Citat:
Ursprungligen postat av Brain Damage
Ursprungligen postat av Brain Damage
Missfall, spädbarnsdöd, mm - hur går det i hop med en god, allsmäktig och allvetande gud?
För teodicéproblemets lösning, dvs hur kan en god allsmäktig gud tillåta icke goda skeenden, föreslår kristna oftast att den fria viljan får oss att i bland göra val som leder till icke goda resultat. Ok, låt oss anta att det är så...
Det ställer dock nya frågor i fokus. Varför händer, enligt vedertagen uppfattning, allt annat än goda incidenter, personer som omöjligen kunnat utnyttja sin fria vilja till att gå emot guds vilja? Kristna hävdar ju exempelvis att livet startar i befruktningsögonblicket. Är då inte detta liv underställt teodicéproblemet? Kan gud genom sin osynliga hand avsluta ett liv innan det ens är fött och utan att livets upprätthållande själ/människa valt något? Kan den guden fortfarande anses som god? Är det gott att dö?
Plötslig spädbarnsdöd, PSD, vems felaktiga val gör att spädbarn plötsligt dör? Barnets? Föräldrarnas?
I tråden Fri vilja enligt (vissa) ateister förfäktar melvein att den fria viljan kan samexistera med kristna läror. Han gör det för att det är en förutsättning för teodicéproblemets lösning. Men oavsett om melvein har rätt i sin tråd kräver ju de allt annat än goda händelserna att en, för gud, misshaglig sak skett. Hur kan ofödda och spädbarn misshaga gud?
Jag vill i denna tråd endast diskutera hur det kan komma sig att ofödda, och små barn helt utan egen kontroll, kan bestraffas med lidande av en god gud på samma sätt som vuxna som med sin fria vilja gjort felaktiga val.
Diskussionen kan naturligtvis appliceras på mentalt oförmögna också, exempelvis de som Hitler lät avrätta...
Inlägget ovan var tänkt som en trådstart, men blev hitflyttad av den benhårda mod.
Du förutsätter att de ofödda och små barn är helt utan kontroll.
Och nog verkar det så alltid.
Det kan tom vara så vad jag vet.
Dessutom förutsätter du att det är en bestraffning att inte få leva i den fysiska verkligheten.
Jag är inte riktigt säker på att det är så som själen ser på det hela.
Tvärtom tror jag att om själen existerar så tycker den nog det är väldigt begränsande att släpa runt på en kropp.
Det är nog därför spädbarn sover så mycket.
Det är ansträngande att ta boning i en kropp.
Jag kan tänka mig ett scenario där själens existens föregår all fysisk födelse och död.
Då en själ väljer att inkarneras så har den troligtvis ett syfte för detta.
Det syftet skulle tex kunna vara att ge upplevelsen av att förlora ett barn för en redan inkarnerad själ.
Mentalt oförmögen måste upplevas som ännu mer begränsande för själen.
Skulle en storslagen intention med en sådan reinkarnation kunna vara att ge medmänniskor chansen att få hjälpa och känna att de spelar roll, med en bonus i form av insikt i hur mycket man kan även om folk säger att man inte kan, för att inte tala om hur mycket man kan när man blir stöttad?
Ett sätt att se på det.
Citat:
Ursprungligen postat av Brain Damage
Efter att ha läst i vart fall en större del av tråden, inklusive de mängder av OT inlägg med käbblande religiösa falanger, kan jag konstatera att frågan kvarstår. Självklart kan jag ha missat något briljant inlägg i massan av svammel.
Problemlösningarna presenteras ofta specialanpassade för det senast beskrivna problemet eller i form av att klargöra att frågeställaren inte förstått guds väsen.
Låt mig då beskriva vad jag har förstått ang. kristendom...
Vi är enligt bibeln skapta som guds avbild. Vi kan därför känna kärlek vrede och sorg, förmodligen likt vår förebild. Vi har ett intellekt att förvalta våra liv med, förmodligen likt vår skapare och förebild. Vi kan göra fria val, förmodligen likt vår förebild. Dessa egenskaper vi fått skall, om jag förstår saken rätt, alla användas för att nå insikten om gud och tro på gud. Och vi skall göra det genom vårt fria val. Vi skall använda alla dessa egenskaper för att göra det goda.
Är vi skapta till Guds avbild så måste vi väl ändå vara Gudar?
Du vet hur alla färger tillsammans blir vitt ljus?
Så blir även alla känslor tillsammans kärlek.
Intellektet är ett mäktigt verktyg för att skapa sin upplevelse.
De flesta likställer intellektet med tankarna.
Dock finns det ett tillstånd bortom tankarna.
Även det är för att förvalta livet.
Citat:
Om vi skall kunna göra det goda, enligt gud, måste vi per definition kunna veta vad det goda är. Vi kan det för vi är skapta med honom som förebild. Det innebär i sin tur att vi även vet vad det onda är. Jag tror nämligen att alla mentalt friska illdådare egentligen vet att illdåden är - just illdåd - men dom skiter i det av olika anledningar.
Av denna orsak kan inte händelser som vi uppfattar som allt annat än goda, vara händelser som, in god's mysterious way, är goda. Argumentet att det finns en dold godhet bakom det onda håller därför inte.
Klart att de gör.
Men där är konsekvenser av illdåden de begår.
Tror du det är lyckliga människor som beter sig så?
Skulle du vilja ha en illdådsmakares liv?
Då måste vi alltså veta Guds vilja.
Då hade det varit bra att veta Guds syfte med sin skapelse.
Tråden "Teistens syn på Gud" innehåller mina tankar om det om du har lust att kika på dem.
Citat:
Då det talats om naturkatastrofer har svaren varit ungefär "giriga eller direkt dåraktiga beslut hos människor har gjort att de bosatt sig på fel platser utifrån kända faror (vulkaner, jordbävningar, tsunamis mm). Jaha... Visst det kan ju stämma för ex Kalifornien. Men vad gäller meteoriter då? Eller asteroider? Förutom det är det ju direkt dåraktigt att påstå att stordelen av de drabbade av naturkatastrofer hade något rationellt val eller argument för att flytta eller inte bo på den drabbade platsen
Sjukdomar, cancer, ja, visst.. Efter ett liv av rökning är det nog till stor del ens eget fel att lungcancer blir följden. Men barncancer eller andra svåra barnsjukdomar? Missfall? Livet är ju heligt, och återigen kan inget önskats barn som dör i missfall vara en god sak, utifrån vår uppfattning om gott och ont som är av gud....
Visst är det så.
Men du utgår från ett perspektiv som inte inkluderar själen.
Skulle själen ha samma synsätt och mål som en individ som många ggr i bästa (sämsta) fall har en väldigt vag föreställning om vad själen är.
Citat:
Mänsklighetens felaktiga val drabbar oss kollektivt? Jaha, särskilt oskyldiga drabbade barn då? De som bidragit minst till den kollektiva skulden betalar det högsta pris som finns, det heliga livet. Det är dessutom en vedertagen och allmänt hållen sanning att kollektiv bestraffning inte är av godo. Varifån kommer den vedertagna sanningen om den inte är av gud? Är det kanske just kollektiv bestraffning som är guds hörnsten, och vi straffas extra för att vi tabbat oss på just den punkten?
Det är ingen bestraffning.
Det är en konsekvens.
Orsaken är att mänskligheten inte har fått till en fungerande Gudsbild.