Att, eller inte Att?

Jag har ett litet fånigt problem som jag inte hittar något svar på. Förmodligen för att det inte är ett vanligt problem...

Jag har en tendens att lägga in ordet 'att' i meningar, vilket jag fick höra för några dagar sedan var typiskt talespråk.

Ex: Det var mamma som lärde mig ATT läsa.
Varje gång hon lyfte handen trodde jag ATT hon skulle slå mig.
Jag trodde inte ATT hundar kunde klättra i träd.

Är det fel att sätta ett att där? Jag har alltid tyckt att det känns talspråkigt att INTE sätta ut att.

Jag tycker det låter bra även med ett ATT där....
Så enligt mig är det inte fel

Hej tack. Jag la till lite fler exempel.
Jag tycker också ATT ( ) det låter rätt. Men är det fel skriftspråkligt?

Fortsätt du att skriva ut att, det är inte fel på något sätt.

Jag överhörde ett gäng svenskalärare häromåret på tåget som diskuterade just ordet att. De tyckte i alla fall att dagens svenska ungdom använder sig för lite av ordet att! Så fortsätt du att skriva som du gör nu

Instämmer med övriga rådgivare. Det finns ingen anledning [att] spara på att:ena.

Förr var det kanslispråk att avstå från att. Talspråket har närmat sig det
skrivna. Ett skäl är att det är ont om utrymme på textremsan på TV/DVD och
då avstår översättaren från onödiga ord.

Absolut inte. Tvärtom så är det fel att utelämna "att". Utelämnandet är talspråk, korrekt skriftspråk har alltid med konjunktionen.

(i ditt första exempel har dock "att" funktionen av ett infintivmärke, i de andra två så är det en konjunktion - ingendera ska dock uteslutas i skrift)
Överflödig information:
Menmonic device för att skilja på de två - kan du ändra uttalet på "att" till "å" så är det ett infinitivmärke, kan du inte ändra uttalet så är det en konjunktion.

Tack för distinktionen mellan infinitiv-att och konjunktionen.

Försvinnandet av infinitivmärket »att« diskuteras i Språkriktighetsboken 356ff.

Särskilt är märket ifråga frivilligt i futurumkonstruktionen »kommer [att]«. Allas
vår moderne språkprofessor i SR-P1-Språket propagerar aktivt för att »att«
skall falla bort där, i analogi med att-lösa hjälpverb i »bör/kan/ska/vill göra«.

Strindberg citeras som att-lös i minst ett fall:

— Efter hvad jag sett kommer troligen Anarki bli framtiden och ej socialism.

När ett verb i infinitiv följer ett adjektiv eller substantiv kan det vara motiverat
att signalera verbet med ett »att«.

(2) Mnemonic device, if I remember right...

(3) Beträffande kanslispråk utan konjunktionen »att« håller jag tillsvidare fast
vid påståendet. Exempel:

— Han påstod han hade fullgjort sina skyldigheter. (talspråk har alltid att där)

(4) En att-sats i rollen bisats inleds definitionsenligt med konjunktionen att.

— Regeringen kan förordna att affärsbank, sparbank eller föreningsbank ...

I talspråk skulle jag inte säga att (eller å) i någotdera fallet. I skriftspråk skulle jag skriva ut det i samtliga, möjligen undantaget första.

På följande trådar diskuteras "att" kontra "och" samt komplikationen att båda
orden kan uttalas {å} (det senare gäller infinitiv-att, inte konjunktionen).
https://www.flashback.org/showthread.php?t=695036
https://www.flashback.org/showthread.php?t=519352

Wikipedia har en kort artikel om infinitivmärket:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Infinitivmärke

Kanslispråk kan/kunde bli att-löst av följande konstruktion:

Den som vill säga upp avtalet skall göra det inom samma tid
från det han fick del av beslutet.

Modernare språk: ... inom samma tid från [det] att han fick del av beslutet.

Här är inga knivskarpa gränser och regler ...

Vilket trevligt litet trick, nu kommer jag inte ha någon sysselsättning där man får sparken ifall man inte kan skilja på infinitiv och konjunktion men det är fortfarande roligt att lära sig små knep som man kan briljera med =).

Vilket av följande är "korrekt svenska"?

1. Om du vill kan du forsätta navigera.
2. Om du vill kan du fortsätta ATT navigera.

?