Allt om ADHD!

Jo fast det är 18 mg per tablett. Ja jag vet mycket väl vad jag snackar om, vilket du dock inte gör.

//Kristall

Antar att du är en av dom på FB som har läkarexamen, 3 meter kuk och kör limo till jobbet.

Tro vad du vill, 16mg finns och du kommer märka det så fort du frågar nån på apoteket.

Naiva jävel.

Det är Concerta som är på 18.

Metylfenidat Depottablett 18 mg
Concerta, 18 mg depottablett IVAX Scandinavia AB Ny (New)
Concerta, 18 mg depottablett Janssen-Cilag AB
Concerta, 18 mg depottablett Medartuum AB
Concerta, 18 mg depottablett Orifarm AB

Det är dom som finns i swe.

Källa http://www.lakemedelsverket.se/uploa...t%20070830.pdf

Förstår inte varför jag skulle vara naiv, det är väl inte jag som råder folk att ta amfetamin för att rädda sin karriär

Edit CONCERTA Godkännandenr
27 mg depottablett 26554 Rx (*)

http://www.lakemedelsverket.se/uploa...r/g21_2008.pdf

Fass http://www.fass.se/LIF/home/soktraff...se&searchtype=

De första veckorna jag intog Concerta var fantastiska, men efter ca 2 månader så började ngt märkligt att hända. Jag började tappa självförtroendet och lite utav min personlighet..

Idag 15 månader senare får jag liksom en känsla av att alla tittar på mig och att ngt är fel när jag t ex går och handlar på ICA. Det är jätte obehagligt

Jag har haft perioder då jag stängt in mig på mitt rum här hemma i månader. Jag vågade inte gå ut.

Denna känsla av att skämmas existerade inte tidigare (innan jag började med Concerta).
Min fråga, finns det fler som känner detta, att skämmas och vad har ni gjort åt saken?

Sedan har även effekten eller ruset upphört och det spelar ingen roll hur hög dos jag intar, det blir bara ännu värre och jag mår mkt sämre. Finns det fler som upplevt detta?

Ett problem med CS är att man kan få paranoida tankar efter längre bruk. Brukar dock mest vara missbrukare som får det.

Jo jag fick liknande effekter efter 9 månader. Jag hade vanföreställningar hade svårt för mat och jag vägde inte mer än 69kg. Jag kände mig som en maskin som bara existerade inget mer inget mindre. Det spelade ingen roll om jag var ute eller inne eftersom det kändes precis likadant.

Det kändes tillsist som om staten gav mig dessa piller för att kunna kontrollera mig, eller försöka knäcka mig så jag blev helt galen på riktig, så dom skulle kunna låsa in mig på obestämd tid. Jag viste för mycket helt enkelt, detta var deras försök att tysta mig för gott.

Detta i sin tur fick mig att börja ifrågasätta medicinen. Men alla runt om tyckte att medicinen var bra för mig. Men jag kände att det inte var medicinen som dom tyckte var bra, utan det övertaget som dom fick över mig. Ju mer knäckt jag började bli desto mer började folk köra med mig, eftersom dom fick mer och mer övertag. Det kändes tillsist inte längre som om jag styrde över mitt eget liv, jag tjänade bara andras godtyckliga syften. Jag var en slav i bojor, bojorna var medicinen.

En dag sa jag – Nu får det vara nog – Jag tänker inte tjäna era godtyckliga syften längre. Alla protesterad givetvis som förväntat. Men jag var fast besluten och när jag gick hem ifrån läkaren den dagen, kände jag en lycka som jag inte känt sedan jag först började med medicinen. Det var en fin höstdag alla vackra färgerna i träden alla fåglarna som sjöng lukten av djur och natur känslan av frihet var väldigt överväldigande.

Det tog förstås en bra stund för folk att vänja sig vid att dom inte längre kunde utnyttja mig. Min plötsliga inre styrka kändes väl som ett hot för dom (antar jag)

Hehe granen kom över och frågade om jag kunde rasta hans hund – Varför då fråga jag – Jo jag tänkte titta på fotboll du förstår säkert – Nä det gör jag inte! – Du verkar lite konstig idag, har du glömt att äta din medicin? – Nä jag har slutat med den helt och hållet! – Varför då?!?
– Jo för att feta gubbar som är för slöa för att gå ut med sin egen hund, ska få lite motion – Du behöver inte vara otrevlig – Nej precis lika lite som du behöver vara fett och slö men det är du ändå. Bang så åkte dörren igen mitt framför näsan på han. Det kändes otroligt skönt och jag fortsatte så tills folk gav upp. Givetvis hjälpte jag fortfarande folk i syften som var okej. Men jag var stark nog för att säga nej till folk som bara försökte utnyttja mig.

Jag började äta normalt igen och återfick min normala vikt på 85kg. Idag känner jag äckel inför hur svag jag var på den tiden då jag tog medicinen, att jag faktiskt tillätt mig bli utnyttjad på det viset. Men jag antar att det är så det hela fungerar, drogen äter upp en inifrån tillsist.

Jag är dock inte i mot Ritalin eftersom jag vet att det finns folk som har blivit hjälpta av det. Tro dock inte att det är någon mirakel medicin som kommer att lösa alla era problem, det kan lika gärna bli motsatt effekt. Amfetamin lovar nästan alltid guld och gröna ängar i början det är inget ovanligt tro mig, om det är något som jag kan så är det droger.

//Kristall

Jag är inte värdens snille när det gäller psykologi, men aspergers syndrom och ADHD verkar ha gemensamma nämnare, är jag ute och cyklar eller har jag en poäng? De kanske tillhör samma "familj" av diagnos.

Min kusin har AS och som du beskriver är bra på engelska men inte lika bra i matte just för han finner mer intresse i språk. Då menar jag alltså att han är VÄLDIGT mycket bättre i Engelska än vad han är i matematik.

Du har upplevt exakt samma sak som jag

Kändes verkligen som att staten matade mig med metamina enkom för att få mig så psykiskt ostabil som jag bara skulle kunna bli.
Jag blev helt känslolös av medicinen. Till slut så efter en rad konstiga händelser (skapade av mig...) så slutade jag totalt med metaminan.

Det tog 6 månader innan jag slutade och jag blev äntligen mitt gamla jag igen. Det jag som alla mina vänner varit vana att umgås med, det jag som jag själv ville vara.

Det enda jag bråkar med är min sömn som får mig att gå igenom varenda drog som går att tillhandahålla...

Ritalina hade jag i 2 veckor men det kändes inte som att jag styrde min kropp själv... Exempelvis så spelar jag trummor. Hade ett litet rep stax efter att jag börjat med ritalina och jag kunde memorera varenda slag på trumsetet. Någonting i min hjärna styrde varje rörelse i mina armar; det kändes inte att jag rörde armarna dvs...

Och jag klarar inte av att någonting styr mig

Jag har definitivt ADHD!

Före Diagnosen:

Mina föräldrar och nära upptäckte redan tidigt att alltid inte stod rätt till med mig, mitt första levnadsår så sov jag i snitt fyra-sex timmar per dygn, och detta ofast i intervaller på en halvtimme-timme, inte så att jag skrek eller något, utan var bara klarvaken, på dagis började man rödflagga ganska direkt då jag hade problem med balansen då finmotoriken inte riktigt var som den skulle, aldrig lyckats hålla i en penna ordentligt tex, tog väldigt lång tid för mig att lära mig cykla, jag var dock väldigt tidig med att gå/springa, och hade så bråttom att lära mig prata att jag stammade.

När jag var fem tog min mormor kontakt med barnpsyk, och med sig hade hon underlag med utlåtanden från barnmorska,dagisfröknar osv, trots detta så spenderade jag tio år i en psykarusell där man enbart valde att fokusera på det faktum att jag var utåtagerande, slogs väldigt mycket i skolan som barn, när jag var femton fick jag nog och bröt helt med barnspyk, värt att tillägga är att min mor mottog ett utlåtande från dåvarande chefsläkaren för barnspyk, där det står att allla mina besvär kan förklaras med att jag ej haft någon manlig förebild (föräldrarna skilde sig när jag var sex),mamma var jag svag, kort och gott jag var helt enkelt ouppfostrad.

Efter Diagnosen:

Hösten 2006 tog jag kontakt med psyk igen, detta pga att jag var tjugofem då och hade en kvaddad skolgång i bagaget, och kände väl nånstans att det inte hade gått rätt till däruppe på barnpsyk, redan efter första samtalet så bestämdes det att jag skulle genomgå diverse diagnostiska test, ett par månader senare fick jag min diagnos, på ett sätt den bästa dagen i mitt liv, då jag äntligen hade fått ett svar på dom frågor och funderingar jag hade, men samtidigt också det jävligaste jag varit med om, eftersom jag aldrig fått den hjälp jag behövt, och haft rätt till, diagnosen har dock lärt mig en massa om mig själv, och varför jag är den person jag är idag, samt att jag har väldigt mycket jobb framför mig för att lära mig handskas med dom svårigheter det innebär.

Har ätit ritalin nu sedan mars 2007, och för mig har det fungerat utmärkt, mycket bättre impulskontroll, lättare att fokusera på uppgifter, har även märkt att sådant jag tidigare hatat eller varit totalt ointresserad av att lära mig går lättare att ta in nu, käkade 40mg från början i ungefär ett år, nu höjde dom dock till 60mg för ett par månader sedan för att se om det gav ytterligare lite inverkan på impulskontrollen, jag har sedan detta haft noll biverkningar av medicineringen, blodtrycket ligger normalt, så lär komma att fortsätta käka detta sålänge jag känner att det hjälper mig.

Har även nyligen påbörjat KBT (Kognitiv Beteende Terapi), vilket känns välidgt positivt såhär långt, har även tagit kontakt med en advokat för att se vad som går att göra åt barnspyk och deras vackra felbehandling i tio år, och allt vad detta inneburit för mig, har fått ut mina journaler och låtit andra psykologer/läkare kolla på dom, och såhär långt har alla hållit med om att det inte skulle varit några problem att ställa den här diagnosen redan 1986 när första kontakten gjordes.

dip: Förstår om du är arg över att inte ha fått rätt hjälp tidigare, men kul att du ändå har fått den nu och är på väg

Också skönt att höra om någon som har ätit medicin en längre tid och inte blivit helt nipprig (no offence kristall och zniffe, jag blev bara lite lätt oroad efter att ha läst era inlägg)