Någon annan ADDare som känner igen sig i att egentligen vara
väldigt socialt begåvad samtidigt som insikten av den egna
större potentialen än medelsnitts människan gör att man inte
inser vikten av att den utvecklas med hjälp utav andra?
Istället skapar det bara kontrollbehov och prestationsångest
eftersom ag romantiserar utifrån ett undergrown perspektiv
där jag tror mig avslöja en hemlighet som ingen ens frågat efter.
Men som kommer göra alla så positivt förvånade,
motsatsen till ADHD egoisten..men fortfarande förenas
det ju i en annan form av självhävdande enbart.
Tillsvidare finner jag det istället säkrare att roa mig själv med mig själv.
Ett jävla piss är det innerst inne..men det är
omöjligt för mig att bli deprimerad eftersom jag
alltid har min superba självkänsla i botten.