Etta, tvåa, trea

När jag gick i skolan fick jag lära mig att "1:a" är en kort form av "första", "2:a" är en kort form av "andra" och "23:e" är en kort form av tjugotredje. På senare år har jag märkt att "1:a" används mer och mer i betydelsen "etta":

"Hur placerade sig Kalle i halvmaran?"
"Han kom 1:a."

Är detta något nytt, eller har det alltid använts i den betydelsen? Själv tycker jag det är lite olyckligt - så fort jag ser "2:a" som ska läsas "tvåa" så läser jag ut det som "andra", vilket stör rytmen i läsandet. Självklart är det att föredra att skriva ut "etta", men jag kan förstå behovet av den korta formen ifall Kalle hade kommit ettusentvåhundrafyrtiosjua. Vad tycker ni?

Av typografiska skäl är jag lätt allergisk mot den tyska konventionen att sätta
punkt efter ordningstal. Läsaren skall då titta på nästa ord, om det rimligen
kan vara första ordet i en ny mening. På tyska kan nästa ord vara substantiv
med versal. Så det är ingen lösning med *»Han kom på 1. plats« för att skilja
från »Han kom 1:a.«

I svenska får vi alla fall vara vakna på när tal skall tolkas som siffra/tal eller
ordningsnummer. Ordningsnummer utan kolon »Carl XVI Gustaf ... den 6 juni«.
Kungen har förstås kolon, men i en annan mening.

Likaså skriver man 2 utgåvan och 3 person singularis. (Ref Sv Skrivregler).

Om TS kan gå med på »Han kom 1-a« så vore jag den 1:e att instämma,
men gärna för mig »Han kom 1a« till skillnad från adressen Kräftgången 1A.

Den nuvarande har det säkerligen. Men det finns absolut inga konstitutionella hinder mot en colostomiopererad monark.

Vare nog sagt om trean, annars får jag väl byta signatur.