Stockholmska, en schizofren dialekt?

Hamnade i en diskussion för en tid sedan kring sjön Mälaren. När jag istället för "Mälaren" (onasalt) uttalade ordet som "Mälarn" (nasalt), var det tydligen helt knasigt. Till saken hör att jag inte kommer från Stockholm, men jag trodde mig ha lämnat all ursprunglig dialekt bakom mig. Jag påstods ha misstagit mig, något jag faktiskt känner viss stolthet över.

Hursomhelst, Stockholmska, som man tror ska klippa orden närhelst tillfälle ges, verkar på vissa håll och kanter besatt av att uttala ordens alla stavelser. Ett annat exempel är Djurgården (ön alltså), som i mina jobbkretsar definitivt inte kan förkortas och göras nasal.

Nu är jag medveten om att svenskar i allmänhet gillar att uttala orden som de stavas (Lindström). Är även Mälaren och Djurgården exempel på detta fenomen? Eller, är detta dialekter inom dialekten?

Veckoligen sommartid uppfostras vi till att sjunga med 8 stavelser i strofen
»från Djurgården och Gröna Lund« i Allsång på Skansen.

Skapelsen är visserligen ett chauvinistiskt pekoral, men metern blir helt fel om
Djurgården förkortas.

Det skulle jag tro, ja. Särskilt stockholmskan har gått mot att i högre utsträckning uttala ord som de stavas, enligt min blygsamma uppfattning. Jag säger nog Mälarn och Djurgårn (medan en äldre generation sade Melarn). Jag håller också fast vid Öschöttagatan, i stället för Öst-götagatan.

Jag har elever som säger "i morgon", med ett tydligt g-ljud, medan jag (och de flesta i min generation och äldre) säger "i morron".