2008-08-20, 23:21
#1
Ålder 20
Vikt 65
Setting Jag, två polare inne i storstockholm.
Drog Spice Gold
Dos cirukus ½ pipkopp
Tidigare erfarenheter Då denna upplevelse ägde rum hade jag endast testat hasch en gång tidigare. Hade då fått overkill och inte fått ut mycket av tillfället. Så denna gång var med andra ord i princip en ljunfrufärd in i dimman.
Förord
Det var några månader sedan det hände och jag har nu idag kommit fram till att jag borde dela med mig av min upplevelse.
Många har testat spice. Färre har känt av något märkbart. Ännu färre har upplevt dess fulla potens.Jag vill att alla ska förstå, att med det rätta knarksinnet kan spice utföra mirakel.
Det började med att jag och min goda vän Alfred precis hade kvitterat ut vår påse spice gold från posten. Det var sen eftermiddag och tidig April och därför ville jag gärna sätta igång innan det blev för mörkt. Frågan var bara vart vi skulle bege oss. Jag föreslog att vi skulle åka in till staden. "Tänk vilka möjligheter till äventyr" sade jag. Spice var ju lagligt så varför oroa sig för nåt?
På väg in till staden möter jag en andra polare som var minst lika entusiastisk som jag fast han själv skulle vara nykter.
18.00
Vi har slagit oss ner i kungsträdgården. Jag tar upp påsen och stoppar pipan. Hade ingen aning om hur mycket man skulle ta men en halv kopp borde väl räcka, tyckte jag.
Jag tänder och inhalerar. Röken är så äcklig att jag ville spy när lungorna fyldes.
18.10
Munntorrhet, första symptomen visar sig. Jag förklarar att detta var det första jag kände av när jag rökte hasch senast. Det känns som om jag har en torr deg i munnen och jag smaskar allt annat än diskret.
Efter att ha noterat att preparatet fungerar får jag världens smileyface. Jag kan inte sluta le och snart får jag smärtor i kinderna. Jag börjar vid det här laget fascineras av världen.
18.20
Nu börjar perceptionen förändras. Hela omgivningen börjar snurra. Folkmassorna är surrar.
Plötsligt måste jag pinka. Inga problem tänker jag som går iväg för att hitta lite grönska. Men problem blev det. Jag kunde verkligen inte hitta någon stans att uträtta mina behov. Det stod människor överallt och alla tittade på mig. Jag irrade runt som en vilsen robot i några minuter tills jag hittade en pissoar. Utmärkt! Jag gick in och släppte på trycket. Pissoaren stod intill en liten bilväg. Ett sannolikt rödlyse skapade en kö av stillastående fordon. Inne i pissoaren hörde jag alla dessa bilars motorer på tomgång och detta ljud transformerades till en musikrytm. Samtidigt som jag pinkade så diggade jag till ljudet och sade "Fan va coolt! Det låter ju som en skitbra låt det där!"
När jag kommit ut från pissoaren börjar saker och ting sättas i rörelse. Det känns som om jag är i ett datorspel. Det är som om jag styr min egna kropp med en kontroll vilket får mig att gå runt som en stel robot. Jag tittar runt omkring mig och omgivningen består av stora "pixlar". Jag kommer på mig själv säga "datorspel, datorspel" högt och med det kommer jag till insikt. "Så det är så HÄR psykfall upplever världen!"
Jag kikar nu på alla Människorna som irrar runt och märker att de inte är enskilda individer. Människorna är en enhet som jag kunde kalla för "en klump med människor". Känslan var skrämmande för det var som om jag skulle kunna göra vad som helst med allting utan att bry mig om konsekvenser.
Jag gick och satte mig med mina vänner igen och försökte förklara vad jag upplevt. Vid det här laget märker jag även att min första vän inte känt av spicet. Han vill äta så vi går mot mAx hamburgare. På vägen dit får jag syn på en person som ser ut som en polis. Jag håller blicken stadig på honom och jag kommer allt närmare och närmare. Han ser fortfarande ut att vara en polis fram tills vi är 10 meter ifrån varandra. Då ser jag att det är ett blattegäng.
Inne på mAx står det däremot riktiga poliser. Ingen bra idé att gå in där tyckte jag så vi gick till donken mittemot.
I övergånsstället känns allt så otroligt stort. Jag tittar upp och ser husen som världens högsta skyskrapor. Jag tittar runt och allt är suddigt förutom mina vänner. Jag är huvudpersonen i en film och mina vänner är två stora biroller. Allt och alla andra är kulisser och statister.
18.40
Jag står i kön till donken. Jag upprepar mentalt vad jag ska ha. Bic mac och compani. Det är otroligt svårt att fokusera sig. Jag står och vinglar och grimaserar. Det blir min tur och jag lyckas beställa utan större problem. Destå svårare var det att gå med brickan. Jag kände mig som en jävla retard som behövde hjälp för att gå ner för trappan.
På nedervåningen börjar allt kännas som en båt. Golvet gungar som in i helvete och jag går fram och tillbaka och försöker hålla balansen. Jag hittar till bordet och slår mig ner. Jag hade tidigare hört att allt skulle bli så mycket godare. Men jag upplevde att de goda smakerna förstärktes samtidigt som de äckliga gjorde detsamma. Pommesen var bland det äckligaste jag ätit.
Propotionerna börjar nu ändras grovt. Bordet är sjukt högt, bänken jag sitter på känns hur lång som helst och jag tror hela tiden jag sitter på kanten och är nära på att ramla ner. Mina händer är gigantiska. Det är de andras också och att inte tala om deras huvuden. För övrigt är ser de ut som små tomtar vilket jag finner mycket lustigt.
Jag hör min vän säga "kolla på honom". Detta gör mig lite illa till mods. Jag försöker förklara att jag inte kan rå för det. Jag befinner mig i två världar samtidigt. När jag slappnar av är det som om jag flyter upp och hamnar i en annan dimension och när jag fokuserar mig kan jag jorda mig och föra någorlunda civiliserade samtal.
Vi spolar fram tiden lite
20.00
Det börjar bli mörkt och vi har åkt lite buss i staden. Vi är nu vid gullmarstorget och ska köpa lite gotta på Sabis. Väl där inne har blir jag frusterad över att jag omöjligt kan avgöra vad jag är sugen på. Trots att det hade blivit väldigt kallt ute bestämde jag mig för en glass och en cola. Jag köpte mitt och sa att jag var tvungen att pinka igen. Jag gick ut själv och letade ett skymt område. Jag gick runt in i en skog, eller något som jag uppfattade som en skog. Jag glömde bort vad jag kom ifrån. Jag var nu mitt i en skräckfilm. De mörka spretiga grenarna mot den nästan svarta himlen, ett hus som var övergivet och en kyrkogård. Kusligt! Men det var inget läskigt för jag var ju bara skådespelare i en film.
Jag gick tillbaka till torget och nu är det en ny film. Det är tidigt 80-tal och jag går på den farliga gatan. Rollen jag har tilldelats är en cool snubbe. Inget kan jag frukta. Alla respekterar den coola snubben som går som han äger gatan, ätande på sin glass och snuttande på sin cola. Allt detta medan jag föreställde mig passande rockmusik i bakgrunden.
Mitt dagdrömmande avbryts av att jag kommer fram till mina vänner och de frågar vart jag hållit hus.
Vi beslutar oss för att åka hem.
20.30
Vi påbörjar den ca 20 minuter långa bussresan hem. Detta var något som var det skönaste jag någonsin gjort. Bussen åkte på motorvägen och det gick fort som in i helvete. Inne i bussen satt jag och alla andra trygga. Jag började fantisera om ett framtidsscenario:
1000 år in i framtiden sitter vardagsmänniskan i en rymdbuss som färdas på linor genom galaxen. Istället för att sucka " 20 minuter kvar tills man är hemma" så suckar de då "20 mintuer så är jag framme i andra sidan galaxen".
Detta var grymt fascinerande men jag kunde inte få någon att fårstå min vision.
21.00
Effekterna börjar svalna av nu men jag var långt ifrån nykter. Alla andra ville hem men inte jag. Jag ville utforska. Så jag gick ut på äventyr i hemtrakterna ensam.
Jag fantiserade att jag var en austronaut på besök i en främmande värld med främmande varelser. När jag fick syn på en människa gömde jag mig i skogen väntade knäpptyst på att de skulle försvinna. De upplysta skogsstigarna slingrade sig som levande ålar. Några hundra meder bort där skogen mötte himelen såg jag ett hål. Skogen var som en kuliss och bakom den var intet och om jag kunde ta mig fram till hålet så skulle jag kunna hoppa ut i intet. För att inte förlora denna syn så gick jag mot det utan att blinka, utan att röra huvudet. Jag kom närmre och närmre. Bara femtio meter kvar, snart där. Jag blinkade då och allt återgick till normalt. Istället för ett hål stod nu en matte med sin hund mitt på gångstigen. Pinsamt tänkte jag och försökte spela normal när jag passerade dem.
Jag märkte att om jag bara fäste blicken på något så triggade jag effekterna. Gång på gång hamnade fick jag flashbacks till gamla minnen från barndomen eller gamla minnen från drömmar. Ibland blev det även så att den fysiska omgivningen förvandlades till ställen där jag varit på förr. Jag kunde då under några sekunder röra blicken och se alla detaljer varpå allt återgick till normalt.
fortsättningen nere......
Vikt 65
Setting Jag, två polare inne i storstockholm.
Drog Spice Gold
Dos cirukus ½ pipkopp
Tidigare erfarenheter Då denna upplevelse ägde rum hade jag endast testat hasch en gång tidigare. Hade då fått overkill och inte fått ut mycket av tillfället. Så denna gång var med andra ord i princip en ljunfrufärd in i dimman.
Förord
Det var några månader sedan det hände och jag har nu idag kommit fram till att jag borde dela med mig av min upplevelse.
Många har testat spice. Färre har känt av något märkbart. Ännu färre har upplevt dess fulla potens.Jag vill att alla ska förstå, att med det rätta knarksinnet kan spice utföra mirakel.
Det började med att jag och min goda vän Alfred precis hade kvitterat ut vår påse spice gold från posten. Det var sen eftermiddag och tidig April och därför ville jag gärna sätta igång innan det blev för mörkt. Frågan var bara vart vi skulle bege oss. Jag föreslog att vi skulle åka in till staden. "Tänk vilka möjligheter till äventyr" sade jag. Spice var ju lagligt så varför oroa sig för nåt?
På väg in till staden möter jag en andra polare som var minst lika entusiastisk som jag fast han själv skulle vara nykter.
18.00
Vi har slagit oss ner i kungsträdgården. Jag tar upp påsen och stoppar pipan. Hade ingen aning om hur mycket man skulle ta men en halv kopp borde väl räcka, tyckte jag.
Jag tänder och inhalerar. Röken är så äcklig att jag ville spy när lungorna fyldes.
18.10
Munntorrhet, första symptomen visar sig. Jag förklarar att detta var det första jag kände av när jag rökte hasch senast. Det känns som om jag har en torr deg i munnen och jag smaskar allt annat än diskret.
Efter att ha noterat att preparatet fungerar får jag världens smileyface. Jag kan inte sluta le och snart får jag smärtor i kinderna. Jag börjar vid det här laget fascineras av världen.
18.20
Nu börjar perceptionen förändras. Hela omgivningen börjar snurra. Folkmassorna är surrar.
Plötsligt måste jag pinka. Inga problem tänker jag som går iväg för att hitta lite grönska. Men problem blev det. Jag kunde verkligen inte hitta någon stans att uträtta mina behov. Det stod människor överallt och alla tittade på mig. Jag irrade runt som en vilsen robot i några minuter tills jag hittade en pissoar. Utmärkt! Jag gick in och släppte på trycket. Pissoaren stod intill en liten bilväg. Ett sannolikt rödlyse skapade en kö av stillastående fordon. Inne i pissoaren hörde jag alla dessa bilars motorer på tomgång och detta ljud transformerades till en musikrytm. Samtidigt som jag pinkade så diggade jag till ljudet och sade "Fan va coolt! Det låter ju som en skitbra låt det där!"
När jag kommit ut från pissoaren börjar saker och ting sättas i rörelse. Det känns som om jag är i ett datorspel. Det är som om jag styr min egna kropp med en kontroll vilket får mig att gå runt som en stel robot. Jag tittar runt omkring mig och omgivningen består av stora "pixlar". Jag kommer på mig själv säga "datorspel, datorspel" högt och med det kommer jag till insikt. "Så det är så HÄR psykfall upplever världen!"
Jag kikar nu på alla Människorna som irrar runt och märker att de inte är enskilda individer. Människorna är en enhet som jag kunde kalla för "en klump med människor". Känslan var skrämmande för det var som om jag skulle kunna göra vad som helst med allting utan att bry mig om konsekvenser.
Jag gick och satte mig med mina vänner igen och försökte förklara vad jag upplevt. Vid det här laget märker jag även att min första vän inte känt av spicet. Han vill äta så vi går mot mAx hamburgare. På vägen dit får jag syn på en person som ser ut som en polis. Jag håller blicken stadig på honom och jag kommer allt närmare och närmare. Han ser fortfarande ut att vara en polis fram tills vi är 10 meter ifrån varandra. Då ser jag att det är ett blattegäng.
Inne på mAx står det däremot riktiga poliser. Ingen bra idé att gå in där tyckte jag så vi gick till donken mittemot.
I övergånsstället känns allt så otroligt stort. Jag tittar upp och ser husen som världens högsta skyskrapor. Jag tittar runt och allt är suddigt förutom mina vänner. Jag är huvudpersonen i en film och mina vänner är två stora biroller. Allt och alla andra är kulisser och statister.
18.40
Jag står i kön till donken. Jag upprepar mentalt vad jag ska ha. Bic mac och compani. Det är otroligt svårt att fokusera sig. Jag står och vinglar och grimaserar. Det blir min tur och jag lyckas beställa utan större problem. Destå svårare var det att gå med brickan. Jag kände mig som en jävla retard som behövde hjälp för att gå ner för trappan.
På nedervåningen börjar allt kännas som en båt. Golvet gungar som in i helvete och jag går fram och tillbaka och försöker hålla balansen. Jag hittar till bordet och slår mig ner. Jag hade tidigare hört att allt skulle bli så mycket godare. Men jag upplevde att de goda smakerna förstärktes samtidigt som de äckliga gjorde detsamma. Pommesen var bland det äckligaste jag ätit.
Propotionerna börjar nu ändras grovt. Bordet är sjukt högt, bänken jag sitter på känns hur lång som helst och jag tror hela tiden jag sitter på kanten och är nära på att ramla ner. Mina händer är gigantiska. Det är de andras också och att inte tala om deras huvuden. För övrigt är ser de ut som små tomtar vilket jag finner mycket lustigt.
Jag hör min vän säga "kolla på honom". Detta gör mig lite illa till mods. Jag försöker förklara att jag inte kan rå för det. Jag befinner mig i två världar samtidigt. När jag slappnar av är det som om jag flyter upp och hamnar i en annan dimension och när jag fokuserar mig kan jag jorda mig och föra någorlunda civiliserade samtal.
Vi spolar fram tiden lite
20.00
Det börjar bli mörkt och vi har åkt lite buss i staden. Vi är nu vid gullmarstorget och ska köpa lite gotta på Sabis. Väl där inne har blir jag frusterad över att jag omöjligt kan avgöra vad jag är sugen på. Trots att det hade blivit väldigt kallt ute bestämde jag mig för en glass och en cola. Jag köpte mitt och sa att jag var tvungen att pinka igen. Jag gick ut själv och letade ett skymt område. Jag gick runt in i en skog, eller något som jag uppfattade som en skog. Jag glömde bort vad jag kom ifrån. Jag var nu mitt i en skräckfilm. De mörka spretiga grenarna mot den nästan svarta himlen, ett hus som var övergivet och en kyrkogård. Kusligt! Men det var inget läskigt för jag var ju bara skådespelare i en film.
Jag gick tillbaka till torget och nu är det en ny film. Det är tidigt 80-tal och jag går på den farliga gatan. Rollen jag har tilldelats är en cool snubbe. Inget kan jag frukta. Alla respekterar den coola snubben som går som han äger gatan, ätande på sin glass och snuttande på sin cola. Allt detta medan jag föreställde mig passande rockmusik i bakgrunden.
Mitt dagdrömmande avbryts av att jag kommer fram till mina vänner och de frågar vart jag hållit hus.
Vi beslutar oss för att åka hem.
20.30
Vi påbörjar den ca 20 minuter långa bussresan hem. Detta var något som var det skönaste jag någonsin gjort. Bussen åkte på motorvägen och det gick fort som in i helvete. Inne i bussen satt jag och alla andra trygga. Jag började fantisera om ett framtidsscenario:
1000 år in i framtiden sitter vardagsmänniskan i en rymdbuss som färdas på linor genom galaxen. Istället för att sucka " 20 minuter kvar tills man är hemma" så suckar de då "20 mintuer så är jag framme i andra sidan galaxen".
Detta var grymt fascinerande men jag kunde inte få någon att fårstå min vision.
21.00
Effekterna börjar svalna av nu men jag var långt ifrån nykter. Alla andra ville hem men inte jag. Jag ville utforska. Så jag gick ut på äventyr i hemtrakterna ensam.
Jag fantiserade att jag var en austronaut på besök i en främmande värld med främmande varelser. När jag fick syn på en människa gömde jag mig i skogen väntade knäpptyst på att de skulle försvinna. De upplysta skogsstigarna slingrade sig som levande ålar. Några hundra meder bort där skogen mötte himelen såg jag ett hål. Skogen var som en kuliss och bakom den var intet och om jag kunde ta mig fram till hålet så skulle jag kunna hoppa ut i intet. För att inte förlora denna syn så gick jag mot det utan att blinka, utan att röra huvudet. Jag kom närmre och närmre. Bara femtio meter kvar, snart där. Jag blinkade då och allt återgick till normalt. Istället för ett hål stod nu en matte med sin hund mitt på gångstigen. Pinsamt tänkte jag och försökte spela normal när jag passerade dem.
Jag märkte att om jag bara fäste blicken på något så triggade jag effekterna. Gång på gång hamnade fick jag flashbacks till gamla minnen från barndomen eller gamla minnen från drömmar. Ibland blev det även så att den fysiska omgivningen förvandlades till ställen där jag varit på förr. Jag kunde då under några sekunder röra blicken och se alla detaljer varpå allt återgick till normalt.
fortsättningen nere......
