Allt om ADHD!

Jag frågade bara i vilken ordning saker och ting händer och hur mycket drivande jag ska vara..så konstigt
Nej, men man känner sig tillräckligt väl för att känna hur det kommer bli, om du vill tolka det ur bokstavlig synpunkt får du göra det, jag klandrar dig inte för det här med stoltheten och diagnosen man kan känna
Inte det jag fick göra, ingen har iaff nämnt ADHD vad jag kommer ihåg
Nej, jag jag har fyllt i papper, där visserligen det fanns sociala frågor, men något direkt samtal med utredaren har jag knappast haft, min utredare gick & dog nyligen, men testet var dock klart!!
Du känns liksom nästan!!! lite neurotypisk i afton tycker jag?
spännande att en individ med diagnostiserad asperger & adhd fäller dyligt utalande om en helt odiagonstiserad lurk visade du dig inte lite intollerans gentemot impulsiva handlingar där? hur ter sig din adhd? någonting som du märker av 1 gång om året i en speciell situation enbart?
att du hakade du upp dig på det där frasen förvånar lite? beskriv gärna, tänk på den där torris-asperger stämpeln dock?

Nej det återstår ju att se, bara för att man ändrat i 825 inlägg på FB är det inget som håller i en rättegång
Iaff såpass konstig att jag har suttit hela kvällen och inte fått din grova förolämpning ur pallet, utan jag har tvångsmässigt smidigt planer på en massa smarta obstinata replys riktad till gunstig herrn
men nu förstörde du hela bjudningen genom att vara lite småtrevlig istället jävla swingpjatt

Men seriöst nu, kan du inte känna igen dig i att det kan gå för fort exempelvis när man skickar lustifikationer (förlåt medelanden) på flashback, eller när märker du av din åkomma som mest i livet?, som diskussion bara, inte fientligt
finns ju många former, där vissa får anlag för förhärdad brottslighet men som fungerar melankoliskt & trött emellan kopparstölderna? jag får iaff intrycket att du verkar vara en rätt balancerad & korrekt figur?

Jag har också slutat med medicinerna ett par ggr, men jag har alltid börjat kort därefter.

Det verkar som om jag hamnat i ett dilemma där jag får välja mellan:

• att med mediciner så har jag bra koncentration och får mkt gjort, men jag förlorar all social kontakt.

• och utan mediciner så har jag noll koncentration och får inget gjort, men jag får tillbaka glimten i ögat, den kaxige jag, inte den skygge nervöse jag blir utav medicinerna...

Hur gör du utan mediciner? Får du tankar på att börja inta mediciner emmelanåt?

Jag själv tycker att det är asjobbigt att inte ha "ork" till att göra saker som jag egentligen vill göra, som kräver mkt focus. Sedan så har ju medicinerna en negativ baksida förstås...
Fan, jag känner mig kluven.

Jag har som sagt käkat ritalin i över ett år nu, och känns inte alls igen mig i det Kristallen bla och då du har beskrivit här i tråden, mina erfarenheter är snarare det motsatta, innan jag började äta medicinen var jag väldigt tystlåten och "blyg" i nya sällskap samt att jag fick noll uträttat man fastnade mer eller mindre i sina gamla vanor, iom att jag påbörjade medicineringen så började jag jobba i en videobutik, började som extra jobb några timmar i veckan men i slutet var jag uppe i 50-60 timmar i veckan, det jag upplevde var att jag var mycket mer pigg och alert, betydligt gladare som person, samt att jag hade noll problem att ta kontakt med personer, jag upplever dock nu när jag är sjukskriven igen pga depression att jag lätt sjunker tillbaka i gamla vanor, och att jag nog behöver någon form av stimulans och rutiner på dagarna för att jag skall känna mig riktigt tillfreds med mig själv.

Sen känns det som att det inte bara räcker med medicinering, utan att beteendeterapi i stil med KBT nog är ett väldigt nyttigt alternativ, så att man lär sig handskas med dom beteenden som formats pga att man ej fått diagnosen föräns man är mer eller mindre vuxen, vissa beteenden kan vara bra men om jag ser till mig själv så finns det endel som jag gärna lär mig handskas med.

Slutsats Ritalin + KBT fungerar för mig iallafall såhär långt.

läste lite om damå och känner igen mig på allt förutom att jag tror jag har bra motorik och precis som dig (inåtvänd). ska förska få tid för utredning ska bli extremt skönt! sitter här i ren lycka å förstår att det kmr bli en vändning på livet.

Före Diagnosen:

Mina föräldrar och nära upptäckte redan tidigt att alltid inte stod rätt till med mig, mitt första levnadsår så sov jag i snitt fyra-sex timmar per dygn, och detta ofast i intervaller på en halvtimme-timme, inte så att jag skrek eller något, utan var bara klarvaken, på dagis började man rödflagga ganska direkt då jag hade problem med balansen då finmotoriken inte riktigt var som den skulle, aldrig lyckats hålla i en penna ordentligt tex, tog väldigt lång tid för mig att lära mig cykla, jag var dock väldigt tidig med att gå/springa, och hade så bråttom att lära mig prata att jag stammade.

När jag var fem tog min mormor kontakt med barnpsyk, och med sig hade hon underlag med utlåtanden från barnmorska,dagisfröknar osv, trots detta så spenderade jag tio år i en psykarusell där man enbart valde att fokusera på det faktum att jag var utåtagerande, slogs väldigt mycket i skolan som barn, när jag var femton fick jag nog och bröt helt med barnspyk, värt att tillägga är att min mor mottog ett utlåtande från dåvarande chefsläkaren för barnspyk, där det står att allla mina besvär kan förklaras med att jag ej haft någon manlig förebild (föräldrarna skilde sig när jag var sex),mamma var jag svag, kort och gott jag var helt enkelt ouppfostrad.

Efter Diagnosen:

Hösten 2006 tog jag kontakt med psyk igen, detta pga att jag var tjugofem då och hade en kvaddad skolgång i bagaget, och kände väl nånstans att det inte hade gått rätt till däruppe på barnpsyk, redan efter första samtalet så bestämdes det att jag skulle genomgå diverse diagnostiska test, ett par månader senare fick jag min diagnos, på ett sätt den bästa dagen i mitt liv, då jag äntligen hade fått ett svar på dom frågor och funderingar jag hade, men samtidigt också det jävligaste jag varit med om, eftersom jag aldrig fått den hjälp jag behövt, och haft rätt till, diagnosen har dock lärt mig en massa om mig själv, och varför jag är den person jag är idag, samt att jag har väldigt mycket jobb framför mig för att lära mig handskas med dom svårigheter det innebär.

Har ätit ritalin nu sedan mars 2007, och för mig har det fungerat utmärkt, mycket bättre impulskontroll, lättare att fokusera på uppgifter, har även märkt att sådant jag tidigare hatat eller varit totalt ointresserad av att lära mig går lättare att ta in nu, käkade 40mg från början i ungefär ett år, nu höjde dom dock till 60mg för ett par månader sedan för att se om det gav ytterligare lite inverkan på impulskontrollen, jag har sedan detta haft noll biverkningar av medicineringen, blodtrycket ligger normalt, så lär komma att fortsätta käka detta sålänge jag känner att det hjälper mig.

Har även nyligen påbörjat KBT (Kognitiv Beteende Terapi), vilket känns välidgt positivt såhär långt, har även tagit kontakt med en advokat för att se vad som går att göra åt barnspyk och deras vackra felbehandling i tio år, och allt vad detta inneburit för mig, har fått ut mina journaler och låtit andra psykologer/läkare kolla på dom, och såhär långt har alla hållit med om att det inte skulle varit några problem att ställa den här diagnosen redan 1986 när första kontakten gjordes.

Just precis! Man kan tro på det hur mycket man vill!

Jag tror att hyperaktiviteten kan mildras med åldern. Men att bli botad från en störning helt och hållet, det köper jag inte.

Jag känner att jag inte vill sluta med medicinerna och du inger mig hopp om att det kanske ändå kan fungera. Kanske är det så att felet ligger i doseringen. Jag intog 108mg/dag. Ditt recept på 40mg ska jag absolut testa.

1
2
3

Jag skulle gärna villa se källor på följande påståenden: att det blir värre efter medikationen eftersom man tömt hjärnan på dopamin, att dopaminnivån i hjärnan är lägre efter att medikationen slutat verka och att AD/HD preparat stressar härnan att producera mer dopamin än vanligt.

Anledningen till mitt dryga inlägg är att jag tror att du blandat ihop egna upplevelser med egentlig forskning kring ämnet och att jag lärt mig någonting nytt om dina påstående skulle visas sanna.

Tjena! Har läst runt här på FB i olika trådar ang ADHD. Jag känner mig jävligt in i detta. Kan göra ngt som är helt ointressant, hur länge som helst. Har för övrigt dålig koncentration som fan. Känns som att det har blivit lite ännu mer på sistone. Kollar jag på film, så kan jag inte koncentrera mig mer några sek känns det som. Kommer in på andra tankar helt plötsligt, kollar in i ett hörn eller vad fan som helst.

Jag har kännt igen dessa symptom innan med, men kunde aldrig koppla ihop det till ADHD, Fram till ca en månad sen. Började läsa runt här på FB trådar och internet. Vill fan få tag på dessa tabletter för att känna hur jag blir, så man börjar se på ljusa sidan. För Jag har märkt hur jag har blivit, mest de senaste 4-5 åren .. Blivit mer tystlåten, träffar jag nytt folk har jag svårt att öppna mig, har jävligt svårt att formulera mig. Och sen har jag märkt det, att intresserar man sig för ngt så brinner man nästan för det. men finns det ngt man inte tycker speciellt om, så SKITER man i det helt och hållet.

När jag var i yngre tonåren, så märkte jag mest av koncentratione. Men var inte så tystlåten iaf, då vaknade jag varje dag med inställning att jag är STARKAST och ingen, absolut ingen kan mäta sig med mig. Men växte ifrån det vid senare år. Och nu har jag märkt att jag blivit mer 5,e hjulet, oftast ngn inte lägger märke till mig( Vilket ´många gjorde tidigare). Kan ju inte gå i den inställning, för det är ju fel. Det är vad man gjorde när man var yngre och så. Och kan verkligen säga, när jag hade den inställningen så var det oftast att allt skulle kretsa runt mig, skulle jag o mitt ungdomsgäng göra ngt, så var det oftast jag som var ledar figuren.Ska jag nu som över 20 bast, gå runt i den inställningen igen?

Att jag är starkast, ingen kan mäta sig framför mig? Det funkar ju inte. Velat tänka i dessa banor så man får bättre utstrålning, karisma. Men funkar ju fan inte. Funkar ju inte, Barnsligt! Tycker för övrigt att det är jävligt konstift att ingen märkte av det, när jag var yngre. Oftast lärare tyckte att jag inte riktade min uppmärksamhet mot dom, fast än det fanns några lärare som jag hade bra respekt för och gjorde deras uppgifter. Men tror ändå att hade jag haft den diagnosen då, skulle jag ändå tycka att det var trams, fått dåligare självförtroende m.m och tyckt att jag inte är/var som andra som mina kompisar.

Så vid nu i de närmaste åren har jag oftast tänkt på varför jag är som jag är? Och tur att jag fick de info nu, så jag vet vad det är också och att det finns ngt "botemedel" så man blir normal iaf. Nu är jag ingen Psykolog att jag kan diagnotisera mig själv, men känner verkligen för mig att jag har det. Hade en tjej för några år sedan, som tyckte att jag hade dessa symptom. Då blev jag litte pissed of, men höll masken ändå och frågade "Menar du allvar? tycker du det? är det vad du tycker? Att jag har DAMP ?" Tror nu i efterhand att hon blev lite rädd lr kändes obehagligt och sa, nejjag skojade bara.

Men helt säker på att hon var 100% säker på att jag hade. För hon brukade ju säga att jag var på ett annat sätt. Dålig koncentration, kan glo i ett vägg hur länge som helst, svårt att sitta stil/slappna av, får jag ngt jag intresserar mig för så brinner jag verkligen för det.

har också märkt att hamnar jag i en diskussion som hettar till, och känner mig i hotläge lr om ngn provocerar fram bråk. Så flödar all adrenalin i kroppet på topp, oftast att jag darrar lite i kroppen. Många kan/har uppfattat att jag börjar bli rädd. Men är inte så! Kan bli så mot en som är betydligt yngre/mindre än mig som jag reagerar på det sättet. Har ngn av er reagerat så ?

Det här Ritalin och allt detta, kan man fixa det via nätet ? vill verkligen känna av det lite. Så jag kan vara som en normal person, nu när jag börjar på mitt jobb också. Vill inte vara så som jag är nu! Kommer fan inte funka. Tänkt ta kontakt med dom för en utredning ang detta. Men detta kan ta upp till ett halvår? Känns som ett evighet ju, det är nu det börjar hända grejer i mitt liv. Ut i arbetslivet efter konstant isolering sen Januari i år. nya möjligheter att skapa en ny social umgänge och vara den goa gamla personen som jag var. Utan att behöva tänka i en inställning att jag är starkast, jag är mannen och allt detta. Nu i efterhand, så tänker jag att hade jag inte varit i den inställningen när jag var liten. Så hade mitt problem som jag har nu börjat då och känt av det mer. Många av mina barndomskompisar och de som jag fick i tidiga umgdomslivet, tycker verkligen att jag har ändrats som person. Är så ödmjuk nu att jag knappt kan skämta med folk ju!

Nåja, hoppas ni kommer med ngt synpynkt eller råd, tips . allt är välkommet.

//Moodi

Jag orkar inte leta reda på källor, du får tänka lite själv istället. Det är sådant jag själv har lärt mig under lång tid. Det har både med forskning och egna teorier att göra, jag kan ju inte citera Tv program och sidor som jag läst för flera år sedan, det bli alldeles för mycket arbete.

Jag är Kristall jag vet allt!! Även det som inte är bevisat.

Lite forskning dock inget som har med mina påstående att göra, men det är värt att läsa.
http://www.haraldblomberg.com/index....minochconcerta

Moodi:

Att beställa på internet är nog ingen bra ide.
Hur skall du komma fram till vilken dosering som är lämplig för dig, t ex?
+ att medicinering bör kombineras med någon slags terapi,
eller läkarkontakt så ni kan prata om hur allting går, ställa dosen, prata om biverkningar/effekt mm.

Sök hjälp hos en doktor istället för att experimentera själv. För det kan nog göra mer skada än nytta.