Allt om ADD!

Okej! Fick höra från doktorn att man ska avstå alkohol om man tar concerta.

Jag har druckit på Concertan en gång (tar 54 mg på morgonen och 36 mg vid lunch) och det slutade INTE lyckligt. Blev helt sjukt full efter bara några öl, drack ungefär hälften av vad jag vanligtvis brukar dricka men blev helt jävla borta och enligt mina vänner så blev jag väldigt uppskruvad, typ duracellkanin. Fick dessutom en total black out på ca 5 timmar, vi var tydligen ute på en klubb och härjade under dessa timmar men jag minns inte ens att jag var där. Men hur man reagerar är ju såklart olika från person till person.

Min läkare sa efter detta att jag skulle strunta i att ta Concertan helt om jag tänkt dricka mycket en kväll, och även att man ska undvika att ta den om man är bakfull dagen efter.
Jag brukar ta första dosen runt 07.30 på morgonen, och har kommit fram till att det räcker med att jag skippar lunchdosen om jag ska dricka och efter det har det inte blivit några fler knaskvällar.

Hur fungerar det med utredning och grejer efter att läkaren har skickad remiss och hur lång tid får man vänta, veckor, månader ellerår?

Håller på att utredas för ADD just nu.
mitt liv känns värdelöst, sitter inne hela tiden, söka jobb finns inte ens i tankarna, men jag vet att jag måste skaffa något att göra, vad händer om jag nu får diagnosen ADD? finns det hjälp att få, bra hjälp? kommer man märka skillnad, jag är inte lat, men jag har helt enkelt inte lust att göra något annat än att sitta framför datorn. familj runt omkring mig, förutom de närmsta ser ner på mig.

Hej.

Dels så kan alkoholen slå ut positiva effekter av medicinen och dels så kan kaka+kaka göra dig mer väck än nödvändigt och varierande konsekvenser därav. Med "väck" menar jag då hämningslösande. Sen är det även en dubbelbelastning på kroppens renande organ njurar/lever som i sin tur leder till vacklande immunförsvar. Dock är det sista något som inte tenderar att få den vanlige "odödlige" ungdomen att ändra sina vanor nämnvärt

Mvh,

LL

Jag har ADD och paranoid schizofreni hur vanligt är det? vad innebär det?

Sedan jag fick min diagnos var första steget Concerta som direkt gjorde min tillvaro lite bättre. Jag har lättare att fokusera, koncentrera mig och ta tag i saker. Sen fick jag remiss till en arbetsterapeut som i ett halvår kom hem till mig ca 1 gång i veckan och hjälpte mig att hitta strategier för att planera, organisera och skapa rutiner, både när det gällde jobb, hushållsarbete och ekonomi. Sen har jag också gått ljusterapi och träffar en KBT-terapeut och allt det här har underlättat sjukt mycket för mig. Medicin är inget mirakel, men hjälpte mig upp till en nivå där jag orkade och KUNDE börja jobba på mina problem. Med hjälp av dessa terapiformer har jag iaf kommit en bit på vägen mot en dräglig tillvaro och har börjat se möjligheter att faktiskt kunna klara av allt det där som alla andra kan. Innan min diagnos och den hjälp jag har fått kände jag mig totalt värdelös som inte ens klarade av enkla saker som att komma ihåg att äta, hålla ordning, betala räkningar, ta tag i saker osv.
Folk runt omkring hade svårt att förstå sig på problemen och tyckte att det "bara var att ta sig i kragen". Efter diagnosen har mina närmaste själva sökt information och läst mycket om ADD/ADHD och har verkligen fått förståelse för problematiken.

Sen vet jag inte hur det ser ut i andra kommuner, men här kan man få boendestöd genom en person som hjälper en med hushållsysslor, hjälpmedel som t ex speciella datorer och även stödperson som kan hjälpa en att ha kontakt med olika myndigheter, typ försäkringskassan, arbetsförmedlingen osv. Och allt detta är dessutom kostnadsfritt.

Jag undrar om man kan utveckla ADD genom åren som exempelvis i början av puberteten?

ADD och ADHD har man sedan födseln men symptomen kan också förändras genom åren. Man pratar ofta om vuxen-ADHD, som alltså inte är en egen diagnos, utan snarare definierar problemen det kan skapa i vuxenlivet och som i många fall skiljer sig från problemen man hade som barn. Symptomen eller dyker alltså inte upp från ingenstans, men däremot kan det vara så att de varit väldigt svaga under barndomen att man inte uppmärksammat dem

I mitt fall var det så att jag för det första är ganska smart (enligt IQ-test jag gjorde under utredningen, hehe) och kommer från en stabil uppväxt vilket gjorde att jag klarade mig igenom både låg och mellanstadiet ganska bra, jag hade en del problem med koncentration, minne osv men inte så mycket att det ansågs vara något stort problem. Det var i tonåren/puberteten som det började strula till sig ordentligt, kraven på högstadiet och gymnasiet var mycket större och jag hade svårare och svårare att hänga med. Problemen eskalerade ju äldre jag blev och när alla krav från vuxenlivet kom, när jag flyttade hemifrån och skulle stå på egna ben så gick det i princip helt åt skogen. Jag trodde att jag kanske skulle lära mig med tiden, men efter 4 år av inkassokrav och failade studier så insåg jag att det nog inte skulle bli bättre, trots att jag verkligen försökte.

Ofta är det ju så att ADD kan vara svårt att upptäcka på barn, särskilt när det gäller tjejer, eftersom många saknar den hyperaktiva sidan som folk förknippar med den här typen av diagnoser. Som barn har man oftast en ganska kravlös tillvaro, nu generaliserar jag, men föräldrarna tar oftast ansvaret att fixa mat, kläder, räkningar, hjälper till med läxläsning osv vilket också kan göra att symptomen inte blir så tydliga. Ju äldre man blir desto mer ökar kraven och man ska lära sig att ta ansvar vilket gör att symptomen då kan bli starkare, sen underlättar ju inte alla jäkla hormonstormar under tonåren direkt.

Jag vill poängtera att de flesta tonåringar inte är bra på att ta ansvar osv och att det inte behöver ha med en diagnos att göra, men i det här inlägget utgår jag ifrån mig själv och min teori om varför ADD och ADHD ibland uppmärksammas senare i livet. Min läkare sa t ex att det är fullt normalt att en 15-åring glömmer nycklar, har svårt att hålla ordning, inte passar tider osv men att när man börjar närma sig 25 och hjärnan är färdigutvecklad så borde sånt ha fallit på plats.

Jag är själv diagnostiserad med ADD, har prövat både ritalin och concerta genom åren men lagt av för längesen då jag inte pallar bieffekterna. Jag har blivit "curlad" av mina föräldrar en hel del genom åren, om det nu kan tänkas höra saken till. Min koncentrationsförmåga är verkligen undermålig, och det är med svett och tårar jag har kunnat ta mig igenom plugg osv. Jag måste verkligen anstränga mig för att hålla en tanke på plats i huvudet, te.x. namn eller nummer. Om jag verkligen är intresserad av ett ämne så tycks det fastna bättre i huvudet, men tillfälliga saker fastnar bara inte. Typiskt mig är att:

*Bestämma mig för att hämta ett glas mjölk ur kylen, gå ut i köket, LÅTA BLI att fundera över varför jag gick dit (hade jag funderat hade jag nog kommit ihåg mjölken), istället fråga morsan något (som jag tänkt fråga långt, långt innan..), gå tillbaka till mitt rum, slå ihjäl en timme, återkomma till köket för att ta en macka, för att då minnas att jag ville ha ett glas mjölk. Dock är jag vid det här laget inte sugen på mjölk! Mönstret är ganska tydligt.

Tappat ofattbart många cyklar, mobiler, nycklar osv genom åren. Om det är något jag blivit bra på så är det att inte låta mig tyngas ner för hårt av när sådant händer, vilket underlättar en hel del. Idag har jag accepterat dessa faktum fullt ut, och det går såklart att träna upp sinnet att minnas saker bättre. Snart är det dags att flytta hemifrån, får se hur det går..

Mitt tips inför att flytta hemifrån är att inte sätta för höga mål utan att acceptera att man får ta det i små steg. Du verkar redan ha en bra inställning att inte tyngas ner för hårt, men det kan vara tufft att helt plötsligt försöka klara sig själv. Jag kände oerhörd frustration över att inte vara "som alla andra" och ha ett perfekt städat hem med med var sak på sin plats, inte kunna laga ordentlig mat, komma ihåg tvättider, betala räkningar osv. Att jag ställde så höga krav på mig själv fick mig att må väldigt dåligt och tillslut fick jag hjälp genom terapi att acceptera att lära mig saker bit för bit, att sätta upp små mål som att t ex se framgång i att bara ta mig ut sängen och äta frukost. Jag kommer nog aldrig lyckas ha ett perfekt ikeakatalog-hem och har insett att jag nog inte vill ha det heller, i stället fokuserar jag på det viktiga som att komma ihåg räkningarna. Det är inte hela världen om jag glömmer en tvättid, däremot är det problem att ständigt få inkassokrav osv. Sätt upp små mål och ta det bit för bit, och be om hjälp från dina nära om det krisar. T ex började min mamma ringa när hon skulle storhandla (har ingen bil) och såg till att jag följde med och iaf köpte ordentlig mat, i perioder har mina föräldrar också ställt upp ekonomiskt men då har vi varit noga med att sätta upp avbetalningsplan, det är ok att be om hjälp men samtidigt viktigt att se till att folk inte gör en björntjänster.

Och se till att någon i närheten har extranycklar till lägenheten!!! vet inte hur många gånger jag låst mig ute eller tappat bort nycklar och att betala låssmed är sådär kul...

Tack för tipsen! Jag har tänkt lite på det här med mål. Senaste boken jag läste var Olof Röhlanders "Det blir alltid som man tänkt sig", som till stor del behandlar målsättningar. Tyvärr blev jag inte så jättemycket klokare av den boken, men vissa av författarens idéer bär jag med mig i alla fall. Ska tänka på att börja smått, sätta upp små mål för dagen, se till att jag gör det jag vet att jag vill, carpe diem helt enkelt. Sen kanske jag kan börja sätta upp de mer långsiktiga målen? Jag har nog redan ett antal sådana, av vilka 95% hör till mina vardagliga dagdrömmerier... Klarhet i livet är något jag saknar