2008-08-30, 12:47
#1
Tjena det här är min första tripprapport och jag är ingen höjdare på att skriva men jag ska göra mitt bästa 
Det här var förra veckan
Substans: Nyplockade Toppslätskivlingar
Dos: Ca 70 stycken.
Ålder: 18
Kön: Man
Längd/Vikt: 178/60
Tidigare erfarenhet: brunt, grönt, sub, tramadol
Tillbaka till flummet
Det var en gång en.. Fan också.. Jag prövar igen..
Allt började med att jag och några kompisar hade varit ute och plockat toppisar i och runt byn där vi bor. Vi hittade massor och vi hade bestämt oss för att äta dem på kvällen. Typ 20.00 på en lördag. Platsen vi skulle konsumera våra fina små vänner var i en grillstuga nere vid älven med mycket skog runt. En mysig brasa, ostört och inte så hemskt långt hemifrån. Vi var 5 stycken varav 2 käkade (jag och min kompis Jan Banan). Vi började med att käka 35st var och inledde väntan.
En timma gick och inget hände. Vafan tänkte jag. Har käkat svamp en gång förut och då kom effekten mycket snabbare. Vi förtärde 35st var igen. Och efter en halvtimme började det kännas lite. Brasan var varm och det var fortfarande relativt ljust ute. Man blev stirrig. En konstig känsla började fylla kroppen.
Det börjar lugnt men irriterat
En av dem som inte trippade började prata väldigt mycket. Vi kan kalla honom för Anton.
Han började ställa massor av frågor och var rent ut av sagt en jävla plågoande (vilket jag berättade för honom senare). Jag lade mig på en parkbänk och tittade upp mot skyn. Mönster i lila, ljusgrönt och någon till färg jag inte kommer ihåg började framträda ur molnen. Det blev ett ansikte sen bara ett rutnät och sen tillbaka till ansiktet. Jag hade inte märkt att min trogne trippande vapendragare hade gett sig ut på egna äventyr medan jag låg där och beundrade alla mönster. Jag frågade vars han tagit vägen och de berättade att han och en annan nykter person hade gått på en liten promenad. Anton började peta på mig och vifta med händerna mot mitt ansikte och jag blev så innerligt arg på honom. Nu var det inte bara molnen som bytt färg utan allt hade blivit mer lila/blå aktigt. Jag reste mig ifrån bordet och började titta på alla vackra diamanter och smaragder som låg på den fina lilla grusvägen. Dock var det inte bara en vanlig grusväg längre. Det hade blivit en sandfärgad matta utsmyckad med ädelstenar. Jag började gå efter stigen in i mot den lite mörkare skogen. Jag hörde Anton säga att de skulle följa med men jag sa bestämt åt honom att stanna kvar där han var för att jag inte ville ha med honom att göra. Jag tittade tillbaka efter ett litet tag och vad ser jag? Jo en Anton som traskar mot mig. Jag ville bara gå på den fina vägen själv och beundras av alla fina mönster som träden och vägen hade att erbjuda utan hans otroligt dryga frågor och kommentarer. Han hade börjat skratta åt mig när jag sa att jag såg mönster och dylikt. Han var verkligen en plågoande och jag skrek det till honom och tillade att jag absolut inte ville att han skulle följa efter annars skulle jag slå honom hårt eftersom han bara förstörde allt. Jag gick en liten bit till tills jag kom in i skuggan av ett träd. Där blev jag rädd och retirerade tillbaka till plågoanden och den andra snubben. Min trippade kompanjon kom tillbaka från sin promenad och hade med sig en stor röd flugsvamp som han höll i med stor entusiasm. Jag hoppades verkligen att han inte planerade att äta den, vilket jag frågade och så var inte fallet. Den var bara fin tyckte han.
Jag satte mig i stugan och beundrades av att världen var så vacker men på samma sätt hotfull.
Äckel
Efter att vi suttit ett tag i stugan började det verkligen bli intensivt. Jag ställde mig upp började irra omkring utanför stugan och världen var helt annars nu. De som inte trippade ville plocka mer svamp så de startade mopederna och två av dem for iväg. Min trippkompis åkte iväg, likaså den andra otrippande killen. Nu var vi tre kvar och en moped. Min kompis undrade om det gick bra att lämna mig ensam och komma tillbaka och hämta mig senare vilket jag tyckte lät som en bra idé eftersom jag helst bara ville vara ensam just då.
Han sa: Gåre bra om jag hämtar dig sen?
När jag skulle svara så.. det var som om någon tryckte in slowmotion-knappen. Satan vad segt det gick. JAAAA! FAAR NIIII! Fick jag fram och det kändes väldigt konstigt att prata. I alla fall så for de iväg och jag lämnades ensam med min hjälm, brasan och en vattenflaska. Jag satte händerna på knäna och tittade ner på vägen. Nu hade jag nästan helt tappat verklighetsuppfattningen. Medan jag stod och tittade ner i marken på alla diamanter och sånt började helt plötsligt sandmattan att röra på sig. Inte åt ett håll utan den började som myllra. Jag böjde mig närmare och upptäckte till min fasa att marken var gjord av små maggot/maskliknande ting! Jag sa ”NEJ!” hög till mig själv för att på så sätt försöka säga till mig själv att allt händer bara i mitt huvud. Jag tittar upp och tänker ”vem är jag”. Jag visste inte vad jaget var för nått. Jag grubblar ett tag tills jag bestämmer mig för att det kanske inte är så viktigt att veta så jag stapplar tillbaka till stugan och på marken vid där man sitter kravlar ormar omkring. Jag drar upp benen så snabbt jag bara kan och lägger mig i fosterställning. Jag börjar höra de mest hemska ljuden jag någonsin hört. Viskanden, loopade skrik, röster som hackade sig fram. Nu hade jag bara en sak i huvudet. Jag vill hem till min säng för där finns lösningen till alla världens bekymmer. Jag kände hur brasan tänkte på mig men jag kunde inte uppfatta om den var vänlig eller fientligt inställd. Jag sket i att titta ner på marken under tiden som jag tog mig ut ur stugan. Jag slängde en snabb blick in mot skogen och där satt de mest groteskaste ansiktena ihop växta med träden. Nu halsade jag upp vattnet eftersom jag i mitt huvud hade fått för mig att det hjälpte mot rädslan och att allt skulle bli bra. Det hjälpte inte. Jag började gå den 2 kilometer långa vägen hem. Jag hörde hur skogen skrek och viskade på mig när jag lämnade den. Jag träffade snubben som skulle hämta mig med mopeden och jag hade inte den minsta lust att åka på en sådan livsfarlig maskin.
Det blev inte heller bättre när han berättade att min trippande kompis försökt hoppa av i 70km/h. Jag valde att gå även om jag frös lite och ville snabbt hem. Kompisen körde iväg och jag började gå. Jag blev väldig nödig efter att ha druckit allt vatten så jag stannade för att pissa utanför ett stort blått hus som var gjort av modellera. Det skulle jag aldrig ha gjort. Först såg snoppen bara lite konstig ut. Den liksom skiftade form lite då och då men senare när det började ta slut på piss började det välla ut någon form av vitt slem som sved som satan. Den började röra på sig av egen kraft och det var väldigt skrämmande. Jag försökte pinka klart så gott det gick och stoppade tillbaka den där den skulle vara. Under hela den natten var jag konstant nödig.. I alla fall så var jag tvungen att vandra över en bro. Det var det mest otroliga jag gjort i mitt liv för vattnet var inte vatten, det var själar. De flöt fram i en seg fart men nog var det själar alltid. Jag tog mig hem och pratade lite med mamma och pappa för att sedan gå och borsta tänderna (de tyckte att det var lite konstigt att jag gick och lade mig klockan 22.30 på en lördag). Jag lade mig i sängen men kunde inte somna.
Skönt att vara tillbaka
Tände lampan då och då för att titta på lampskärmen som hade fått pulserande ådror. Jag började tänka på vad som var viktigt i mitt liv och varför lever man egentligen? Jag kunde inte somna så jag låg vaken några timmar och kände effekten avta. Jag gick ner och såg på tv vilket var jobbigt eftersom ansiktena var svåra att se på.
Aja så jag kunde inte sova så jag låg vaken hela natten och dagen efter kände jag mig pigg och utvilad även då jag inte sovit något.
Det var vad jag hade att skriva.. Tack till ni som läser dit och kanske lämnar någon kommentar
Känns som jag har förändrats lite som person efter allt tänkande och sakerna som jag upplevt. Positivt alltså
Det här var förra veckan
Substans: Nyplockade Toppslätskivlingar
Dos: Ca 70 stycken.
Ålder: 18
Kön: Man
Längd/Vikt: 178/60
Tidigare erfarenhet: brunt, grönt, sub, tramadol
Tillbaka till flummet
Det var en gång en.. Fan också.. Jag prövar igen..
Allt började med att jag och några kompisar hade varit ute och plockat toppisar i och runt byn där vi bor. Vi hittade massor och vi hade bestämt oss för att äta dem på kvällen. Typ 20.00 på en lördag. Platsen vi skulle konsumera våra fina små vänner var i en grillstuga nere vid älven med mycket skog runt. En mysig brasa, ostört och inte så hemskt långt hemifrån. Vi var 5 stycken varav 2 käkade (jag och min kompis Jan Banan). Vi började med att käka 35st var och inledde väntan.
En timma gick och inget hände. Vafan tänkte jag. Har käkat svamp en gång förut och då kom effekten mycket snabbare. Vi förtärde 35st var igen. Och efter en halvtimme började det kännas lite. Brasan var varm och det var fortfarande relativt ljust ute. Man blev stirrig. En konstig känsla började fylla kroppen.
Det börjar lugnt men irriterat
En av dem som inte trippade började prata väldigt mycket. Vi kan kalla honom för Anton.
Han började ställa massor av frågor och var rent ut av sagt en jävla plågoande (vilket jag berättade för honom senare). Jag lade mig på en parkbänk och tittade upp mot skyn. Mönster i lila, ljusgrönt och någon till färg jag inte kommer ihåg började framträda ur molnen. Det blev ett ansikte sen bara ett rutnät och sen tillbaka till ansiktet. Jag hade inte märkt att min trogne trippande vapendragare hade gett sig ut på egna äventyr medan jag låg där och beundrade alla mönster. Jag frågade vars han tagit vägen och de berättade att han och en annan nykter person hade gått på en liten promenad. Anton började peta på mig och vifta med händerna mot mitt ansikte och jag blev så innerligt arg på honom. Nu var det inte bara molnen som bytt färg utan allt hade blivit mer lila/blå aktigt. Jag reste mig ifrån bordet och började titta på alla vackra diamanter och smaragder som låg på den fina lilla grusvägen. Dock var det inte bara en vanlig grusväg längre. Det hade blivit en sandfärgad matta utsmyckad med ädelstenar. Jag började gå efter stigen in i mot den lite mörkare skogen. Jag hörde Anton säga att de skulle följa med men jag sa bestämt åt honom att stanna kvar där han var för att jag inte ville ha med honom att göra. Jag tittade tillbaka efter ett litet tag och vad ser jag? Jo en Anton som traskar mot mig. Jag ville bara gå på den fina vägen själv och beundras av alla fina mönster som träden och vägen hade att erbjuda utan hans otroligt dryga frågor och kommentarer. Han hade börjat skratta åt mig när jag sa att jag såg mönster och dylikt. Han var verkligen en plågoande och jag skrek det till honom och tillade att jag absolut inte ville att han skulle följa efter annars skulle jag slå honom hårt eftersom han bara förstörde allt. Jag gick en liten bit till tills jag kom in i skuggan av ett träd. Där blev jag rädd och retirerade tillbaka till plågoanden och den andra snubben. Min trippade kompanjon kom tillbaka från sin promenad och hade med sig en stor röd flugsvamp som han höll i med stor entusiasm. Jag hoppades verkligen att han inte planerade att äta den, vilket jag frågade och så var inte fallet. Den var bara fin tyckte han.
Jag satte mig i stugan och beundrades av att världen var så vacker men på samma sätt hotfull.
Äckel
Efter att vi suttit ett tag i stugan började det verkligen bli intensivt. Jag ställde mig upp började irra omkring utanför stugan och världen var helt annars nu. De som inte trippade ville plocka mer svamp så de startade mopederna och två av dem for iväg. Min trippkompis åkte iväg, likaså den andra otrippande killen. Nu var vi tre kvar och en moped. Min kompis undrade om det gick bra att lämna mig ensam och komma tillbaka och hämta mig senare vilket jag tyckte lät som en bra idé eftersom jag helst bara ville vara ensam just då.
Han sa: Gåre bra om jag hämtar dig sen?
När jag skulle svara så.. det var som om någon tryckte in slowmotion-knappen. Satan vad segt det gick. JAAAA! FAAR NIIII! Fick jag fram och det kändes väldigt konstigt att prata. I alla fall så for de iväg och jag lämnades ensam med min hjälm, brasan och en vattenflaska. Jag satte händerna på knäna och tittade ner på vägen. Nu hade jag nästan helt tappat verklighetsuppfattningen. Medan jag stod och tittade ner i marken på alla diamanter och sånt började helt plötsligt sandmattan att röra på sig. Inte åt ett håll utan den började som myllra. Jag böjde mig närmare och upptäckte till min fasa att marken var gjord av små maggot/maskliknande ting! Jag sa ”NEJ!” hög till mig själv för att på så sätt försöka säga till mig själv att allt händer bara i mitt huvud. Jag tittar upp och tänker ”vem är jag”. Jag visste inte vad jaget var för nått. Jag grubblar ett tag tills jag bestämmer mig för att det kanske inte är så viktigt att veta så jag stapplar tillbaka till stugan och på marken vid där man sitter kravlar ormar omkring. Jag drar upp benen så snabbt jag bara kan och lägger mig i fosterställning. Jag börjar höra de mest hemska ljuden jag någonsin hört. Viskanden, loopade skrik, röster som hackade sig fram. Nu hade jag bara en sak i huvudet. Jag vill hem till min säng för där finns lösningen till alla världens bekymmer. Jag kände hur brasan tänkte på mig men jag kunde inte uppfatta om den var vänlig eller fientligt inställd. Jag sket i att titta ner på marken under tiden som jag tog mig ut ur stugan. Jag slängde en snabb blick in mot skogen och där satt de mest groteskaste ansiktena ihop växta med träden. Nu halsade jag upp vattnet eftersom jag i mitt huvud hade fått för mig att det hjälpte mot rädslan och att allt skulle bli bra. Det hjälpte inte. Jag började gå den 2 kilometer långa vägen hem. Jag hörde hur skogen skrek och viskade på mig när jag lämnade den. Jag träffade snubben som skulle hämta mig med mopeden och jag hade inte den minsta lust att åka på en sådan livsfarlig maskin.
Det blev inte heller bättre när han berättade att min trippande kompis försökt hoppa av i 70km/h. Jag valde att gå även om jag frös lite och ville snabbt hem. Kompisen körde iväg och jag började gå. Jag blev väldig nödig efter att ha druckit allt vatten så jag stannade för att pissa utanför ett stort blått hus som var gjort av modellera. Det skulle jag aldrig ha gjort. Först såg snoppen bara lite konstig ut. Den liksom skiftade form lite då och då men senare när det började ta slut på piss började det välla ut någon form av vitt slem som sved som satan. Den började röra på sig av egen kraft och det var väldigt skrämmande. Jag försökte pinka klart så gott det gick och stoppade tillbaka den där den skulle vara. Under hela den natten var jag konstant nödig.. I alla fall så var jag tvungen att vandra över en bro. Det var det mest otroliga jag gjort i mitt liv för vattnet var inte vatten, det var själar. De flöt fram i en seg fart men nog var det själar alltid. Jag tog mig hem och pratade lite med mamma och pappa för att sedan gå och borsta tänderna (de tyckte att det var lite konstigt att jag gick och lade mig klockan 22.30 på en lördag). Jag lade mig i sängen men kunde inte somna.
Skönt att vara tillbaka
Tände lampan då och då för att titta på lampskärmen som hade fått pulserande ådror. Jag började tänka på vad som var viktigt i mitt liv och varför lever man egentligen? Jag kunde inte somna så jag låg vaken några timmar och kände effekten avta. Jag gick ner och såg på tv vilket var jobbigt eftersom ansiktena var svåra att se på.
Aja så jag kunde inte sova så jag låg vaken hela natten och dagen efter kände jag mig pigg och utvilad även då jag inte sovit något.
Det var vad jag hade att skriva.. Tack till ni som läser dit och kanske lämnar någon kommentar
Känns som jag har förändrats lite som person efter allt tänkande och sakerna som jag upplevt. Positivt alltså
