Dialekt/uttal lär man sig det av sina föräldrar och nära?

Hallå kollar just nu på filmen commando med arnold där han har sina tysk-engelska uttal fast hans 13 åriga dotter har riktigt fin engelska och de bor uppe på bergen helt öde. Det jag då i mina tankar tänker är borde inte dottern prata engelska lika dåligt som sin far då hon växt upp med den och hör den dagligen?

Jo, men du kollar på Commando. Då gäller andra regler.

Barnets hjärna suger i sig omgivningens dialekt mycket villigt. Detta är särskilt
typiskt för flickor. Egenskapen är bokstavligen en del av den mänskliga naturen.

Förmågan att anpassa sig till omgivningen är livsviktig. Förmågan att anpassa
sig till föräldrarna är faktiskt oviktig.

Det blir en upprepning i förhållande till andra trådar, men jag kan rekommendera
boken "Ett oskrivet blad" av Steven Pinker.

Jo men kan väl iofs inte kalla tysk-engelska en dialekt. Så du menar ändå att hon inte skulle påverkas av sin pappas/släkts uttal? Utan bara om hon bodde i en by där alla hade dem uttalen.

Kvinnor som flyttar långt från där de växte upp brukar antingen lägga sig till med den lokala dialekten eller rikssvenska. Män tenderar däremot att behålla sin dialekt mycket mer.

Ungefär så. Och det gäller mer för flickor än för pojkar.

Min egen erfarenhet är att man påverkas väldigt lite av familjens uttal och betydligt mer av det omkringvarande samhällets uttalsnorm.

Håller med dig. Omgivningen tycks vara viktigast för ens dialekt när man växer upp.

Position i syskonskaran spelar en betydande roll härvidlag. Förstabarn är generellt väsentligt mer påverkade av föräldrarnas dialekt än vad sistabarn är.

Överhuvudtaget är förstabarn mest benägna att tillägna sig föräldrarnas värderingar. Det var förmodligen alls ingen slump att t ex fideikommiss ärvdes av äldste sonen. På det viset garanterades största möjliga kontinuitet över generationerna.

När man växer upp och lär sig prata så lär man väl sig dialekten genom att höra på andra. Likaså när man lär sig prata engelska, skulle man bara höra brittisk engelska så skulle vi svenskar förmodligen ha mer brittisk accent än amerikansk.

Min mamma är visserligen från Blekinge, men vande sig av med sina skorrande R under skoltiden (man fick visst inte sjunga med bakre R i kören). Pappa är värmlänning. Jag är uppväxt i Huskvarna och skorrar trots att ingen av mina föräldrar gör det. Min syster gjorde också det till en början, men lärde sig tungspets-r så småningom.

Eftersom jag faktiskt aldrig har lärt mig att uttala tungspets-r (främre r), har jag undrat hur det skulle vara om jag bott i t.ex. Stockholm? Hade jag lärt mig det då? Troligen inte, vill jag påstå. Det kan ju vara ett talfel också om man aldrig lär dig det. Jag har alltså haft tur som bor i en del av landet där man får skorra utan att det är konstigt!

Bortsett från mina bakre R, anser jag mig vara dialektfri. Jag använder inga lokala ord, och uttalar allt enligt riksspråket. Det enda som avslöjar min härkomst är alltså R:en...

Du tittar på en film och försöker få ihop det att dottern i filmen inte pratar som Arnold?

Jag vet några exempel från IRL där föräldrarna överhuvud taget inte pratar t.ex svenska men barnen gör det flytande och utan brytning,,

Kompletterar med ett exempel:

Inget av kungabarnen bryter väl på tyska så som mamma Silvia gör?