Citat:
Ursprungligen postat av Herr Lindholm
Ja, men då så kan vi ju bli kommunister hela bunten! Vad är kommunismens strålande teori mot vardagens trista praktik?
Kommunismen är ju demokratisk! Ludwig von Mises episka artikel från 1920 "Calculation in the Socialist Common wealth" utgår ju från ett Sovjetunionen som är demokratiskt och där bara produktionsmedlen (inte konsumtionsvarorna) är förstatligade. För att härleda omöjligheten i välståndsskapande under såna förutsättningar. Logik och praktik går hand i hand, att de båda skulle stå i motsatsförhållande är en väldigt märklig ståndpunkt som jag aldrig begripit mig på. Skulle logik inte vara giltig "i praktiken"?
(Dessutom hölls väl ständigt en massa val av representanter hit och dit i olika geografiska nivåer inom parti och stat inom Sovjetunionen?)
Jag tycker att Hoppes resonemang om hur furstendöme är starkare än demokrati, är starkt. Logiskt, och inte heller utan empiriskt stöd.
Citat:
Nej, den mer uppenbara anledningen är att centralmakter har svårt att upprätta en hegemoni. Antingen för att de konkurrerar med varandra eller för att det är fullt av stråtrövare där (som i sin tur konkurrerar med varandra) eller en kombination av bägge. Bl.a. Sowell har skrivit om det.
Centralmakter är mycket svagare än de utger sig för att vara. Faktiskt består en stat sällan av mycket mer än en bluff som syftar till att få folk att tro att den har magiska makter. Men så fort folk tröttnar på eländet, så upphör staten, liksom man vaknar upp ur en mardröm.
Det surrar omkring en hel del konspirationsteorier om statens (och finansvärldens) m.fl. makt hit och dit. Men de är orealistiska helt enkelt på samma sätt som en planekonomi är orealistiskt. Det är för det första omöjligt att centralisera all information som skulle kärvas för att genomföra konspirationen. Det är för det andra hopplöst att försöka hålla ihop en kartell av konspiratoriker utan att det bryter ihop av att än den ene, än den andre, hittar nischer att profitera mer på genom just såna avhopp eller utpressning. Militär historia är väl ett gott exempel på hur försök till centralstyrd organiserad handling havererar och det är väl det som gett upphov till talesättet om skillnaden mellan kartan (på generalernas bord) och verkligheten (bland de förvirrade soldaterna i skogen).
Information är distribuerad, ett litet fragment i varje hjärna. Och inte ens en politiker kan "fixa det".
Bergiga regioner medför (i grunden p.g.a. logistiken, högre transportkostnader) kanske en ökad heterogenitet inte minst socialt (klanbildning) vilket ju gör förståelsen av ett sånt samhälle mer informationsintensivt och svårare för en centraliserad homogen statsmilitär att anpassa sig till. Skalfördelar genom likriktning tappar sin styrka där.
