Han/honom - Hon/Henne! Med mera m.m...

Fast med är väl också en av de prepositioner som alltid styr och alltid har styrt dativ?

Man behöver inte ens gå till "fjortisforum" för att hitta detta fenomen. Det kryllar av exempel här på Flashback:


Snälla rara, LÄGG AV med "nåttandet"! Det stavas faktiskt nåt!!!

Du behöver inte vara orolig. Ditt språk är de inte intresserade av; det är sitt eget de ”behandlar”.

Eller så börjar vi använda oss av det riktiga ordet, nämligen något.

Ja, självklart är det ännu bättre!

De som pratar på detta sätta begår en våldtäckt på det svenska språket vilket gör mig synnerligen irreterad och jag har bra lust att strypa han!

Tja, har du själv formulerat de tre sanningarna i din signatur ligger även ditt språk hyfsat långt borta från standardspråket ...

Jo du har rätt, det var min språkskada som kom fram där.

En av de största irritationsmomenten för mej är folk som säger legemitation istället för legitimation. Jag skulle allvarligt talat kunna bli ihop med en tjej som gjorde det felet... Sjuk i huvudet?

Eller börjar vi säga nå allihop, så slipper vi hela den problematiken...


Jag heller...

Prepositioner styr väl mig veterligen alltid objektsformen? För är en preposition. "Ljuga för han" är, har alltid varit och bör alltid förbli, fel.

Det är underförstått i diskussionen du har citerat att de svenska dialekterna inte har utvecklats från riksspråket. Både riksspråket och dialekterna kommer från fornsvenskan (mer eller mindre).

Fornsvenskan hade formen hann i nominativ OCH ackusativ (direkt objekt), men honum i dativ (indirekt objekt). I rikssvenskan har dock "honom"-formen tagit över i hopslagningen av de gamla ackusativa och dativa formerna, varefter honom blev den rena skära "objektsformen".

Alla dialekter har dock inte haft en sån utveckling, och då får man sånt som att "älska han" och "bedra han". Däremot bör man, som Kryzininkas påpekade i tråden, ursprungligen ha sagt "för honom", eftersom prepositionen för styrde dativ. Det utseluter måhända inte att det funnes dialekter där det ackusativa "han" trängde ut det gamla dativa "honom" -- en "omvänd" utveckling gentemot riksspråket i så fall.