Vad händer när man inte FÅR jobba?

Varit heltidssjukskriven i cirka ett år, pga utbrändhet och en drös psykiska vanmåenden. Alla som inte tror på utbbrändhet, tror att man fejkar eller bara ser ner på en för att man inte orkat psykiskt, ni behöver inte skriva, jag vet att ni finns och vilken ovärdig människa jag är.

Min psykiska problematik har varit sen födseln, och är i princip olöslig. Jag har funnit metoder att co-opa med den hyfsat, så att jag ska fungera någorlunda i samhället, vilket innefattar arbetet. Men för ett år sen så tog mina psykiska handikapp, i samband med otrevlig arbetsmiljö (mobbning mm) och kaosartat privatliv ut sin rätt, och jag kunde på sin höjd bara ligga i sängen.

Nu skulle jag denna vecka, ett år senare, återgå till jobbet. Även om jag kunde hålla mig för skratt, så såg jag ändå fram emot att börja jobba, få en rutin på vardagen, sysselsätta hjärnan, tjäna pengar och göra rätt för mig igen. Ska understryka att det inte var snack om heltid från början, utan jag skulle trappa upp gradvis i timmar under några månader, om inte längre.

När jag var där så gjorde jag förstås vad som förväntades av mig, och jag inbillade mig att jag var uppskattad, eftersom det jobbet jag gjorde avlastade andra avsevärt (många där är också nära att bränna ut sig precis som jag). Alla var väl kort och gott nöjda.

Jag fick förstås mina panikattacker utanför jobbet, men det hade jag ändå räknat med, och det var inget som jag inte kunde hantera eller inte hade sett förut. Men på den femte dagen blev det totalkaos för mig, och jag fick återvända hem när jag hade hunnit halvvägs till jobbet, och sjukanmäla mig för dagen. Återigen, detta var nu ingen big deal för min del, jag visste att det skulle dyka upp, då det är vardag sedan jag lärde mig gå. Visst var det trist, men vad gör man?

Chefen verkade dock ha trott att jag var helt återställd, och han var hyfsat missnöjd när jag pratade med honom på telefon. Han rådde mig att vara hemma veckan som kommer, trots att jag själv inte hade några planer på att vara hemma alls mer än den dagen. Han sa (vänligt) till mig att han ville se mig 100 % i form och i schack, SEN kunde jag komma tillbaka.

Grejen är ju att jag mer eller mindre alltid kommer att vara så instabil och fuckad som jag är nu. Det är ungefär som att man skulle säga till en förlamad snubbe i rullstol att han kunde komma och jobba när han lärt sig röra hela kroppen. Jag kommer inte må bättre oavsett hur länge jag går hemma. Men självklart förstår jag att jobbet gärna vill ha en pålitlig snubbe som de vet kommer varje dag.

Vad jag undrar är, vad händer med mig om jag går hemma utöver detta året som redan passerat? Hur länge kommer Försäkringskassan vara med i spelet? Vad gör man om man inte tillåts tillbaka till sitt jobb under en längre tid, trots att man vill? Kan jobbet göra sig av med mig om de vill?

Hur ska jag tackla allt detta, känner mig som en bricka i ett spel, som om jobbet kanske inte är helt raka mot mig. Samtidigt är man jävligt trött i övrigt och har inte hur mycket tid eller energi heller att deala med sånt här tjafs/strul.

Era synpunkter?

Jag är ledsen att säga det, men risken är STOR att du kommer att hamna mellan stolarna och sluta hos socialen. Du får inget jobb för du kan inte jobba 100%, och Förrädarkassan kommer att säga att du inte är sjuk, hur många läkarintyg du än skaffar dig. Hoppas du åtminstone har rätt till A-kassa, för du kommer förmodligen att få sparken. Sätt dig in i dina rättigheter redan nu, skaffa skrivare med kopiator, dokumentera ALLT, bered dig på en Golgatavandring.

Det där var väl lite för dystert kanske?
Psykiska problem såsom detta sitter i huvudet, det är inget fysiskt fel med TS.
Sök någon form av psykoterapi, lägg om din livsstil, du är inte obotlig!

Vad har du för arbete? Är det en stor katastrof ifall du inte dyker upp en dag? Om det är så att dom inte klarar sig om du är borta en dag så kanske du borde fundera på en annan arbetsplats.

Annars kanske det skulle hjälpa att prata med chefen och förklara allting ungefär som du skrev här. Om det är svårt att prata med honom kan du skriva ett brev i stället.

Jag kan ju inte få sparken bara sådär väl? Särskilt inte som sjuk?

Problemet med psykiska besvär är att det inte finns någon patentlösning, på samma sätt som det finns med ett brutet ben. Det finns några stigar man kan ta där det mycket väl kan lösa sig, men det är på intet sätt säkert att det löser sig bara för att man följer råden ovan.

Kan för att skringra frågetecken nämna att jag provat ALLT genom åren, och då menar jag verkligen allt. Har nu insett att det bara återstår att ta en dag i taget, och hoppas att man hamnar i någon fas där man pallar med livet.

Är logistiker för en internetbutik. Det är absolut ingen katastrof, men chefen ville väl försäkra sig om att det inte förekommer några fler sjukskrivningar pga mina "demoner", vilket förstås är omöjligt att lova och hålla, inte bara för min del utan för vem som helst.

Chefen och jag har varit väldigt nära vänner under några år, vilket trot eller ej komplicerar det lite. Har varit ganska öppen med min sits, men jag tror inte han kan förstå min sits fullt ut ändå, oavsett hur ingående jag skulle förklara.

Och sen känner jag att mkt senare kan komma användas emot mig om jag är för generös med info om mig och mina svagheter.

Det är svårt att få ett jobb eller att komma tillbaka till ett oavsett varför man har varit sjukskriven. I ditt fall verkar det som att chefen inte har förtroende för dig och då är det bäst att vara så uppriktig som möjligt och att det inte kommer fler negativa överraskningar. Om du vill undanhålla det värsta eller mest privata så gör det, men få honom att tro att du har berättat allt.

Ska vi slå vad?? Folk får sparken för att de åkt på cancer, whiplashskador, you name it. Vakna och lukta på det jävla kaffet. Jag bara berättar för dig hur det ser ut.

Missförstå sig inte nu. Jag är inte helt ovetandes om hur folket då och då trycks till av arbetsgivare och av Försäkringskassan. Jag säger inte att det inte förekommer, jag frågar bara hur detta skulle ske.

Det finns väl ändå några spelregler?

Jag tror inte du kommer klara av att vara kvar på ditt nuvarande jobb utan att må ännu sämre av att känns pressen att du inte får må dåligt..vilket verkar vara en omöjlighet i ditt fall..

Finns det ingen möjlighet för dig att vara sjukskriven under en längre tid på aktivitetsersättning..där försäkringskassan antingen får hitta en arbetsinriktad praktikplats till dig, eller något arbete där de är införstådda med dina problem och där du kan arbeta kanske 25 % per dag o vara sjukskriven resten..och sedan höja det i egen takt..och där möjligheten finns att gå ifrån när du känner att du mår dåligt..du borde ju kunna kontakta försäkringskassan o höra dig för ivarjefall.

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver i den meningen att jag själv är psykiskt sjuk, men jag har varit sjukskriven i hela 8 år, innan dess hade jag inget ordentligt jobb..jag har haft olika praktiker som dock inte försäkringskassan fixat åt mig utan kommunen, just nu har jag ett fem timmar i veckan som jag trivs bra med o det är oxå så mycket jag känner att jag klarar av..o timmarna höjs när jag själv känner för det..när jag kommit upp i 10 h per vecka så finns möjlighet att försäkringskassan kan hitta nåt typ lönearbete åt mig...och jag ska snart kanske prova på pila projektet där man får möjlighet om man varit sjukskriven en längre tid att prova på jobb några timmar per dag för att ev hitta något man passa på..
Nu blev det väldigt mycket om mig , men jag ville ge dig tips på vad som kanske kan finnas där ute till dig.

Hursomhelst ska du veta att jag önskar dig verkligen lycka till i kampen mot psykisk sjukdom o att du hittar nåt jobb el. liknande som du trivs i o där de har bättre förståelse för dig.

Om du nu skulle börja komma tillbaka till jobbet försiktigt..hur kan chefen då förvänta sig att du ska vara fit till 100% ?