi var tillsammans i flera år och att mitt bruk av droger bakom hans rygg var ett av skälen till att vi bröt upp, och att han hade en negativ inställning till droger.
Jag sa även att jag misstänkte att han var orolig för mig, trots att vi gjort slut nu. Homer skulle nu spela hjälte och sa att han skulle ringa mitt ex och förklara för honom att jag var i goda händer och att han tog hand om mig.
Jag svarade väl "visst, gör det" och gav honom min mobil. (Jag och mitt ex har samma operatör så vi ringer gratis till varandra, så kostnadsmässigt var det inga problem).

Homer ringde upp mitt ex och jag lyssnade lite på deras samtal.
Minns inte allt de sa, men Homer sa typ "vi är inga vardagsknarkare, du kan vara lugn. Sånt här gör vi bara på helgerna. Ditt ex är i goda händer hos oss, vi är schysta och skulle aldrig göra något dumt mot henne. Vi tar hand om henne..."
Sedan gick han iväg, så jag fick inte höra mer av samtalet.
Barney var ute och rökte så jag blev helt ensam.
Som tur var fanns det en dator så jag satte mig vid den.
Alla som fastnat vid datorn på cs-droger vet hur svårt det är att slita sig.
Det är ju inte många online på MSN en lördagskväll, de flesta är ju ute och festar, men jag lyckades ändå hitta en bunt med stackare som var online och fullkomligt bombarderade dem med meddelanden.
Många av dem var människor jag normalt sett aldrig brukade snacka med och bara kände ytligt, och vissa var jag till och med förbannad på.
Men allt var glömt och förlåtet för nu var jag ju på mephe.
Jag skrev helt obegripliga saker till folk, fast just då tyckte jag de var jätteintressanta.
Till exempel "hur tror du att jorden skapades?" osv.
Efter typ hundra år kom Homer tillbaka och han pratade FORTFARANDE i telefon med mitt ex. De tyckte tydligen om varandra.
Till slut la de på och jag upptäckte att Homer pratat slut på mitt batteri i telefonen, så nu kunde jag inte ringa någon mer. Tack.
Jag blev sur på Homer och fortsatte sitta vid datorn. Ruset hade verkligen börjat klinga ur nu och jag kände mig snudd på deprimerad.
Homer och Barney var inne på toaletten för att öka på sin dos, så jag knackade på och fick komma in. Nu när ruset var nästan borta var det inte alls svårt att slita sig från datorn längre.
Jag drog ytterligare en lina samt att jag bombade lite också och sedan blev jag glad igen och bestämde mig för att jag genast måste återgå till mitt viktiga uppdrag från innan: sitta framför datorn.
Jag försökte få ur Homer vad han hade pratat med mitt ex om, men han teg som muren.
Jag satt återigen på MSN i timmar, tiden flög fram.
Jag vill minnas att jag fyllde på med en och annan lina under kvällens gång, men sedan återgick jag till datorn.
Nu låter jag nog väldigt osocial, men Homer och Barney var faktiskt inte mycket bättre.
De var ute och rökte hela tiden, eller pratade med Homers syskon, så jag kände mig ändå lite utanför.

Forts följer...

Forts...

Till slut försvann alla från MSN och klockan hade hunnit bli MYCKET.
Jag vet faktiskt inte hur det hade gått till, men helt plötsligt var klockan tre på natten.
Var den inte åtta nyss?
Barney sa att vi genast måste lägga oss, för att minska risken för en jobbig avtändning.
Eftersom Homers föräldrar var bortresta skulle vi sova i deras sovrum.
Nu började mardrömmen på riktigt.
Det hade gått ett par timmar sedan senaste linan och ruset försvann sakta men säkert och ersattes av - ångest.
Jag satte mig på sängen där vi skulle sova och började skaka.
Jag kände mig smutsig och äcklig.
Minns ni hur jag beskrev ruset av mephe tidigare?
"Tänk er den bästa fyllan ni någonsin haft, kombinerat med den lyckligaste stunden i hela ert liv. Späd på att ni precis fått veta att ni vunnit en miljon kronor.
Ungefär så var lyckan."
Såhär kan jag beskriva ångesten efteråt: Tänk er den värsta bakfyllan ni någonsin haft, kombinerat med den värsta stunden i hela ert liv. Späd på att ni precis fått veta att den människa ni älskar mest av alla precis dött. Ungefär så var ångesten.

Så fort Barney och Homer kom in i rummet började jag nästan gråta, och förklarade för dom att jag helt enkelt MÅSTE ha mer mephe.
Jag måste, annars dör jag. Jag tackar min lyckliga stjärna för att det fortfarande fanns kvar massa mephe då, hade det inte funnits något hade jag nog gått och lagt mig på rälsen eller något.
Trots att Barney var starkt emot idén, gav han mig lite mer mephe, först en bomb men det tar ju tid innan den hunnit verka så jag fick en lina också.
Nu kom lyckan tillbaka. Jag förstod inte hur jag någonsin kunnat vara ledsen innan.
Sedan la vi oss i sängen och småpratade.
Det var svårt att somna, speciellt eftersom det hade börjat ljusna och Homer och Barney fortfarande låg och pratade med varandra.
Det tog så lång tid att försöka somna att ruset återigen började gå ur.
Paniken kom tillbaka.
Jag gillade egentligen inte rummet vi sov i. Jag gillade det inte alls. Under ruset hade jag inte brytt mig, men nu under ångesten kunde jag nästan inte stå ut med att sova i rummet.
Jag vet inte vad det var med rummet som jag avskydde så mycket. Jag tror att en stor anledning var att persiennerna var dåliga och läckte in massa ljus, och det inte fanns någon rullgardin. Dagsljuset gav mig ännu mer ångest, det gav mig insikt om att klockan var fem på morgonen och jag borde somnat för längesen.
En annan anledning var väl att rummet var rätt tråkigt inrett, väldigt vitt och gammaldags.
Det hade varit mycket mysigare att somna i Homers lilla stökiga, mörka rum, trots att sängen där var mindre.
Jag kände hur ångesten kom tillbaka, men jag lyckades somna innan ångesten helt tagit överhanden igen.
Jag somnade i Homers armar, kramarna och närheten var nog enda skälet till att jag somnade överhuvudtaget.

Morgonen därpå hade jag ingen direkt ångest, men jag kände mig konstig.
Lite som en mild bakfylla.
Det snurrade lite i huvudet och började fundera på vad som egentligen hände igår.
Jag fick panik när jag upptäckte att jag var ensam i sängen.
Jag visste att Homer skulle upp och jobba och Barney skulle åka hem till sig - tänk om dom åkt utan mig?
Jag sprang snabbt ner till köket och där var dom båda, puh.
De skulle äta frukost, men bara tanken på att äta fick mig att må illa.
De tjatade och tjatade, men jag var bestämd. Jag tänkte inte äta något.
Till slut fick de mig att dricka ett glas juice i alla fall.
Jag kände mig konstig och ville hem och sova.
Vi gick efter ett tag, vi skildes åt i centrum. Homer gick till sitt jobb och jag och Barney skulle med samma buss eftersom vi bodde åt samma håll.
Barney skulle av innan mig, så när han klev av tackade han för helgen och sa att vi fick höras av.
Jag klev så småningom av vid min hållplats och så fort jag kom hem la jag mig och sov.
Jag tror jag sov väldigt länge.
Jag trodde helvetet skulle vara över nu, men icke.
Det hade bara börjat.

De följande två dagarna (måndag och tisdag, speciellt måndagen) var helvetet definierat.
Ingenting kunde stimulera mig.
Jag mådde så dåligt att jag bara ville ta livet av mig.
Det enda jag kunde tänka på var att jag måste ta mephe igen.
Jag skulle kunnat döda för mephe just då, men som tur var fick jag inte tag på något.
Dagarna ägnade jag åt att stirra in i väggen och tänka på döden.
Jag försökte fokusera på annat så gott det gick.
Spel, film, MSN.
Men inget kunde få mig att behålla koncentrationen.
Det var min första riktiga avtändning och även mitt första besök i helvetet.
Jag vet inte riktigt vad det var som fick det att sluta.
Någon gång under onsdagen gick det över. Det kan ha haft att göra med att det hände vissa bra saker just den dagen som gjorde mig glad, eller så ska det helt enkelt ta tre dagar ungefär innan det är över.
När ångesten släppt var allt och frid och fröjd igen.
Jag har tagit mephe några gånger sedan dess igen men har sluppit dessa groteska avtändningar då.
Jag vet faktiskt inte vad det beror på.
Kanske har jag lärt mig hantera avtändningarna, eller så har kroppen vant sig vid mephet, eller så är det för att jag inte hållit på lika länge (till typ fem på natten) de andra gångerna?
Kort sagt är mephedrone-ruset himmelriket enligt mig och avtändningen är helvetet.
Trots att jag älskar mephe-ruset så gör de hemska avtändningarna (även fast de blivit bättre) att Tramadol fortfarande är min favoritdrog.
Nu fungerar alla människor olika och jag vet många som inte alls får avtändning av mephedrone, men jag vill ändå ge några tips till er som tänker testa:

1. Var absolut inte ensam. Jag hade aldrig pallat att vara ensam. Man behöver närhet, både under ruset och under avtändningen.
2. Var i en miljö där du känner dig bekväm. Alltså inte som i mitt fall, i ett rum jag hatade. Sådant kan förstöra mycket.
3. Sluta i tid, och lägg dig i tid. Om du kan, försök stå emot ångesten och fyll inte på precis innan du lägger dig.

Det är i alla fall tre saker som hade kunnat göra mitt rus bättre!
Kort sagt var detta ändå en minnesvärd kväll och jag ångrar ingenting.
Jag fick även en del käkspänningar på mephe, så ha gärna ett tuggummi till hands för att undvika skador i munnen.
Tack för att ni läste.

bra rapport
Är sjukt sugen på att testa mephe faktist! din historia gjorde mej ännu mer sugen...
har bara fått at på höga doser ecstacy så den delen bekymrar mej faktist inte så sjukt mycket.
Har du haft at på ecstacy innan? en gång låg jag i sängen i två dagar och funderade på att hoppa ut genom fönstret (bor på tredje våningen) men det verkade jobbigt dumt eftersom det fanns fler fester och mer cs att få tag på nästa helg^^

3/5

Blev också sjukt sugen på att testa mephe efter att ha läst den här rapporten. 4/5!

Tack

Ah okej, nej jag har aldrig fått den typen av AT på ecstasy.
Däremot hade jag fuckade pupiller i en vecka efter att jag tagit e, kunde knappt fästa blicken på något osv.
Men det var ju lätt dolt med hjälp av ett par solglasögon, och sedan gick det över.
Sedan hade jag som en jävla "bakfylla" på e.
Mådde illa i några dagar efteråt och kände mig konstig.
Fast ångest hade jag inte, verkligen inte i klass med mephe-ångest i alla fall.

Haha oj. Men tredje våningen, då finns ju chanser att du skulle överlevt med något brutet ben i alla fall.
Tur att du inte var hemma hos mig då, jag bor på sjätte.

Hoppas det går bra för dig när du testar mephe då. Som jag skrev så är ruset helt fantastiskt (enligt mig) men jag pallar inte avtändningarna.
Även fast avtändningarna blivit mildare med tiden känner jag mig fortfarande skabbig och äcklig dagen efter jag tagit mephe.
Vet inte varför.
Senaste gången jag tog meph fick jag dessutom hallisar utan dess like, med spindlar som kröp över hela mitt rum osv.

Jag ångrar hur som helst inte att jag testade mephe eftersom det var en bra erfarenhet i mitt liv, så jag önskar dig lycka till och var försiktig!

Tack!
Kan ju dock inte garantera att det blir likadant för dig som för mig.
En av killarna jag tog mephet med sa att det bara var första linan som var "fantastisk", efter det kändes drogen bara smutsig.
Han sa även att han tycker tjack är bättre trots att tjackruset är "mildare" och att mephe kändes för smutsigt.
En litet skäl till att den känns "smutsig" kan väl vara lukten...

Ja säger samma som på din förra rapport, den verkar kuul, men at verka vara ett helvete. Just den anledningen e ja nog lite osäker på just Mephedrone. Men ruset verkar undebart :P Bra skrivet f ö

Tack!
Alla människor fungerar ju olika så är inte säkert att du får en lika jävlig AT.
Det är absolut värt att testa i alla fall, men kanske är att föredra om du har lite erfarenhet av cs-droger och avtändningar sedan innan.
Just i fallet mephe var det för mig min första "riktiga" avtändning.

Kalixbo que?

Hahaha.. prisa Homer, måste vara grymt betryggande för ditt ex att höra en knarkare säga att du är i goda händer. Nae, ibland är det nog bättre att inget veta...

I övrigt, kul rapport. Känner framför allt igen beskrivningen på landningen. Några generösa spliffar mildrar den åtminstone lite. Ruset är nice men ändå ingenting jämfört med xtc eller MDMA =)

Hemsk och härlig rapport. Du får ett - MVG.

Kalixbor är kända för att prata väldigt seeeeegt.
Därav beskrivningen.

Han visste ju redan att jag tagit nåt, så han var nog lugn över att jag åtminstone umgicks med någon som var trevlig och som pratade i tel med honom i en timme, än att jag satt helt ensam i min lägenhet och drog i mig pulver.

Skulle aldrig få för mig att be en annan knarkare intyga för en drogmotståndare(jag brydde mig om) att jag var i "goda händer". No offense, jag tyckte som sagt det var skoj.