Citat:
Ursprungligen postat av Antidot
Jag tänker på om flera här inne här andra diagnoser än just AD(H)D, jag själv fick ett antal personlighetsstörningar som jag inte är helt på övertygad om att jag själv lider visst är jag blyg och kan ta till lögner och manipulation men inte i sådan skala att jag tycker det klassa som en personlighetsstörning, men jag hade uppförandestörning i min ungdom, vilket jag tror är bara odiagnosterad AD(H)D. Men jag har också hört att komorbidheten(stavas det så?) är jävligt stor när det gäller just AXEL II störningar.
/Anti
Jag fick min ADHD diagnos ställd i början av 2006 och har också medicinerat sedan dess, jag hade redan innan slösat bort mer än tio år av mitt liv på barnpsyk och med det hela min skolgång, medicineringen har hjälpt mycket men har hela tiden märkt att vissa saker i mitt beteende har kvarstått hela tiden därför bad jag nu för en månad sedan att få riva upp hela min utredning igen och försöka komma underfund med allt.
Jag har tex alltid känt mig osäker i nya sällskap, vi flyttade runt rätt mycket när jag var liten och det har väl aldrig varit så att jag haft svårt att få kompisar jag har dock haft väldigt svårt att behålla dom kompisrelationer jag skapat dels för att jag gärna tog till osanningar för att försöka få mig själv att stå ut från mängden så folk skulle tycka om mig "bättre" men också dels för att jag hade en tendens att låna saker av andra och sedan plocka isär det i molekyler.
Detta hände upprepade ggr på flera av dom ställen vi bodde på, och barn tänker inte i sådana banor att det kanske ligger annat bakom utan istället blir det ett tänk där X lånade min leksak och den gick sönder X är elak och dum.
Trots att första kontakten med barnpsyk togs 1985 och jag gick där enda tills i slutet av högstadiet så gavs aldrig någon hjälp, i sista utlåtandet min mor fick från chefsläkaren på barnkliniken i sundsvall så står det att all problematik som jag uppvisar går att förklara med det faktum att min mor är jag svag, att det saknats en manlig förebild kort och gott jag är helt enkelt ouppfostrad.
Detta har lett till att jag fokuserat på helt andra person egenskaper än jag egentligen borde, och bejakat dåliga sidor av mig själv som det faktum att jag är enormt duktig på att läsa andra människor och manipulera för att få min vilja igenom, ser jag tillbaka på hur jag var innan jag själv sökte hjälp och fick min diagnos så var jag ett regelrätt monster jag utnyttjade och manipulerade mig fram, tillslut sket jag ärligt talat i vem eller vilka jag gjorde illa bara jag fick det jag behövde för stunden.
Idag är det mycket bättre på alla fronter, vissa saker kvarstår dock som att jag fortfarande tar till osanningar som försvarsmekanism för att undvika potentiellt jobbiga situationer och dyl, och det är främst pga detta som jag nu sliter upp allt för att en gång för alla försöka få bukt och lära om helt enkelt.