Skvaller om Claes Malmberg

Claes Malmberg om sitt missbruk, otroheterna och rasisthoten mot frun

Han knarkade, söp och var notoriskt otrogen.

Claes Malmberg sniffade kokain på dagisets toa medan han skolade in sin son.

Vi pratar om en resa in i mörkret.

Chinateatern, Stockholm, i onsdags. Det är två dagar kvar till premiären av ”The Producers”, Mel Brooks klassiska musikal, och sexhundra personer trängs i foajén för att se publikrepetitionen.

Kända skådespelare och höjdare i näringslivet står och sippar rödvin och har inte överdrivet bråttom in i den klassiska salongen när signalen som förkunnar att föreställningen ska börja ljuder.

Det är en av de mest påkostade uppsättningarna någonsin i Sverige och finansiärer och ensemble hoppas att den ska gå för utsålda hus i först Stockholm, sedan Göteborg och Malmö.

Claes Malmberg har huvudrollen.

– Jag spelar en inte alltför framgångsrik Brodway-producent som när pjäsen börjar har gjort ett nytt fiasko. En revisor kommer på besök och får honom att inse att man kan tjäna mer pengar på ett fiasko än en succé. Tillsammans börjar de planera att sätta upp världens sämsta pjäs.

Det är några timmar kvar till genrepet och en förkyld Malmberg halvligger i en soffa i en grosshandlarvilla på Lidingö. Han bor här, hos en kompis, i veckorna.

Snart har dessutom filmen ”Rallybrudar” premiär. Malmberg, Eva Röse, Janne ”Loffe” Carlsson.

Det låter som om du i vanlig ordning ägnar dig åt buskis.

– Titeln är felaktig, det är inte den typen av komedi. Den bygger på en sann berättelse, två tjejer som körde rally i Värmland. Jag trodde först att det var en Göta kanal-variant, men filmen har en större tyngd än så.

Du har ju ända sedan du skapade Ronny Jönsson varit en folklig underhållare. Är du avundsjuk på lite finare komiker, som Killinggänget?

– Jag har fem barn att försörja och är glad över att ha jobb. Och jag anser inte att Ronny Jönsson var särskilt folklig. Historien har kanske gjort honom det, men han var ganska kontroversiell. Det är nog bara de senaste sex-sju åren jag har blivit en bredare artist.

Om några veckor kommer din självbiografi, ”Konsten att undvika Nirvana”.

– Jag ville inte skriva någon bok först. Jag är inte bra på att skriva och tackade nej. Men sen kom min vän Johan Olsson, som är journalist, och ville göra en samtalsbok. Han ville intervjua mig. Det kändes ärligare.

– Men jag ser det inte som en självbiografi. Jag skildrar en resa som bygger på självkritik. Jag vill få människor att känna inspiration och förändras.

Du skriver om din pappa, operasångaren. Berätta om honom.

– Det är inte så mycket jag kan berätta. Mina föräldrar skilde sig när jag var tre. Han var 45 när han dog av alkoholism. Den bild jag har av honom är mytologiserad. Jag har mest fått ta till mig bilder av andra.

Han dog när du var väldigt ung. Har det präglat dig?

– Det har präglat mig mycket. Jag inbillade mig som barn att det var mitt fel att han försvann från familjen och sedan dog. Mitt liv har förknippats med ett stort mått av självförakt som bygger på det här.

En ny man kom in i din mammas liv. Du fick en styvfar. Han slog dig.

– Jag har känt tvekan att ta med de här episoderna, det är det minst roliga att prata om.

Ändå gör du det?

– Ja, jag gör det för att jag tror att det är viktigt att berätta om. Men det hela är dubbelbottnat. Vi har alla gott och ont i oss.

Fick du mycket stryk?

– Ja, periodvis. Slagen i sig var inte så jävla märkvärdiga. Det är smärta och går ganska snabbt över.

– Det svåra är ju processen innan. Man är liten och blir inkörd på rummet och ska sitta där och vänta. Man vet vad som ska hända. Jag var oerhört rädd.

Vad var det som utlöste misshandeln?

– Bagatellhändelser. Och det var planerade handlingar, aldrig någon förlupen örfil. Jag beordrades in på rummet, sen kom han in, drog ner brallorna och slog mig på arslet.

Hur länge pågick det?

– Från det jag var fem till kanske tio år.

Varför slutade han?

– Jag vet inte. Han kanske kom på bättre tankar. Jag tror inte han drevs av hat, jag tror han tyckte att man skulle uppfostra barn på detta sätt.

Du är framgångsrik och har tjänat en hel del pengar. Har du fått din hämnd?

– Hämnd var någonting jag tänkte på under min barndom. Men det behovet gick över långt innan jag slog igenom.

Du har supit en hel del i dina dagar.

– När jag tittar tillbaks var det givet att det skulle bli så. Jag slog igenom i mitten av 80-talet. Började tillbringa mycket tid på krogen. Och det finns en stor tillgång till alkohol i mitt yrke.

Blev du alkoholist?

– Nej, det blev jag inte. Jag har tänkt mycket på det där. Så mycket som jag har druckit borde jag kanske vara det. Men det finns en hand som har skyddat mig från den sjukdomen.

Det var inte bara sprit.

– Nej. Jag jobbade på teater i Uddevalla när jag tog kokain första gången. Tror det var 1985. Det var ett enormt glädjerus, jag har nog aldrig varit så lycklig. Jag fick en oerhörd euforisk självsäkerhet. Jag blev nog hooked känslomässigt direkt.

Var du en tung missbrukare?

– Det beror på vem du jämför med. Det var tillräckligt tungt för att det skulle påverka mitt liv. Åren 85 till 90 var vilda. Jag har lagt ner åtskilliga hundratusen på knark.

Du skriver att du köpte kokain för 5000 kronor om dagen. Tjänade du så bra?

– Ja, jag har tjänat väldigt bra. Det har varit både en tillgång och belastning. Visst gick det åt en massa pengar, men så har jag också varit påtänd i de mest märkliga situationer. När jag skolade in en av mina söner på dagis var jag mer på toaletten än med honom, vilket ju inte är helt smickrande.

Påverkades ditt psyke?

– Ja, jag blev oerhört aggressiv. Det är en ilska som egentligen var riktad mot mig själv, men som jag tog ut på andra människor. Jag skällde ut folk i tid och otid. Kunde börja bråka med min familj för bagatellsaker.

– Dessutom blir man paranoid. Man blir livrädd för sin egen lugg när man knyter skorna. Och jag var rädd för att bli påkommen. Jag hade ju en karriär och var familjefar.

Hur blev du fri från beroendet?

– Frågan är om man någonsin blir fri. Man blir ju fri bara i den bemärkelsen att man hittar något nytt perspektiv att fylla sitt liv med. Men jag låg på ett behandlingshem i Uppsala i tre veckor.

Du är väldigt öppen med ditt missbruk i boken. Varför?

– Om jag ska skriva en bok som förhoppningsvis ska hjälpa eller inspirera någon annan så måste jag vara uppriktig. Och jag skäms inte. Jag hade inte blivit den person jag är om jag inte gått igenom de här sakerna.

– Det jag vill berätta är att vi har rätt att misslyckas. Vi lever i en enorm framgångskultur. Allt mäts i pengar. Och det är ett ytterst fåtal som kan leva på det sättet ett helt liv.

Missbrukade du sex?

– Det vill jag inte påstå. Men jag har varit otrogen mot de flesta av mina kvinnor. Jag har varit lojal i vänskap, men tyvärr inte mot dem som stått mig närmast.

Claes Malmberg tycks inte ha några problem med att prata öppet om det han kallar de mindre smickrande delarna av sin personlighet. Han är en vandrande offentlighetsprincip. Möjligen handlar det om att han lämnat det självförbrännande livet bakom sig, ”bytt perspektiv”.

Han lever stillsamt med familjen i Skåne och de enda rubrikerna han skapat på senare tid är när han rök ihop med Jan Myrdal i tv om Tibet och kallade honom ”jävla papegoja”.

Din fru, Fatima Rainey, är färgad. Har du stött på rasism?

– Ja. Jag har aldrig varit tillsammans med en svart kvinna tidigare och aldrig upplevt det som hon upplever varje dag. Om du går in i en vanlig jävla butik som svart så tittar människor på en med andra ögon. De tittar från perspektivet: Vad ska du stjäla? När ska du stjäla? Så där lever färgade människor dagligdags.

Hur var det att inse detta?

– Smärtsamt, måste jag säga. Men nyttigt för min del. Jag går inte längre omkring och tror att vi svenskar inte är rasistiska. Det är ett tufft liv att inte se ut som vi.

Har ni utsatts för hot?

– Ja, jag har fått en hel del hotbrev. Jag minns ett där det stod att min negerhora skulle spikas upp på en telefonstolpe. Jag reagerade på det där med telefonstolpe. Det kändes så omodernt.