Jag ska trots att jag sedan länge har tröttnat på att skriva, ta och runda av de här posterna (är det verkligen någon av er som orkat hänga med ända hit ens?) med att bjuda på lite beskrivningar av några av de symptom jag upplever:
I helvete att någonting blir utfört eller ens påbörjat. Jag ämnar att göra saker men det blir inte av. Minsta motståndets lag gäller, om någonting är det minsta tråkigt eller icke belönande så blir det inte av. Diska, städa, dammsuga, moppa golv, vika tvätt, betala räkningar, you name it.
Då jag lovat att göra någonting eller tänkt för mig själv att jag ska/borde göra det så glömmer jag i hälften av fallen bort det i andra hälften skjuter jag upp det och gör någonting annat istället.
Om jag ska göra någonting som jag själv vill och själv tagit initiativ till, så är det inga problem. Ofta handlar det om saker som jag gör åt/för andra människor som jag bryr mig om. Jag kan till och med finna glädje i detta (vilket är extremt ovanligt för mig, glädje). men om någon skulle be mig om något så är det väldigt ofta som jag uppfattar detta som extremt påträngande, jobbigt och krävande. Det spelar ingen roll om jag själv haft idén eller tanken tidigare.
Jag är en expert på att glömma bort eller förlägga räkningar och viktiga brev som kräver en aktivitet av mig. Jag är i ärlighetens namn glad för att jag inte vet den exakta summan som min hjärna har kostat mig. Detta i form av påminnelseavgifter, dröjsmålsränta, trafikförsäkringsföreningar, uteblivna besök, bortslarvade saker och impulsköp. Men det handlar om tiotusentals kronor. I skrivande stund var energibolaget vänliga nog att skicka en påminnelse om utebliven betalning med tillhörande hot om inkassobolag. Det är inte det att jag inte vill betala, tvärtom, det är viktigt för mig att betala skulder och "göra rätt för sig", det är bara det att det inte alltid blir av. Visst finns det autogiro och E-faktura, men detta kräver ju också en aktivitet/ansträngning för att få till stånd.
Aktivitetsnivån är i bästa fall låg. Det är sällan som jag får för mig att göra någonting nytt eller tar initiativ till sociala aktiviteter. Tiden i hemmet spenderas främst framför någon av de många datorerna, ständigt läsande på forum, artiklar, Wikipedia eller nyheter. Om ingenting tvingar mig, så kan jag sitta inne i flera dagar utan att gå ut öht.
Jag tröttnar väldigt lätt på saker. Jag kan påbörja projekt eller spel eller vad som med stort intresse och engagemang men nästa dag känns det bara betungande och urtråkigt. Även idéer som jag får kan initialt verka som världens bästa, men nästa dag undrar jag vad i helvete jag egentligen tänkte. Maken till sämre idé har väl aldrig funnits.
Sömnen är ett stort jävla skämt. Jag kan aldrig somna utan stimulans. Om jag lägger mig ner och sluter ögonen så rusar det förbi hundratals tankar och jag saknar helt förmåga att stoppa dem. Min hjärna är alltid igång och det är inte alltid som jag själv kan styra vad den ska arbeta med. Den processar så mycket skräpinformation så att det är löjligt, men den är alltid igång. Det kan handla om inre monologer, tankar kring vad som komma skall, politiska frågor, försmådda vänner, problem med bilen eller vad tusan som helst. Den enda gemensamma nämnaren är att tankarna är till 98% helt irrelevanta för vad som händer för stunden. Jag måste alltså läsa en bok, se en film eller läsa någonting på datorn ända fram till det att kroppen ger upp och ögonen faller ihop.
Ibland ger kroppen inte upp och jag kan ligga vaken hela natten tills det att alarmet på telefonen talar om för mig att det är dags att göra något som någon annan förväntar sig.
Det har hänt hundratals ggr. att jag somnar till mitt i en bok och vaknar av att boken faller. Då lägger jag undan boken och sluter ögonen. Men i helvete, då börjar tankebonanzan i hjärnan.
Det spelar ingen roll vad jag gjort under dagen när jag väl går och lägger mig. Som exempel så arbetade jag ett pass på över 17 timmar utan rast och hade ändå problem med att sova när jag väl gick och la mig.
Arbetet är f.ö. ett ämne som bäst berörs med ett separat inlägg i det fall att någon vill veta hur det fungerar.
När jag väl sover, så kan det däremot bli långvarigt. Om jag får min vilja uppfylld och blir lämnad ifred, så kan jag sova i 12 timmar+. Jag avskyr att bli väckt eller störd i sömnen, för det är så svårt för mig att somna igen. Så fort som jag vaknar så drar hjärnan igång med ett crescendo av tankar och funderingar och jag finner mig helt oförmögen att stoppa den. Även om jag är så trött så att hela kroppen skriker, så kan jag inte somna om.
Jag tycker om att sova, för det är egentligen den enda pausen jag får ifrån min hjärna och den yttre världen.
Ångest upplever jag varje dag, ibland varje vaken minut. Den ger ibland inte med sig oavsett vad jag gör. Det handlar främst om vad jag kallar för ångest light. Rena panikattacker har skett, men är sällsynta. Det enda som förmår att bryta den är bensodiazepiner (jag har dessa utskrivna, inget illegalt knarkande här) eller alkohol. Det förekommer också någon form av "mixed state", där jag faktiskt skrattar åt någonting jag upplevde som humoristiskt eller roligt, men ändå känner styng av ångest i magtrakten. Om inte det talar för en substanshavererad hjärna så vet jag inte vad som gör det.
Avtalade tider är ingenting som jag har förstått mig på, någonsin. Jag är en kronisk tidsoptimist och kommer nästan uteslutande försent, oavsett vad som är inbokat. De ggr. jag kommit i tid till mitt arbete som jag har haft under flera år kan helt ärligt talat räknas på två händers fingrar, troligtvis skulle det räcka med en hand. tack och lov så har jag en arbetssituation som möjliggör den sortens beteende. Andra arbetsgivare hade gett en kicken direkt.
Jag underskattar i regel alltid den tid det faktiskt tar att vidta nödvändiga förberedelser eller att transportera sig från en plats till en annan. För att lägga lite lök på laxen så är jag dessutom djupt ointresserad av dötid. Jag intalar mig själv att jag kommer att komma för tidigt och då återstår ju ingenting annat än hemsk, hemsk väntan på att aktiviteten ska börja. Väntrum, busshållplatser, arbetsplatser utan arbete, dessa är gissel för mig.
Jag är en sistaminutare av rang. Tusen är de gånger då nödvändiga uppgifter blivit gjorda i allra sista minut, ofta efter deadline. De skolarbeten som faktiskt gjorts och lämnats in i tid vart nästan samtliga slutgjorda natten eller småtimmarna innan inlämning.
Närvaro är ingenting jag kan räkna som en av mina dygder. mentalt är jag ofta någon annanstans än här och nu. I samtal med andra människor så kan jag lätt tänka på annat än vad det faktiskt talas om. Ibland är det till och med som om jag såg mig själv utifrån, överhörandes och värderande vad jag säger och gör. I aktiviteter är mitt huvud likaså ofta någon helt annanstans. Jag är oftast i tankevärlden framme vid "sen", eller så är jag "då", ältandes något som hänt för längesedan. Aldrig är jag här och nu, med full fokus på vad som faktiskt händer för stunden.
Mitt belöningssystem har stämplat ut för längesedan. Det spelar ingen roll om jag faktiskt har fått röven ur vagnen och hjälpligt städat hela lägenheten. Ej heller får jag någon belöning av hjärnan då jag utför en arbetsuppgift på ett bra sätt. Om någon ger mig en komplimang för en bedrift så tänker jag att "Aja, det kunde ha gjorts så mycket bättre och det var en halvhjärtad insats jag gjorde".
Om jag har fått ut en saftig lön så tänker jag i regel att "Fan, Nisse han tjänar minsann betydligt mer än mig". Mitt sparande är sexsiffrigt men jag ligger mest och tänker på att det faktiskt kunde ha varit mer med tanke på min ålder.
Min bil är fin, dyr och vad man kallar för en fittmagnet. Den går hur bra som helst och har inga kända fel (till skillnad från föraren) men ändå funderar jag på vad som ska gå sönder och när samt vad detta kan tänkas kosta.
Alkohol är egentligen det enda som ger mig en känsla av, kanske inte glädje, men frid. Detta har ju givetvis resulterat till att jag i ärlighetens namn super för mycket. Har jag väl börjat dricka så är det väldigt svårt med att begränsa det fortsatta intaget. Ständigt strävar jag efter mer och mer. trots 100 urspårade fyllor med svåra dagar efter, så har jag inte lärt mig ett enda dyft.
Det är ganska sällan som jag känner mig glad. Aldrig att jag vaknar en morgon och känner glädje. Nej det enda som händer på morgonen är att hjärnan börjar mala igenom, dagens alla måsten och jag känner en genuin olust. Om jag någon gång blir glad så varar det i regel inte länge.
Mitt lokalsinne lämnar väldigt mycket övrigt att önska. Man kan ge sig fan på att om jag exempelvis har gått in till en läkarmottagning, gjort vad jag ska med doktorn och sedan ska hitta ut, så går jag höger istället för vänster som man borde. Jag tror själv att detta beror på att jag vid intågandet till rummet/lokalen har huvudet någon helt annan stans än där det borde vara. Det är riktigt många gånger som jag har haft svårt med att hitta ut från ställen. Det finns åt helvete för få skyltar med tydliga direktiv och färgglada pilar här i världen.
Likaså gäller detta orientering på våra vägar. Jag kan ha kört en sträcka 35 ggr, men finner mig ändå undrande den 36e var jag är och var jag borde köra. Om någon passagerare pratar med mig under personbefordran så är det dömt att jag kör fel och de förbannade baksäteschaufförerna får påpeka var jag ska svänga någonstans.
Jag avrundar här, med flera symptom ouppräknade, men nästan samtliga finns att finna i tråden. En del symptom har jag inte varit medveten om tidigare, men förstått efter att jag läst andra beskriva desamma.
Om inget annat så återkommer jag med information kring hur det har gått för mig i behandlingen av denna eventuella diagnos och hur det har gått. Tills dess så får ni ha det gott!
I helvete att någonting blir utfört eller ens påbörjat. Jag ämnar att göra saker men det blir inte av. Minsta motståndets lag gäller, om någonting är det minsta tråkigt eller icke belönande så blir det inte av. Diska, städa, dammsuga, moppa golv, vika tvätt, betala räkningar, you name it.
Då jag lovat att göra någonting eller tänkt för mig själv att jag ska/borde göra det så glömmer jag i hälften av fallen bort det i andra hälften skjuter jag upp det och gör någonting annat istället.
Om jag ska göra någonting som jag själv vill och själv tagit initiativ till, så är det inga problem. Ofta handlar det om saker som jag gör åt/för andra människor som jag bryr mig om. Jag kan till och med finna glädje i detta (vilket är extremt ovanligt för mig, glädje). men om någon skulle be mig om något så är det väldigt ofta som jag uppfattar detta som extremt påträngande, jobbigt och krävande. Det spelar ingen roll om jag själv haft idén eller tanken tidigare.
Jag är en expert på att glömma bort eller förlägga räkningar och viktiga brev som kräver en aktivitet av mig. Jag är i ärlighetens namn glad för att jag inte vet den exakta summan som min hjärna har kostat mig. Detta i form av påminnelseavgifter, dröjsmålsränta, trafikförsäkringsföreningar, uteblivna besök, bortslarvade saker och impulsköp. Men det handlar om tiotusentals kronor. I skrivande stund var energibolaget vänliga nog att skicka en påminnelse om utebliven betalning med tillhörande hot om inkassobolag. Det är inte det att jag inte vill betala, tvärtom, det är viktigt för mig att betala skulder och "göra rätt för sig", det är bara det att det inte alltid blir av. Visst finns det autogiro och E-faktura, men detta kräver ju också en aktivitet/ansträngning för att få till stånd.
Aktivitetsnivån är i bästa fall låg. Det är sällan som jag får för mig att göra någonting nytt eller tar initiativ till sociala aktiviteter. Tiden i hemmet spenderas främst framför någon av de många datorerna, ständigt läsande på forum, artiklar, Wikipedia eller nyheter. Om ingenting tvingar mig, så kan jag sitta inne i flera dagar utan att gå ut öht.
Jag tröttnar väldigt lätt på saker. Jag kan påbörja projekt eller spel eller vad som med stort intresse och engagemang men nästa dag känns det bara betungande och urtråkigt. Även idéer som jag får kan initialt verka som världens bästa, men nästa dag undrar jag vad i helvete jag egentligen tänkte. Maken till sämre idé har väl aldrig funnits.
Sömnen är ett stort jävla skämt. Jag kan aldrig somna utan stimulans. Om jag lägger mig ner och sluter ögonen så rusar det förbi hundratals tankar och jag saknar helt förmåga att stoppa dem. Min hjärna är alltid igång och det är inte alltid som jag själv kan styra vad den ska arbeta med. Den processar så mycket skräpinformation så att det är löjligt, men den är alltid igång. Det kan handla om inre monologer, tankar kring vad som komma skall, politiska frågor, försmådda vänner, problem med bilen eller vad tusan som helst. Den enda gemensamma nämnaren är att tankarna är till 98% helt irrelevanta för vad som händer för stunden. Jag måste alltså läsa en bok, se en film eller läsa någonting på datorn ända fram till det att kroppen ger upp och ögonen faller ihop.
Ibland ger kroppen inte upp och jag kan ligga vaken hela natten tills det att alarmet på telefonen talar om för mig att det är dags att göra något som någon annan förväntar sig.
Det har hänt hundratals ggr. att jag somnar till mitt i en bok och vaknar av att boken faller. Då lägger jag undan boken och sluter ögonen. Men i helvete, då börjar tankebonanzan i hjärnan.
Det spelar ingen roll vad jag gjort under dagen när jag väl går och lägger mig. Som exempel så arbetade jag ett pass på över 17 timmar utan rast och hade ändå problem med att sova när jag väl gick och la mig.
Arbetet är f.ö. ett ämne som bäst berörs med ett separat inlägg i det fall att någon vill veta hur det fungerar.
När jag väl sover, så kan det däremot bli långvarigt. Om jag får min vilja uppfylld och blir lämnad ifred, så kan jag sova i 12 timmar+. Jag avskyr att bli väckt eller störd i sömnen, för det är så svårt för mig att somna igen. Så fort som jag vaknar så drar hjärnan igång med ett crescendo av tankar och funderingar och jag finner mig helt oförmögen att stoppa den. Även om jag är så trött så att hela kroppen skriker, så kan jag inte somna om.
Jag tycker om att sova, för det är egentligen den enda pausen jag får ifrån min hjärna och den yttre världen.
Ångest upplever jag varje dag, ibland varje vaken minut. Den ger ibland inte med sig oavsett vad jag gör. Det handlar främst om vad jag kallar för ångest light. Rena panikattacker har skett, men är sällsynta. Det enda som förmår att bryta den är bensodiazepiner (jag har dessa utskrivna, inget illegalt knarkande här) eller alkohol. Det förekommer också någon form av "mixed state", där jag faktiskt skrattar åt någonting jag upplevde som humoristiskt eller roligt, men ändå känner styng av ångest i magtrakten. Om inte det talar för en substanshavererad hjärna så vet jag inte vad som gör det.
Avtalade tider är ingenting som jag har förstått mig på, någonsin. Jag är en kronisk tidsoptimist och kommer nästan uteslutande försent, oavsett vad som är inbokat. De ggr. jag kommit i tid till mitt arbete som jag har haft under flera år kan helt ärligt talat räknas på två händers fingrar, troligtvis skulle det räcka med en hand. tack och lov så har jag en arbetssituation som möjliggör den sortens beteende. Andra arbetsgivare hade gett en kicken direkt.
Jag underskattar i regel alltid den tid det faktiskt tar att vidta nödvändiga förberedelser eller att transportera sig från en plats till en annan. För att lägga lite lök på laxen så är jag dessutom djupt ointresserad av dötid. Jag intalar mig själv att jag kommer att komma för tidigt och då återstår ju ingenting annat än hemsk, hemsk väntan på att aktiviteten ska börja. Väntrum, busshållplatser, arbetsplatser utan arbete, dessa är gissel för mig.
Jag är en sistaminutare av rang. Tusen är de gånger då nödvändiga uppgifter blivit gjorda i allra sista minut, ofta efter deadline. De skolarbeten som faktiskt gjorts och lämnats in i tid vart nästan samtliga slutgjorda natten eller småtimmarna innan inlämning.
Närvaro är ingenting jag kan räkna som en av mina dygder. mentalt är jag ofta någon annanstans än här och nu. I samtal med andra människor så kan jag lätt tänka på annat än vad det faktiskt talas om. Ibland är det till och med som om jag såg mig själv utifrån, överhörandes och värderande vad jag säger och gör. I aktiviteter är mitt huvud likaså ofta någon helt annanstans. Jag är oftast i tankevärlden framme vid "sen", eller så är jag "då", ältandes något som hänt för längesedan. Aldrig är jag här och nu, med full fokus på vad som faktiskt händer för stunden.
Mitt belöningssystem har stämplat ut för längesedan. Det spelar ingen roll om jag faktiskt har fått röven ur vagnen och hjälpligt städat hela lägenheten. Ej heller får jag någon belöning av hjärnan då jag utför en arbetsuppgift på ett bra sätt. Om någon ger mig en komplimang för en bedrift så tänker jag att "Aja, det kunde ha gjorts så mycket bättre och det var en halvhjärtad insats jag gjorde".
Om jag har fått ut en saftig lön så tänker jag i regel att "Fan, Nisse han tjänar minsann betydligt mer än mig". Mitt sparande är sexsiffrigt men jag ligger mest och tänker på att det faktiskt kunde ha varit mer med tanke på min ålder.
Min bil är fin, dyr och vad man kallar för en fittmagnet. Den går hur bra som helst och har inga kända fel (till skillnad från föraren) men ändå funderar jag på vad som ska gå sönder och när samt vad detta kan tänkas kosta.
Alkohol är egentligen det enda som ger mig en känsla av, kanske inte glädje, men frid. Detta har ju givetvis resulterat till att jag i ärlighetens namn super för mycket. Har jag väl börjat dricka så är det väldigt svårt med att begränsa det fortsatta intaget. Ständigt strävar jag efter mer och mer. trots 100 urspårade fyllor med svåra dagar efter, så har jag inte lärt mig ett enda dyft.
Det är ganska sällan som jag känner mig glad. Aldrig att jag vaknar en morgon och känner glädje. Nej det enda som händer på morgonen är att hjärnan börjar mala igenom, dagens alla måsten och jag känner en genuin olust. Om jag någon gång blir glad så varar det i regel inte länge.
Mitt lokalsinne lämnar väldigt mycket övrigt att önska. Man kan ge sig fan på att om jag exempelvis har gått in till en läkarmottagning, gjort vad jag ska med doktorn och sedan ska hitta ut, så går jag höger istället för vänster som man borde. Jag tror själv att detta beror på att jag vid intågandet till rummet/lokalen har huvudet någon helt annan stans än där det borde vara. Det är riktigt många gånger som jag har haft svårt med att hitta ut från ställen. Det finns åt helvete för få skyltar med tydliga direktiv och färgglada pilar här i världen.
Likaså gäller detta orientering på våra vägar. Jag kan ha kört en sträcka 35 ggr, men finner mig ändå undrande den 36e var jag är och var jag borde köra. Om någon passagerare pratar med mig under personbefordran så är det dömt att jag kör fel och de förbannade baksäteschaufförerna får påpeka var jag ska svänga någonstans.
Jag avrundar här, med flera symptom ouppräknade, men nästan samtliga finns att finna i tråden. En del symptom har jag inte varit medveten om tidigare, men förstått efter att jag läst andra beskriva desamma.
Om inget annat så återkommer jag med information kring hur det har gått för mig i behandlingen av denna eventuella diagnos och hur det har gått. Tills dess så får ni ha det gott!
