Det är tungt att bli gammal

Detta beteende är typiskt för alla bitterfittor. Manliga som kvinnliga. Det handlar ofta om folk som är för bekväma för att kunna kompetensutveckla sig själva- de halkar efter, förstår inte varför och måste därför hävda sig. Istället för att se till att rycka upp sig och inhämta kunskap, utveckla sina rutiner och kanske GUD FÖRBJUDE förkovra sig en aning medelst facklitteratur väljer de att sitta och bitcha med de kollegor som vill, kan och pushar på. För de har varit där längst. De vet och de kan, visst- allt det där de lärde sig 89.

Visst är det svårt att hantera dessa individer på daglig basis, men har man bara lite pokeransikte går det. I alla fall sålänge man har en kompetent chef, vilket omöjliggör manipulationer och intrigskapande (vilket brukligen är vanliga ingredienser hos dessa gnällrövar- detta kan de ägna tid åt, men att faktiskt konkurrera med kompetens orkar de inte) då denne/denna kommer att ha koll på vem som producerar och vem som intrigerar.

Oavsett vad, gå alltid stenhårt på att göra det bästa du kan och visa din kompetens. Skit i intrigerna, gå inte för de lätta och tillfredsställande elakhetsvinsterna. Bara prestera, det är det absolut bästa sättet att agera på. Givetvis får man ju vara slug också, om man nu är omgiven av folk som faktiskt sväljer den där "jag var här först"-biten eller eventuella intriganta manipulationer.

Att faktiskt bara VARA BÄTTRE och skita i att lägga energi på idioterna är mer bärande än man kan tro.

Fattar inte vad ni pratar om och jag är gammal.
Det är helt underbart (ännu) att bli gammal.

Barndelen avklarad och allergin mot skrikande barn återuppnådd.
Skild (kanske tråkigt) men samtidigt utavhelvete kul.
Ganska rik, har råd att ägna mig åt det jag tycker om.
Vältränad, i bättre form än en hel del som är 30 år yngre (sant).
Lateralt tänkande... självklart...
Studieskulder.. Nix inte nu...
Träffat andra kulturer och fått intryck - Jomenvisst, under 30 år! (rest som fasen i tjänst och privat).
Tungt? - NEJ.

Utan att känna din kollega alltför mycket misstänker jag att hon tycker att hela situationen är jobbig. Hon är säkert en människa som har höga krav på sig själv och så en dag känner hon att hon inte längre har kontroll över situationen. Jag tycker du gör rätt som försöker bemöta henne genom att vara lugn och saklig. Det var storsint av dig att erbjuda henne att ta över ett av dina projekt, vilket också fick den effekten att hon nästan var tvungen att bekänna färg, hon hade kanske inte orkat hantera det. Likaså var det helt korrekt av dig att hänvisa henne till chefen på ett lugnt och sakligt sätt om hon har kritik mot organisationen ni jobbar på.

Jag tycker du har gjort allt rätt hittills, ni är trots allt arbetskamrater och då kan man få vara stöd och psykolog ibland. Men jag förstår att du tycker att situationen bitvis kan vara jobbig, du skriver att hon mästrar dig och att hon kan bli sur, vilket troligen beror på att hon själv inte känner sig tillräcklig och har svårt att acceptera att hon för närvarande inte kan prestera lika mycket som tidigare.

Du är inne på rätt spår, det finns en risk att hon bränner ut sig igen bara genom att vara bitter och sur. Att komma tillbaka från att ha varit utbränd brukar innebära att man får lägga om stil, lära sig säga nej och inte utsätta sig för lika mycket press som tidigare och framförallt acceptera sin situation och det verkar vara här som din kollegas stora problem finns. Hon kan fortfarande göra ett väldigt bra jobb, men måste lära sig släppa och låta andra ta ansvar och framförallt, inte vara bitter över det. Annars riskerar hon att bli sjukskriven igen.

Jag tycker som sagt att du hanterat situationen bra, men till slut kommer situationen bli väldigt jobbig för dig, du har trots allt ett jobb att sköta och visst ska man stötta sina arbetskamrater, men det får inte ta för mycket kraft och kapacitet från dig. Det du skulle kunna göra är att vara tydlig med att du inte accepterar hennes beteende med mästrande repliker och översittarattityd, men det går att säga på ett snyggt och sakligt sätt. Reaktionen kan förstås bli hur som helst, men har du sagt det lugnt och sakligt när det varit motiverat har i alla fall inte du gjort något fel. Det kan vara läge att tala om för henne hur du upplever situationen. Förhoppningsvis tar hon det bra.

Men blir situationen ännu värre är det definitivt en chefsfråga, dock gäller det att ha en chef som kan ta tag i problemet, men att fortsätta bemöta henne sakligt och korrekt samt visa dig vara ett stöd för henne i kombination med en tydlig gränsdragning för vad du accepterar tror jag i nuläget är rätt väg att gå. Informera gärna chefen om problemet.