Allt om ADD!

Men du Chero, varför inte försöka få en diagnos? Så kan du resa med medicin och intyg utan problem. Det var en väldigt enkel procedur för mig.
Gick till min vanliga läkare på vårdcentralen och sa att jag misstänkte add och bad honom skicka en remiss till den mottagning jag hörde till. Efter 14 dar fick jag en kallelse tre veckor fram i tiden. Fick prata med en psykolog om varför jag trodde detta, vilka problem jag hade och vad jag hoppades uppnå med att få en diagnos. Sedan var det en bibba med självskattningsformulär att fylla i i olika omgångar samt tre tillfällen á tre timmar styck då jag gjorde olika tester tillsammans med psykologen. Sedan tog det några veckor innan utlåtandet var klart. Började i april, fick utlåtandet i september: add.
Därpå besök hos psykiater för diskussion om medicin. Prövar nu Ritalin och det verkar som att det fungerar, fast jag har bara ätit i en vecka drygt så det ska väl fipplas lite fram och tillbaka med dosen innan jag vet helt säkert. Men att sitta och skriva ett sånt här inlägg före tolv på dagen utan att det tog en evighet var ju uteslutet förut.
Det fungerar säkert olika på olika platser i landet, och det varierar säkert i väntetid också. Jag fick ett väldigt gott bemötande och är glatt överraskad över hur väl allting har fungerat.

Jag har länge misstänkt att jag har ADD. När jag läser om diagnosen blir jag alltid mer övertygad.

Är kvinna i 20-års åldern. Har haft problem kring mig i hela livet. Alltid varit konflikträdd, ljugit för att slippa konflikter (vilket har uppdagats och det har blivit konflikter kring mig big-time). Alltid varit slarvig och glömsk i vardagliga sysslor. Aldrig kunnat avsluta arbeten och planera större grejer som kräver mer än 2-3 timmar, måste se resultat omedelbart för att det ska ge något. Aldrig kunnat ha bra hand om min egen ekonomi, haft svår bullimi och innan och efter en rad olika självskadebeteenden. Alltid byts det ena med det andra. Haft mycket vänner hela livet men ändå föredragit att ofta bara vara för mig själv. I större sammanhang gör jag mig alltid till en clown. Är väldigt lättinlärd med inte muntligt, det som sägs flyger ut ur andra örat på en gång.

Har gått till 3 olika psykologer/terapeuter iår. Hade en som var flummig (nån typ av terapeut/sjuksköterska), 1 psykolog jag gått till nu men ska sluta med (mina problem skulle inte gå att reda ut på de 10 tillfällen landstinget erbjuder) så byter nu till en privat. Funderar starkt på att ta upp detta då, tidigare har bara fokus legat på traumatiserande upplevelser och självskadebeteenden.

Är dock osäker på hur en eventuell diagnos och medicinering skulle hjälpa mig... Det jag lider mest av är min oförmåga att planera och minnas.

Social fobi/ångest och anorexi/bulemi brukar annars vara förknippat med asperger. Problem med så kallade "exekutiva funktioner", dvs att vara rörig och ha svårt att planera saker kan även det vara aspergersympom. Även otålighet.

Folk med ADD/ADHD brukar inte riktigt ha fokuset som krävs för att upprätthålla anorexi. Dåligt minne är däremot ADHD symptom.

Självskadebeteende kan vara lite allt möjligt.

Det är dessutom ganska vanligt att ha ADHD/asperberger kombo. Det kan vara det du har?

Cereb är jättebra för privat utredning.

Mina ätstörningar utvecklades från tränigsanorexi>aneroxi>bullimi. För impulsiv för att ha anorexi.
Aspergers känns lite långt bort, är väldigt social, har väldigt mycket vänner och inga problem med relationer förutom den med min familj.
Har klarat mig väldigt bra i skolan, det jag löser fastnar på en gång och en genomläsning räckte för att få MVG i både hela högstadiet och gymnasiet.

Läste om de svårigheter människor med Aspergers kan ha:

Begränsad förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation.
Nej

Begränsad förmåga till ömsesidig dialog, vilket kan beskrivas som svårigheter att förstå det outtalade och att läsa mellan raderna.
Absolut inte

Svårt med planering och organisering av tillvaron (behov av rutiner). Kan gälla mat, tider, att besök måste vara väl inplanerat, att det inte bara ringer på dörren.[4]
Svårt med planering - ja - men hatar rutiner. Finns inga sådana i mitt liv.

Begränsade eller stereotypa intressen.
Nej

Begränsad sexualitet.
Absolut inte - tvärtom

Fixeringar och låsningar i beteendet.
Nej

Konkret tänkande; uppfattar saker bokstavligt.
Absolut inte. Är väldigt konstnärligt lagd och ägnar mig åt mycket abstrakt.

Begränsad abstraktionsförmåga.
Nej

Problem med tidsuppfattning.[4]
räknas tidspessimism?

Nej jag är ytterst tveksam.

Om du bara visste vilken extrem tur du haft...i resten av sverige tar det mycket längre tid, på sina håll är de över 2års väntetid från det remissen skrivs tills utredningen börjar.

Ta Zoidbergs inlägg med en nypa salt. Det är frestande att föreslå psykiatriska diagnoser när man vill hjälpa och är intresserad av ämnet, men när det görs utifrån begränsad information blir det mest en gissningslek.

Du sa att du lider mest av problem med minne och planering. Dessa problem är vanliga vid ADHD och medicinering allena kan göra underverk. Att gå några KBT-sessioner eller på egen hand lära sig coping-strategier vid sidan av medicinen brukar ge extra hjälp, t.ex. i form av mer fasta vardagsrutiner. När det gäller vuxen-ADHD hos patienter som levt över tjugo år utan diagnos har det ofta uppstått ytterligare problem till följd av ADHD-problematiken, men när man så att säga behandlar själva kärnan blir dessa enklare att ta itu med.

Eventuella "bonus"-problem kan ändå behöva behandlas separat (exempelvis genom insättning av SSRI-behandling) och de kan förstås ha uppstått oberoende av ADHD:n också. Därför är det viktigt att reda ut vilka problem som finns och hur de hänger ihop. Den biten bör överlämnas dels till dig själv och dels till dem som har rätt utbildning, men om du misstänker AD(H)D sedan länge tycker jag absolut att du ska ta upp det vid nästa tillfälle.

Tror du hade väldigt tur faktiskt. Jag gjorde samma sak, men hörde inget på tre månader varpå jag blev upptagen med annat. Och just nu känner jag att jag inte har tid/ork/lust med samma procedur, då det sliter på både hoppet och psyket.. Nån gång ska jag såklart ta itu med det men just nu orkar jag helt enkelt inte, för jag vet att jag inte kommer ge det en ärlig chans.

Ja, har förstått att det är en väldig skillnad. Är mycket lättad över att det gick så smidigt. Det var dock fanimig på tiden, med tanke på att jag är 46 år... Har hela tiden medicinerats för depression, vilket jag också haft. Men den medicinen hjälpte ju inte mycket mot grundproblematiken.

Ja, det gäller att orka, och ork är det dåligt med vid add. Det var väl en kombination av att jag hade fått nog, och fick styrka genom det, och att jag hade tur att hitta rätt mottagning. Hoppas att det löser sig för dig också. Nästa gång kan vara den gången då allt fungerar mycket bättre!

Är det några av er som är rädda för att få skäll?

jag tycker att jag är så rädd för det så att det nästan gränsar till fobi.

Jag gjorde ingen diagnos. Jag ville bara understryka hur vanskligt det kan vara att självdiagnosticera. När du läser om diagnoser är fokuset ofta på vad som skiljer dom snarare än de mest upplevda problemen.

Har extremt stora problem med det, hatar att göra saker fel och göra folk besvikna. Få skäll är bland det värsta som finns, bara när någon höjer rösten och är smått arg så känner jag paniken komma. Om någon verkligen skäller ut mig så vet jag inte var jag ska ta vägen, det är så jävla hemskt. Det värsta är att det kan gälla vad som helst, en liten småsak bara, och ingen förstår varför man reagerar som man gör...

Halva skolgången har gått ut på att antingen vara borta de dagar inlämningar är som jag inte gjort, beroende på vilken lärare jag hade, bara för att slippa ta utskällningen ang den försenade inlämningen, eller blicken som säger "Varför försöker jag ens?" eller bara ljuga.

(jag menar, står man där och talar sanning och förklarar "Jag vet inte hur jag ska skriva uppgiften, det är för svårt/jag kan inte koncentrera mig/jag bara skjuter upp det/jag vet inte hur jag ska formulera mig" etc etc, så blir man bara ännu mer dumförklarad, speciellt innan man visste vad felet var)