arbetskultur i sverige ytlig formalitet ûber alles?

Jag har funderat på det här med svenska arbetsplatser och deras kultur, och något som jag tycker är en röd tråd är formalitet:
ex:

* viktigt att "fasaden" är seriös, respektingivande,
mindre viktigt vad som verkligen utförs därbakom.

* punktlighet, vara proper, ha en respektabel image är viktigt, mindre viktigt vad man får uträttat. Kom i tid, var välklädd, visa dig upptagen gärna med hög ärenden och en rad möten att gå på, men såsa gärna bara du visar att du är upptagen.

* nya idéer, effektivisering välkomnas som diskussionsämne, men realiseras sällan, allt förblir detsamma. Därav otaliga möten som inte leder någonstans.

* fikaraster heliga, här är man glada och överens oftast.

* svårt att få jobbet (inträdesbiljetten till arbetsplatsen), men lätt att hänga sig kvar oftast (iaf om man är 40- och 50-talist så går det bra att vara betonghäck som halkade in på ett bananskal).

* arbetsintervjuer är långa och mödosamma där varenda merit hos den nyanställde ska detaljgranskas. Fast i slutändan så blir det svågerpolitik iaf, chefens kompis dotter Lovisa får jobbet, trots att en annan extern person var mer kompetent.

* omständlig byråkrati, vilket är bra att skylla på så att man kan såsa på jobbet dvs vara upptagen.

* ständiga omstruktureringar, omorganisationer, onödiga effektiviseringar för att kapa kortsiktiga kostnader, gör också att alla bra idéer som skulle ha utvecklat verksamheten är dödfödda från första början.

* mycket snack och lite verkstad rent allmänt. Men fasaden förblir respektfull.

Klassiska svenska arbetsplats-citat: "vi ska se över detta", "detta ska utredas", "vi avser att...", "vi har tillsatt en grupp för..."

Instämmer helt och hållet, det är ju därför den svenska världseliten skapar nya företag och pengar som inget annat land.

Denna punkten är ganska rolig, har själv tänkt i samma banor där. Fasaden ser jätteseriös och respektingivande ut men när man väl kommer in och kan se hur det går till därinne så blir man allt som oftast förskräckt. Oseriös verksamhet, folk gör inte vad de ska, kass ledning/planering etc.

Det värsta är att detta gäller även inom de branscher där folk verkligen tror att allt fungerar som det ska. Försvarsmakten, sjukvården, polisen, rättsväsendet etc är instanser där jag misstänker att det förekommer en del oegentligheter som nog inte bör komma ut i ljuset.

Vid närmare eftertanke så VET jag att detta förekommer inom FM.

Jag hade svårt att få dessa två att gå ihop.

Inget konstigt alls, du kan omorganisera för att det skall se ut som om du förändrar organisationen till något bättre när den i själva verket bara förflyttas i sidled eller försämras.

Ganska vanligt när en ny chef kommer in eller när ledningen har problem men inte vet hur de skall lösa dem alternativt att lösningen på problemet är känd men alltför internpolitiskt- eller socialt jobbig att driva igenom varför ingen chef orkar eller vågar.

I Sverige är det tyvärr alltför vanligt att den sökande som uppfyller minimikraven och är trevligast att fika med får jobbet.

Försämring utan förändring alltså.

Låter ungefär som den som den franska arbetskultur som presenteras i Corinne Maiers "Hej Lättja" (Bonjour Paresse). Din andra punkt om att alltid verka upptagen är som kopierad ur hennes berättelse. Hon föreslår att man aldrig syns i korridoren utan att ha en pärm under armen för att se ut som om man är på väg till något viktigt möte.

Så det mesta där är kanske ett mer universella fenomen än att de bara berör Sverige?

I övrigt har jag bara stött på omorganisationer i organisationer som går dåligt och jag tycker det är bra att fikarasterna är heliga. Där någonstans finns kittet i åtminstone vår arbetsgrupp.

Omorganisationer är väl oftast en slags skenåtgärd det också, att utåt visa att man gör något åt interna problem snarare sopar man problemen under mattan och in i garderoben.

Typiskt för Sverige är att allt ska utredas och bollas mellan olika parter för att undslippa ansvar och hänvisa till olika paragrafer som är ganska meningslösa då bristen på effektivitet och riktigt konkret beslutsfattande dödar dem.

Meningslösa möten och omorganisationer som bara minskar produktiviteten är ett större hot mot svenskt näringsliv än alla skatter och fackföreningar är, har varit eller kommer att bli.

Jag jobbar på ett medelstort företag som för några år sedan hade goda framtidsutsikter. Efter alla omorganisationer har den administrativa delen av personalen svällt över alla breddar och lönekostnaderna har gått upp utan att ge något tillbaka. Att det sedan sitter mer folk i meningslösa möten och ingen har eller tar ansvar för någonting eftersom det alltid går skylla på någon annan gör att organisationen är ytterst ineffektiv. Det finns ett ganska stort investeringsbehov men de enda investeringar som gått igenom är tillbyggnad av ett nytt konferensrum eftersom det gamla var för litet och det oftast pågår flera möten samtidigt.

Ett undantagsfall kan vara de delar av tillverkningsindustrin där det är störst konkurrens, där måste det investeras i ny teknik, förändringarna ska ske så fort som möjligt etc för annars går produktionen helt enkelt utomlands.

VAd gäller kravet på at vara proper är det ju förståeligt i vissa branscher.
Man lär exempelvis tänka sig för innan man anförtror ett par miljoner av sina inarbetade pengar eller anförtror en rättsprocess som kan avgöra hela ens framtid åt någon som ser ut som en resande....

Så kan det ju vara förståss. När det kommer en ny chef brukar det organiseras om, men annars har jag haft turen att jobba i en framgångsrik organisation nästan hela yrkeslivet och vi har i det stora hela fått vara ifred.


Det är ju det jag undrar, om det verkligen är så "typiskt" Sverige. Jag har dålig koll på hur det fungerar i Italienska företag. Indiska. Brasilianska. Jag har jobbat i ett arabiskt företag i mellanöstern, och det kan jag lova att där togs det fan i mig inga beslut i onödan. Där fanns det visserligen inga "företagsdemoratiska utredningar" men istället var det ingen som vågade göra ett någe utan att ha fått order från högre chef. I praktiken var det alltså högste chefen som skulle godkänna ALLT. Ett extremt ineffektivt sätt att arbeta på.