Intressant Codreanu-citat angående vart nationella står i frågan:
Citat:
De som bekämpar oss genom att skrika: ‘Ner med fascistisk diktatur’, ‘Bekämpa diktaturen!’, ‘Försvara er mot diktatur!’ träffar inte oss. De skjuter bredvid målet. De kan bara träffa det ökända ‘proletariatets diktatur’.
Diktatur förutsätter att en mans vilja med våld påtvingas resten av statens undersåtar. Med andra ord, två motstridiga viljor: diktatorns eller en grupp mäns å ena sidan, och folkets å den andra.
När denna vilja påtvingas folket genom ofrihet och grymhet, då är diktaturen en tyranni. Men när en nation med 60 miljoner eller en med 40 miljoner själar, med 98 procents majoritet, med obeskrivlig entusiasm, samtycker till och i glädjeyra applåderar ledarens åtgärder, betyder det att det råder en perfekt samstämmighet mellan ledarens vilja och folkets. De är så perfekt sammanpusslade att det inte längre finns två viljor. Det finns bara en: nationens vilja, som ledaren ger uttryck för.
Mellan nationens vilja och ledarens vilja finns det då bara en relation: en perfekt förbindelse dem emellan.
Att hävda att den enhällighet som man uppnått under de nationella rörelsernas regimer beror på ‘terror’ och ‘inkvisitionsmetoder’ är rena galenskaper, ty de folk bland vilka sådana rörelser uppstått har högt utvecklad medborgerlig medvetenhet. De har kämpat, blött och lämnat tusentals som dött för friheten; de gav sig aldrig, vare sig för den yttre fienden eller den inre tyrannen. Varför skulle de inte kämpa och blöda även idag, om de verkligen ställdes inför en sådan terror? Och dessutom, man kan få fram röster och till och med majoriteter med våld, med terror; man kan få fram tårar och suckar; men man har aldrig kunnat och kommer heller aldrig att kunna producera innerlig entusiasm med våld. Inte ens i världens mest efterblivna nation.
Eftersom de nationella rörelserna inte är diktatoriska till sitt väsen, frågar vi oss då: Vad är de? Är det en demokrati? Inte alls, eftersom ledaren inte väljs in av de röstberättigade. Och demokrati grundar sig på valbarhetsprincipen. Eller, under nationella regimer väljs ingen ledare genom att man röstar. Man samtycker till honom.
Om dessa regimer då inte är diktaturer eller demokratier, vad är de då? Utan att definiera dem måste man komma fram till att de utgör ett nytt styrelseskick, sui generis, i de moderna staterna. Man har inte stött på det tidigare och jag vet inte vilket namn det kommer att få.
Jag tror att det har som sin grund detta sinnestillstånd, detta tillstånd av förhöjd nationell medvetenhet som, förr eller senare, sprider sig ända till den nationella organismens utkanter.
http://www.nordfront.se/s45jarngardet-grundass45.smr
"Demokrati" är bara ett ord och jag börjar allt mer tycka att huruvida något kan kallas demokratiskt eller inte är rätt så irrelevant då olika personer oftast definierar ordet olika. Att parlamentarisk demokrati inte direkt är något att hänga i granen tycker jag känns rätt så uppenbart.