Blackburn om superveniens

Jag är ganska säker på att jag inte kommer få några svar på detta inlägg, men i brist på bättre filosofiforum så gör jag ett försök här. Jag söker efter någon metaetiker som är bekant med Blackburns uppfattningar i ämnet. Blackburn är en av de filosofer som framfört ett numera ganska välkänt argument mot moralisk realism. Detta argument gör gällande att moraliska realister (närmare bestämt icke-naturalister) har särskilt svårt att förklara kombinationen av två aspekter av idén om moralisk sanning, den ena är superveniensen mellan värdefakta på naturliga sådana, och den andra är den s.k. bristen på ”entailment”.

I detta fall definierar han superveniens så:

”A property M is supervenient upon properties N if M is not identical with any of N or with any truth function of them, and it is logically impossible that two things should each possess the same properties from the set of N to the same degree, without both failing to possess M, or both possessing M, to the same degree.”

Bristen på entailment beskriver han så:

”There is no moral proposition whose truth is entailed by any proposition ascribing naturalistic properties to its subject.”

Han påpekar sedan skillnaden i innebörden av detta påstående och de vars avsikt är att utmana naturalismen genom att förneka identiteten mellan naturalistiska och moraliska propositioner. Vad som istället menas (antar jag!) är att ingen speciell uppsättning naturalistiska egenskaper implicerar förekomsten av någon speciell värdeegenskap.

Jag fortsätter inte att vidare redogöra för argumentet ifråga, ni kanske har tillräckligt med underlag för att lista ut vad det går ut på själva. Min fråga gäller snarare exakt hur man ska tolka entailmenthypotesen. Har jag förstått den rätt? Ska man helt enkelt tolka den som en form av Humes lag? Jag misstänker att så inte är fallet! :’(

Det står om Superveniens här:
http://plato.stanford.edu/entries/supervenience/

Bästa TS,

Vad i helvete snackar du om?

Metaetik... Om du inte förstår frågan behöver du inte svara, men det borde finnas någon i forumet som faktiskt läst filosofi tycker man.

Snackar du om det gamla, och förmodligen felaktiga, påståendet att "Ur ett ÄR kan man aldrig härleda ett BÖR"?

Jag undrar om man bör tolka Blackburns syn på "lack of entailment" i ljuset av Humes lag, ja.

Jag är inte intresserad av huruvida du anser att Humes lag är riktig eller ej. Det har inte med frågan att göra.

Ofta är det ju så att man inte inser svaret på grund av att man inte har förstått frågan helt och fullt. Om frågan görs klarare så dyker ofta svaret upp mer eller mindre av sig självt.

Din fråga är inte helt glasklar, men den påminner om en variant av den gamla satsen om ÄR och BÖR.

Hahaha! Min frågeställning är visst glasklar.

Gör jag fel när jag tolkar Blackburns syn på 'lack of entailment' i ljuset av Humes lag?

Du förstår den helt enkelt inte. Du har dock rätt i att Humes lag handlar om att inga preskriptiva (eller värderande) satser kan härledas logiskt från en serie rent deskriptiva satser.

”There is no moral proposition whose truth is entailed by any proposition ascribing naturalistic properties to its subject.”

Men om moraliska påståenden aldrig handlar om vad som är sant eller falskt då? Om de bara är ett sätt att uttrycka attityder, eller känslor?


"Moral proposition" och "truth" kanske inte skall kopplas ihop överhuvud taget?

Vad är det som säger att en sådan "egenskap", eller "sak" som superveniens överhuvudtaget existerar? Det kan ju vara ett hjärnspöke i Blackburns hjärna.

Jag har då aldrig sett, känt eller på annat sätt upplevt superveniensen fast jag har känt kärlek, hat och alla andra emotioner, jämte upplevt känslan av det rättas ( och det orättas ) närvaro i min själ. Däremot har superveniensen aldrig velat visa sig.

Om så, d v s om det hela är nonsens, faller då inte hela din frågeställning som ett korthus, eller?

Superveniens karakteriseras här av Blackburn som en logisk och konceptuell relation mellan fakta, hur menar du att sådana analytiska relationer skulle kunna kännas eller erfaras med sinnena överhuvudtaget?

Jag tror inte man känner en triangel med sinnena heller, ändå kan vi rita upp en om vi blir tillfrågade; vi vet vad en triangel är. Kan du rita upp en superveniens?

Ett litet klargörande kanske är på sin plats.

Jag hävdar inte att det inte skulle finnas fenomen som är oreducerbara. Ta fenomenet "likhet". Vad är likhet? Vi kan svårligen föreställa oss vad det är, ändå är vår förmåga att uppfatta likhet grundläggande. Platon menar att eftersom vi tycks ha tillgång till "likhet", måste inte bara själen finnas, utan även saker som det rätta. Alltså skulle realismen vara korrekt.

Vi har alltså ett inre organ, vi kan kalla det själen, som uppfattar saker som likhet, det rätta, det sköna; och fundamentalt det goda.

Däremot är föreställningar som Hume´s lag problematiska: vad är det som säger att vi behöver härleda begrepp som "det goda" från en sak som vi förnimmer i den naturliga världen? En person, kan ha del av "det goda" genom att själen har vant sig att betrakta dessa "intelligibla" saker; och en handling kan vara ett uttryck för en sådan "vision".