Skall germanska språk skorra?? Hur lät urgermanskan??

Märk dock att delar av Norditalien talar med skorrande [R]. Bl.a. Umberto Eco.

Hazes kom från en del av Amsterdam som kallas Jordaan. De där andra stekarna vettifan. Nederländska kan uttalas med vilket r-ljud man vill. Vissa kör en extrem version av engelskans, andra kör rullande. Har sett att det finns en bok om vilka sociala grupper som pratar hur. Har aldrig hört någon prata nederländska med skorrande R.

Detta stämmer, något som dock några av mina tidigare skånska klasskamrater hade lite svårt att acceptera. Skorrande r låter helt plötsligt inte lika fint för vissa när man vet att det härstammar från den franska överklassen.

Urgermanskan kan ha haft ett palatalt r liknande engelskans. Det är ingen som vet med absolut säkerhet.

Dock brukar tyska dialekter ha tungspets-r, också i norra Tyskland. Fast det är som sagt inget bombsäkert bevis på hur det lät en gång i tiden.

Jag vet inte så mycket om hur urgermanskan lät men jag kan posta ett video med fornnordiska då det är ett gammalt germanskt språk som talades till slutet av vikingatiden.

http://www.youtube.com/watch?v=1S7b1eDTnK8

Hoppas det kunde ge någon bild av hur gamla germanska språk har kunnat låta

Visst. I Lombardiet - de synnerligen germanska langobardernas land.

Ja, det är väl vanligast i norr, som en hyllning till Bonaparterna, men tungrots-r kan man höra lite varstans i Italien. Bland annat ska det tydligen vara vanligt i landskapet Emilia, även om jag inte kan bekräfta detta personligen. Min italiensklärare i Lund hävdade att det förutom den geografiska faktorn även finns en släktfaktor, såtillvida att tungrots-r följer släkters led oaktat geografiska variablers påverkan. Min lärare påstod faktiskt att upp till en tredjedel av italienarna under gynnsamma omständigheter använder tungrots-r. Mitt ovetenskapliga intryck är att italienarna själva reflekterar mindre över sina olika r-ljud än vad vi gör i Sverige. Kanske för att den geografiska bestämningen är tydligare i Sverige?

Det säger i såfall åtskilligt om hur primitivt det italienska samhället fortfarande är som samhälle, om klanstrukturen är så stark att språkliga egenheter kan förmedlas genom den,snarare än genom geografin. (Om det inte rör sig om genetiskt betingade talfel, som nedärvs i släkten. Allt skorrande är ju inte frivilligt. En del betingas av talfel. Lenin är ett typexempel - någon dialektal skorrande ryska finns inte.)

Det får jag säga stämmer väldigt illa med mitt eget intryck. Jag har visserligen inte snackat italienska med hur många italienare som helst, men jag kan ändå inte få ihop dem jag har snackat med i en Fisher-tablå med en tredjedel förväntade skorrare på någon vettig konfidensnivå. Jag måste ha träffat på mycket få italienare under dessa "gynnsamma omständigheter". Vad är detta för omständigheter, tro? Talaren aspackad?

Åtminstone ett undantag är den ryska judar talar (talade?), som utmärks av just skorrande. Det lär väl dock vara ett arv från jiddisch, vilket i så fall bekräftar problemen germanska språk har med ljudet.

Mycket tyckande här, det är ingen som vet något om detta. Fredrik Lindström presenterar ju heller inga källor på sin teori om uppkomsten.

Spridningsbilden av skorrande R talar väl för att det är en novation. I utkanterna av det germanska språkområdet är områdena där det inte finns skorrande R, och i alla utkanter rör dig sig om någon form av tungspets-r, frikativt eller rullande. Och betänk också att skottarna faktiskt rullar ordentligt på sina r, och ganska många nordengelsmän. Det är lättare att förklara som (mer eller mindre) bevarade ursprungliga uttalsvarianter än att schweizarna, österrikarna, bayrarna, svenskarna, norrmännen och engelsmännen spontant fått för sig att inte skorra. Att detta händer i germanska språkområdets periferi är alltså inget som talar emot tungspets-r. Det kan också hävdas, om man tittar på kartan över den nordiska bronsålderskulturen på http://en.wikipedia.org/wiki/File:Nordic_Bronze_Age.png, att det i germanskt kärnland rullas som mest. Och i Skåne är ankomsten av skorrande R dokumenterade, detta främst under 1800-talet. Åtminstone enligt den gode Bengt Pamp.

Att området där R skorras i princip är ett sammanhängande sjok i mitten av Europa, som inbegriper vitt skilda språk utan ett gemensamt ursprung i *historisk tid, som franska och tyska, talar för att det är en novation som spritt sig via språkkontakt och inte är ursprungligt någonstans. Eftersom området är i princip sammanhängande behöver det bara ha uppkommit på en plats vid ett tillfälle, till skillnad från det rullande R-et.

En annan sak som tål att tänkas på är att det skorrande R-et i Norge främst finns kring kuststäder i söder, vilket tyder på import via utlandet.


Tja, är du så säker på att det inte har gjort det först, spridits via hoven?
För det andra behöver det inte betyda någonting att det skorrande R har fått ett större genomslag på germansk botten. Det är snarare mer naturligt att det skorrande R-et inte spridits över Pyrenéerna och Alperna, eller i varje fall inte så långt.


* - Urindoeuropeiska hör till förhistorisk tid.

Det fanns två ljud i urgermanskan som liknade det ljud som skåningar använder som R, Men det var frikativa uttal av H och G. Sånt uttal finns i dagens holländska, och är lätta att förväxla med bakre R . Bakre R kanske uppstod genom ett sammanfall av R och dessa frikativa ljud? Många skåningar uttalar också sje-ljud som ett slags harkel tycker jag.

Vi kan faktiskt vara tämligen säkra på att ljudet som stavas med R i forngermanska språk var främre, eftersom att man utgick från latinets uttal när man utformade ortografin, även futarkens R utgick från latinets, och alla vet att spanjorer och italienare än idag rullar ordentligt på sina R. Dessutom har många traditionella franska dialekter latinskt-R, och i Kanada rullar man ännu, eftersom att de emigrerade innan ljudförändringen.

Ingen nämner något avvikande uttal av R, förrän 1800-talet, Det nämns Läspljud,tjocka-L och mjuka G'n, men inga harkel-R

Skånskan, som talades på medeltiden låg ironiskt nog närmare uppsvenska fonetiskt än den dialekt som talas i landskapet idag, som präglas av novationer i hög grad.