Allt om ADD!

När jag tänker efter är det inte helt främmande för mig heller, men det kan lika gärna vara relaterat till min skolios. Jag får nämligen ont i ryggen om jag är i samma ställning för länge, oavsett om jag ligger, sitter eller står. Så om jag sitter på en stol i mer än 5 minuter är det svårt att sitta still - måste byta ställning på benen, flytta fram rumpan, vrida mig och etc för att det ska vara bekvämt.

Sen är jag även musiker, bland annat trummis, så att inte trumma på bord etc vore ju omöjligt. Men det gör jag i 'normal grad' - brukar faktiskt störa mig på när andra gör det, inte så att jag alltid stör mig på det, men att jag alltid blir distraherad av det. Vilket jag också förstått är vanligt bland mina ouppmärksamma gelikar

En fråga, hur ofta tänker du på din ADD? Jag antar att du har haft diagnosen ett tag. Jag är ännu inte diagnostiserad eller ens utredd och jag kanske är naiv och halvmanisk som bara antar att jag har det, men jag tänker på det hur mycket som helst nu i början och jag hoppas att det avtar. Förutom att jag lagt ner löjligt mycket tid på att läsa och höra om det så har jag tänkt på det mest hela tiden, känner igen grejer som jag gör bland saker som jag läst andra berätta om. Men har redan blivit bättre och förstått att jag måste styra upp idiotsäkra rutiner eftersom jag nu vet att jag helt enkelt är obegåvad när det kommer till rutiner och ordning.

Haft diagnos ett år. Ångrar mig faktiskt. Nobba utredning och glöm alltihop, om du nu är i valet och kvalet. Att säkert veta det här om sig själv leder ingen vart, tycker jag.

Men i stort sätt skulle jag vilja säga att jag aldrig blir nöjd, samtidigt som jag har drivet att utvecklas. Det är negativt i den meningen att jag i princip aldrig blir HELT nöjd med mitt liv, men det är positivt i den bemärkelsen att jag alltså får fler och fler färdigheter och erfarenheter med tiden.

Tyler pratar ju en del om att dra in människor, eller ja, tjejer i sin egen värld och visa varför den är grym. Om det är något jag har är det en egen bubbla, folk slutas aldrig fascineras över att jag vet allt om Beethoven och samtidigt är hobbykriminell, att jag kan svänga mig med universitetsterminologi samtidigt som jag oftast är klädd som en riktig douchebag-hiphopare. Har otroligt många sidor som jag är stolt över. Jag ser ju att många av mina intressen fördjupats av min eventuella diagnos, men det gör ju inte bubblan mindre verklig.

Haft diagnos ett år. Ångrar mig faktiskt. Nobba utredning och glöm alltihop, om du nu är i valet och kvalet. Att säkert veta det här om sig själv leder ingen vart, tycker jag.

Ja, medvetenhet låter ju bra. Antagligen vad jag själv trodde. Men för mig har det mest känts deppigt. Provat mediciner utan framgång hittills. Störningen sitter där den sitter.

Dessutom ser jag diagnoser överallt. Var och varenda människa verkar störd i någon form.

PUA, syftar du på http://www.puaforum.se/ ?
E: Såg att du syftade på "Shit Test" från "Pua Lingo", men måste erkänna att denna "Spelet" (vägen till ett lyckat "ragg") är en bra guide för oss som (nu får ni verkligen ursäkta mig o vara både självkritiska och källkritiska), ADD (och bi syndrom) personer har svårt att veta vad som är rent socialt sätt "rätt" och vad som är "fel".

Som sagt, tycker ni jag har fel, ja absolut. Tycker ni jag har helt rätt, nej då får ni lyssna på er själva.

ADD/ADHD är ju inte intelligensrelaterat, så du behöver ju inte känna dig dum eller något sådant...

Högintelligenta individer med ADD/ADHD lider dock av depression, självmordsbenägenhet och dylika besvär i allt större utsträckning än hos låg-normalintelligenta eller motsvarande utan diagnos. Även om man inte nödvändigtvis behöver känna sig dum, så är det onekligen många som känner sig rätt värdelösa.

Högintelligenta individer med ADD/ADHD lider dock av depression, självmordsbenägenhet och dylika besvär i allt större utsträckning än hos låg-normalintelligenta eller motsvarande utan diagnos. Även om man inte nödvändigtvis behöver känna sig dum, så är det onekligen många som känner sig rätt värdelösa.

Att veta att man borde ha potential och förmåga att klara av något, men konstant misslyckas av anledningar orelaterade till sin egentliga kunskap, är hemskt. Jävligt jävla hemskt. Det är som att ha en otankad ferrari i garaget. Bilen finns där, men går inte att köra.

Edit: Att gå runt och säga till folk att man har ADD för att bli särbehandlad och komma undan repressalier låter förövrigt inte som en särskild produktiv användning av sin diagnos.

Högintelligenta individer med ADD/ADHD lider dock av depression, självmordsbenägenhet och dylika besvär i allt större utsträckning än hos låg-normalintelligenta eller motsvarande utan diagnos. Även om man inte nödvändigtvis behöver känna sig dum, så är det onekligen många som känner sig rätt värdelösa.

Att veta att man borde ha potential och förmåga att klara av något, men konstant misslyckas av anledningar orelaterade till sin egentliga kunskap, är hemskt. Jävligt jävla hemskt. Det är som att ha en otankad ferrari i garaget. Bilen finns där, men går inte att köra.