2008-10-07, 00:40
#1
Det brukar inte vara min grej att skriva sådana här tripprapporter, men efter att ha snubblat in på den här delen av Flashback och läst några rapporter kände jag mig lite manad att bjuda på egna erfarenheter.
Troligtvis avslöjar jag alldeles för mycket om mig själv nu, men när jag tänker efter har jag redan outat mig i andra inlägg. Men men, skitsamma. Jag har egentligen inga större anledningar till att vara paranoid.
Tänkte bjuda er på min första bekantskap med ketamin.
Ålder: Vid tillfället över 20, under 30.
Vikt: Ingen aning, medelvikt.
Kön: Man.
Tidigare erfarenheter: Det mesta.
Detta var vid ett tillfälle då jag uppehöll mig i England. Närmare bestämt East London. Där umgicks jag med en del härliga lirare men även flertalet drägg. Jag hängde främst med min syssling och hans gäng av halvkriminella och nerpundade kompisar. Passade mig som handen i handsken.
Av någon outgrundlig anledning började jag att umgås lite extra med en kille som rörde sig i gängets periferi. En svart, lite äldre kille, vi kan kalla honom för Billy.
Billy var en sådan som inte fått någonting i livet. Inte utseende, inte hjärna, inte någonting av nämnvärd betydelse. Föräldralös vid 10 år och uppfostrad av gatan. Vidare var Billy inte gjord av något vidare tufft material, han lyckades inte häva sig eller klättra i hierarkin. Billy tillhörde småfisket. En small time hustler. Det ville sig bara så illa att han skulle gå och fastna för sprutan. Inte i helvete gjorde det saken bättre för honom.
Oftast såg man Billy med blåtiror, trasiga kläder och hopplösa, helt tomma ögon.
Vårt gäng tillhörde inte heller de större fiskarna. Vi var bara glada unga killar och tjejer. De flesta knarkade i någon utsträckning, en duo sålde narkotika, någon var casual, en och annan hade ett seriöst jobb. Några gjorde småstötar för att tjäna lite extra, en del för att överleva. Alla hade det väll lite svårt och tufft på sätt och vis. Vi kunde identifiera oss lite med Billy.
Han började umgås med oss alltmer , blev aldrig riktigt en i gänget av olika anledningar, men välkommen var han.
Återigen, av någon outgrundlig anledning började jag umgås lite extra med honom. Han var lite konstigt ibland. Kunde sitta helt tyst i timmar och vagga fram och tillbaka utan att säga ett ord. Man märkte ofta att han inte hade alla tomtar hemma.
Men, jag brydde mig inte. Jag drog hem till honom då och då för att knarka loss lite. Vår specialitet var att mötas upp innan utgång med det större gänget. Vi hade nämligen en gemensamma nämnare. Att börja tidigt!
Skulle det bli utekväll på en fredag började vi festa på tisdagen. Med tanke på att vi oftast gick ut på lill-lördagen också (läs onsdag), resulterade vår modell i en ändlös cirkel av förfest. När andra kompisar jobbade, sökte jobb, stal saker, krängde knark eller satt och knarkade för sig själva, var vi redan i full gång. Tjackrace och sprit var vår specialitet. Ibland hände det att vi var för slitna för att äns dyka upp på den planerade tillställningen, men oftast kom vi bara dit sega och slitna som fan.
Min syssling varnade mig lite diskret för att akta mig för Billy, han menade att Billy inte var riktigt klok i huvudet. Men inte brydde jag mycket om hans ord, ingen av oss var ju klok i huvudet!
En måndag eftermiddag möte jag upp Billy i hans lägenhet. En polares syrra skulle fylla år på torsdagen så vi tänkte köra lite minimaraton tills dess.
Väl inne i hans slitna lilla lägenhet ställde jag ner spritflaskorna på det golvet där hans forna soffbord hade stått (killen sålde det för att få råd med en sil en dag då pengarna inte rullade in). Billy kom ut ifrån toaletten och hälsade på mig glatt som vanligt. Bred cockney och ett stort leende. Jag noterade att han saknade några tänder och hade svullnader samt en blåtira. Direkt frågade jag rakt ut om han satt i skiten och om han behövde hjälp. Men nej nej, allt var lugnt, han hade blivit rånad av några chavs, men hade inte haft cash på sig så de hade kommit undan med det attraktiva bytet: En näsduk. Han underströk även att han inte alls kände igen ungarna och att de troligtvis kom ifrån södra London.
Innan jag fick tid att ifrågasätta något försvann han ut genom dörren för att kila iväg till en granne för att hämta tjacket. Tydligen hade han glömt det där tidigare under dagen.
Jag stod kvar i lägenheten, taggad för ytterligare lite perfekt lycka och flera timmars festande. Med tankarna på min dåvarande kärlek, en tjej vi kan kalla Cory (jag nämner henne i en annan tråd btw, tragiskt öde), satte jag mig ner för att öppna en flaska sprit eller två. Golvet var täckt av filtar för att hålla värmen vilka i sin tur täcktes av skräp, tidningar och några stulna jackor. Relativt nära där jag satt mig ner upptäckte jag en liten påse liggandes på plastlåda, upphöjd ifrån skiten. Vitt innehåll. Självklart visste jag vad det var för något. Tjacket!
Först funderar jag på att gå ut igenom dörren och ropa tillbaka min polare, men jag kommer fram till slutsatsen att jag inte vet vilken granne han redan kan ha smitit in till. Lite onödigt att plinga på varenda dörr och fråga om Billy är där inne då jag hittat vårt tjack. Ingen i området skulle bry sig, men som den lilla pryda svensken jag var tog det emot. Istället tog jag fram en liten spegelbit ifrån jackfickan och lade upp en prydig och fin lina på kanske 250mg. Med en sedel snortades allt in och den kemiska känslan spred sig behagligt. I bakhuvudet noterade jag dock att det var lite underligt att tjacket inte tycktes svida lika mycket.
Jag öppnade sedan en flaska sprit och sköljde ner några groggar. Tankarna återgick till Cory. Hon hade haft på sig en fin, men alldeles för tight tröja, det vill säga en mycket fin tröja, då jag möte henne dagen innan. Helt underbart. På polarens syrras fest skulle jag få träffa henne igen. En känsla av välbehag började sprida sig, men jag var inte säker på om det var kärlek eller tjacket.
Efter ett tag blev känslan allt konstigare och konstigare. Svalget och näsan kändes som bedövade. Självklart behövdes några fler groggar för att stabilisera situationen.
Men armarna var tunga som bly. Ville inte lyda riktigt. Jag sket i spriten då jag insåg att jag aldrig skulle få tag på flaskan. Istället försökte jag resa mig upp men föll ihop på golvet bland filtar och tidningar. Plötsligt känns det som om jag försvinner in bland tidningarna och filtarna, i andra sekunden uppfattar jag tidningarna som flygandes över mig. Som fiskmåsar. Flaxandes omkring i hela lägenheten.
Lite skakig lyckas jag resa mig upp igen, bränna av några svordomar och återigen få kontroll över mina armar. Det första jag gör är att tända en cigg och börja tänka över situationen. Det slutar dock med att jag sitter och beundrar cigarettröken. Fascinationen var total.
Abrupt hör jag plötsligt hur någon står och ropar mitt namn. Visar sig att Billy är tillbaka. Han ser på mig frågande och har en påse med vitt pulver i handen. Jag frågor honom var han har i handen varav han svarar tjack och genast undrar hur jag står till. Tydligen hade han ropat min namn tre-fyra gånger innan jag reagerade.
Någonstans i min förvirring analyserar jag det faktum att han håller tjack i handen, det verkar viktigt. Plötsligt slår det mig. Långsamt, med en hand som inte längre känns som min lyfter jag upp den påse jag dragit en lina ur och visar det för Billy. Till min förvåning verkar Billy nu befinna sig flera meter bort, trots att lägenheten inte tillåter det. Hela lägenheten verkar även snurra och skifta i sina färger. Jag känner mig även helt bortkopplad i huvudet, ett klart med ändock kaosartat inre. Billy i sin tur skrattar där borta i sin ände av universum. Rösten känns i ena sekunden avlägsen, i andra precis intill örat.
Billy vandrar fram till mig och säger att det är ketamin jag tagit. En insikt jag redan kommit fram till själv och bestämt mig för att göra någonting åt (eller ja, jag visste att det inte var tjack iaf). Psykadeliska droger har aldrig varit något för mig och det var inte heller det då. Beslutsamt bestämmer jag mig för att döda trippen.
Auktoritärt lyckas jag beordra Billy att öppna en till spritflaska. Jag sveper sedan den som redan är öppen. Alkoholen rinner ner likt ingenting och jag börjar få idéer om ett vattenfall i min strupe, eller ja, vatten och vatten, alkoholfall om man kan säga så. Efter det stjäl Billy min uppmärksamhet igen och frågar om jag inte ska ta den andra flaskan. Jag hade inte upptäckt hur den första flaskan tagit slut och att jag halsat luft i x-antal sekunder.
Med en ostadigt hand och en hjärna som inte hängde med började jag svepa den andra flaskan. Till min förvåning såg det ut som jag höll minst tre flaskor i handen. Ljuset som reflekterade sig i glaset smetades även ihop till en enda massa. Alkoholen ifrån flaska två rann ner och jag sjönk sakta bakåt. Långsamt begravdes jag bland filtar och tidningar igen utan att veta om jag höll kvar flaskan mot munnen eller tappat den. Ögonen slöts och jag försvann in i en drömvärld.
Det kändes som om jag föll. Bara föll, föll och föll. Men utan att träffa marken eller oroa mig över var lägenhetens golvplankor tagit vägen. Tankarna var osorterade och en känsla av lycka svepte sig över mig.
Sedan blev det abrupt svart.
Troligtvis avslöjar jag alldeles för mycket om mig själv nu, men när jag tänker efter har jag redan outat mig i andra inlägg. Men men, skitsamma. Jag har egentligen inga större anledningar till att vara paranoid.
Tänkte bjuda er på min första bekantskap med ketamin.
Ålder: Vid tillfället över 20, under 30.
Vikt: Ingen aning, medelvikt.
Kön: Man.
Tidigare erfarenheter: Det mesta.
Detta var vid ett tillfälle då jag uppehöll mig i England. Närmare bestämt East London. Där umgicks jag med en del härliga lirare men även flertalet drägg. Jag hängde främst med min syssling och hans gäng av halvkriminella och nerpundade kompisar. Passade mig som handen i handsken.
Av någon outgrundlig anledning började jag att umgås lite extra med en kille som rörde sig i gängets periferi. En svart, lite äldre kille, vi kan kalla honom för Billy.
Billy var en sådan som inte fått någonting i livet. Inte utseende, inte hjärna, inte någonting av nämnvärd betydelse. Föräldralös vid 10 år och uppfostrad av gatan. Vidare var Billy inte gjord av något vidare tufft material, han lyckades inte häva sig eller klättra i hierarkin. Billy tillhörde småfisket. En small time hustler. Det ville sig bara så illa att han skulle gå och fastna för sprutan. Inte i helvete gjorde det saken bättre för honom.
Oftast såg man Billy med blåtiror, trasiga kläder och hopplösa, helt tomma ögon.
Vårt gäng tillhörde inte heller de större fiskarna. Vi var bara glada unga killar och tjejer. De flesta knarkade i någon utsträckning, en duo sålde narkotika, någon var casual, en och annan hade ett seriöst jobb. Några gjorde småstötar för att tjäna lite extra, en del för att överleva. Alla hade det väll lite svårt och tufft på sätt och vis. Vi kunde identifiera oss lite med Billy.
Han började umgås med oss alltmer , blev aldrig riktigt en i gänget av olika anledningar, men välkommen var han.
Återigen, av någon outgrundlig anledning började jag umgås lite extra med honom. Han var lite konstigt ibland. Kunde sitta helt tyst i timmar och vagga fram och tillbaka utan att säga ett ord. Man märkte ofta att han inte hade alla tomtar hemma.
Men, jag brydde mig inte. Jag drog hem till honom då och då för att knarka loss lite. Vår specialitet var att mötas upp innan utgång med det större gänget. Vi hade nämligen en gemensamma nämnare. Att börja tidigt!
Skulle det bli utekväll på en fredag började vi festa på tisdagen. Med tanke på att vi oftast gick ut på lill-lördagen också (läs onsdag), resulterade vår modell i en ändlös cirkel av förfest. När andra kompisar jobbade, sökte jobb, stal saker, krängde knark eller satt och knarkade för sig själva, var vi redan i full gång. Tjackrace och sprit var vår specialitet. Ibland hände det att vi var för slitna för att äns dyka upp på den planerade tillställningen, men oftast kom vi bara dit sega och slitna som fan.
Min syssling varnade mig lite diskret för att akta mig för Billy, han menade att Billy inte var riktigt klok i huvudet. Men inte brydde jag mycket om hans ord, ingen av oss var ju klok i huvudet!
En måndag eftermiddag möte jag upp Billy i hans lägenhet. En polares syrra skulle fylla år på torsdagen så vi tänkte köra lite minimaraton tills dess.
Väl inne i hans slitna lilla lägenhet ställde jag ner spritflaskorna på det golvet där hans forna soffbord hade stått (killen sålde det för att få råd med en sil en dag då pengarna inte rullade in). Billy kom ut ifrån toaletten och hälsade på mig glatt som vanligt. Bred cockney och ett stort leende. Jag noterade att han saknade några tänder och hade svullnader samt en blåtira. Direkt frågade jag rakt ut om han satt i skiten och om han behövde hjälp. Men nej nej, allt var lugnt, han hade blivit rånad av några chavs, men hade inte haft cash på sig så de hade kommit undan med det attraktiva bytet: En näsduk. Han underströk även att han inte alls kände igen ungarna och att de troligtvis kom ifrån södra London.
Innan jag fick tid att ifrågasätta något försvann han ut genom dörren för att kila iväg till en granne för att hämta tjacket. Tydligen hade han glömt det där tidigare under dagen.
Jag stod kvar i lägenheten, taggad för ytterligare lite perfekt lycka och flera timmars festande. Med tankarna på min dåvarande kärlek, en tjej vi kan kalla Cory (jag nämner henne i en annan tråd btw, tragiskt öde), satte jag mig ner för att öppna en flaska sprit eller två. Golvet var täckt av filtar för att hålla värmen vilka i sin tur täcktes av skräp, tidningar och några stulna jackor. Relativt nära där jag satt mig ner upptäckte jag en liten påse liggandes på plastlåda, upphöjd ifrån skiten. Vitt innehåll. Självklart visste jag vad det var för något. Tjacket!
Först funderar jag på att gå ut igenom dörren och ropa tillbaka min polare, men jag kommer fram till slutsatsen att jag inte vet vilken granne han redan kan ha smitit in till. Lite onödigt att plinga på varenda dörr och fråga om Billy är där inne då jag hittat vårt tjack. Ingen i området skulle bry sig, men som den lilla pryda svensken jag var tog det emot. Istället tog jag fram en liten spegelbit ifrån jackfickan och lade upp en prydig och fin lina på kanske 250mg. Med en sedel snortades allt in och den kemiska känslan spred sig behagligt. I bakhuvudet noterade jag dock att det var lite underligt att tjacket inte tycktes svida lika mycket.
Jag öppnade sedan en flaska sprit och sköljde ner några groggar. Tankarna återgick till Cory. Hon hade haft på sig en fin, men alldeles för tight tröja, det vill säga en mycket fin tröja, då jag möte henne dagen innan. Helt underbart. På polarens syrras fest skulle jag få träffa henne igen. En känsla av välbehag började sprida sig, men jag var inte säker på om det var kärlek eller tjacket.
Efter ett tag blev känslan allt konstigare och konstigare. Svalget och näsan kändes som bedövade. Självklart behövdes några fler groggar för att stabilisera situationen.
Men armarna var tunga som bly. Ville inte lyda riktigt. Jag sket i spriten då jag insåg att jag aldrig skulle få tag på flaskan. Istället försökte jag resa mig upp men föll ihop på golvet bland filtar och tidningar. Plötsligt känns det som om jag försvinner in bland tidningarna och filtarna, i andra sekunden uppfattar jag tidningarna som flygandes över mig. Som fiskmåsar. Flaxandes omkring i hela lägenheten.
Lite skakig lyckas jag resa mig upp igen, bränna av några svordomar och återigen få kontroll över mina armar. Det första jag gör är att tända en cigg och börja tänka över situationen. Det slutar dock med att jag sitter och beundrar cigarettröken. Fascinationen var total.
Abrupt hör jag plötsligt hur någon står och ropar mitt namn. Visar sig att Billy är tillbaka. Han ser på mig frågande och har en påse med vitt pulver i handen. Jag frågor honom var han har i handen varav han svarar tjack och genast undrar hur jag står till. Tydligen hade han ropat min namn tre-fyra gånger innan jag reagerade.
Någonstans i min förvirring analyserar jag det faktum att han håller tjack i handen, det verkar viktigt. Plötsligt slår det mig. Långsamt, med en hand som inte längre känns som min lyfter jag upp den påse jag dragit en lina ur och visar det för Billy. Till min förvåning verkar Billy nu befinna sig flera meter bort, trots att lägenheten inte tillåter det. Hela lägenheten verkar även snurra och skifta i sina färger. Jag känner mig även helt bortkopplad i huvudet, ett klart med ändock kaosartat inre. Billy i sin tur skrattar där borta i sin ände av universum. Rösten känns i ena sekunden avlägsen, i andra precis intill örat.
Billy vandrar fram till mig och säger att det är ketamin jag tagit. En insikt jag redan kommit fram till själv och bestämt mig för att göra någonting åt (eller ja, jag visste att det inte var tjack iaf). Psykadeliska droger har aldrig varit något för mig och det var inte heller det då. Beslutsamt bestämmer jag mig för att döda trippen.
Auktoritärt lyckas jag beordra Billy att öppna en till spritflaska. Jag sveper sedan den som redan är öppen. Alkoholen rinner ner likt ingenting och jag börjar få idéer om ett vattenfall i min strupe, eller ja, vatten och vatten, alkoholfall om man kan säga så. Efter det stjäl Billy min uppmärksamhet igen och frågar om jag inte ska ta den andra flaskan. Jag hade inte upptäckt hur den första flaskan tagit slut och att jag halsat luft i x-antal sekunder.
Med en ostadigt hand och en hjärna som inte hängde med började jag svepa den andra flaskan. Till min förvåning såg det ut som jag höll minst tre flaskor i handen. Ljuset som reflekterade sig i glaset smetades även ihop till en enda massa. Alkoholen ifrån flaska två rann ner och jag sjönk sakta bakåt. Långsamt begravdes jag bland filtar och tidningar igen utan att veta om jag höll kvar flaskan mot munnen eller tappat den. Ögonen slöts och jag försvann in i en drömvärld.
Det kändes som om jag föll. Bara föll, föll och föll. Men utan att träffa marken eller oroa mig över var lägenhetens golvplankor tagit vägen. Tankarna var osorterade och en känsla av lycka svepte sig över mig.
Sedan blev det abrupt svart.
__________________
Senast redigerad av inte_som_du 2008-10-07 kl. 01:08.
Senast redigerad av inte_som_du 2008-10-07 kl. 01:08.
