2008-08-19, 12:37
#1
Substans: Cannabis (grönt)
Dos: 3 puffar från en 1.0g joint (den var stor...)
Tid: 2-3 timmar
Beskrivning:
Background:
Varje år, så reser jag och mina kompisar runt i Europa, och för två år sen åkte vi för första gången till Amsterdam (men det blev inte den sista turen dit
). Det här var ett tag sen, men jag kommer fortfarande ihåg den magiska eftermiddagen jag spenderade med Maja.
Vi var ett gäng 16 åringar som befann oss i Amsterdam, mitt i Juli. Naiva som vi var, trodde vi att det inte skulle vara nåt problem att skaffa prima grönt som minderåriga. Men vi prövade ungefär 10 coffeshops, och vi blev utkastade från alla. Precis när vi skulle ge upp, hittade vi en ghetto Rasta coffeshop, mitt i ingenstans, gömd bakom en construction site. Vi gick in, och rasta mannen erbjöd oss direkt att köpa "dah best weed in amsterdam, mahn", utan att kolla ID (vi var väl hans första kunder på ett tag). Vi köpte några joints, och gick iväg till Vondelpark, en stor park i centrala Amsterdam.
Jag hade alrdig rökt innan, men alla mina kompisar var riktiga stoners (dom bor utomlands, och jag pratar engelska med dom), och dom hade det som deras mål att få mig rejält hög...
Så vi satte oss ner på en bänk någonstans i parken, och min kompis tände jointen. Mina händer darrade, eftersom jag var så ivrig. Efter några bloss kom jointen min väg (vi var 5 personer, men bara 3, inkl mig, rökte), men jag visste ingenting om att dra ner det i lungorna, så jag satt där i tre omgångar och blåste bara rök med ingen effekt. Tillslut så frågade min kompis "Are you inhaling?", och beskrev sen hur jag skulle göra. Jag tog ett stort drag, och andades sedan in, och den varma röka fyllde mina lungor. Det här upprepade jag tre gånger innan vi kastade bort jointen.
Ruset:
Jag kände ingenting. Vi satt i några minuter och väntade på att ruset skulle slå oss. Den ena, utav dom två som rökte, var redan hög som flygplan, men jag kände ingenting. De nyktra bestämde sig för att gå tillbaka till vandrarhemmet, och sen att äta. Så jag ställde mig upp
Och då slog det till. Det kändes först som en "headrush", typ när man ställer sig upp för snabbt och blodet rusar till huvudet. "Woah, headrush" sa jag, och direkt kände jag ett starkt behov att skratta. "Nej, det är bara i mitt huvud...jag är inte påverkad" tänkte jag, och försökte hålla mitt ansikte normalt.
Jag gick några steg, och små fnittrade till mig själv, och försökte att inte få uppmärksamhet från mina kompisar. Vi gick i typ 10 meter innan mina "giggles" utvecklade till en garvattack. Mina kompisar vände sig om och kollade på mig. Jag trodde att dom aldrig skulle tro mig att jag var hög (och jag trodde själv att jag inte var det), så försökte säga till dom "Don't worry, I just thought of something funny, I'm not high", men jag kunde inte låta bli att skratta. Jag bara skrattade, och dom nyktra stod och glodde på mig (och tänkte väl "man blir aldrig hög första gången" etc). Vi fortsatte att gå.
Jag hade mina händer i fickorna, och när jag försökte dra utt dom kändes det som att dom skulle flyga upp direkt, som om dom var fyllda med helium. Jag försökte dra upp dom ändå, men hela min kropp var superkänslig, fast bedövad samtidigt, så jag kunde inte, och började bara skratta istället. Det kändes som att min kropp var i flera "layers", som om mitt skinn var ett täcke som täkte mig.
Plötsligt så kändes det som allting var en dröm, det var så overkligt. Det kändes som att jag zoomade ut, och såg mig själv i tredje person. Så för att testa om det var en dröm, gick jag och stötte på min nyktra kompis med mina axlar. Inget respons. Jag fick en till garv attack, och började yra "It's not real, haha, nothing is happening". Jag provade taktiken på min andra nyktra kompis, och han vände sig om och sa till mig, med en iskall blik, "Haven't you realized that none of this is happening?". Hela gruppen började då skratta, och jag fattade att det var en slags konspiration emot mig. Jag tykte att det var väldigt komiskt.
Jag hade inte märk än att alla mina tankar kom ut ur min mun; jag pratade faktiskt till mig själv, när jag tänkte. "What will happen if i take my hands out of my pockets" fnittrade jag om och om igen, och min nyktra kompis som gick bredvid mig sa till dom andra "I think he is going crazy".
Alla mina kompisar, förutom en utav dom som rökte, såg ut som om dom var 2 dimensionella. Jag gick fram till min stenade kompis, och uttbrast i ett skratt: "ARE YOU HERE? HAHAHA! Because I'm here.." och viskade sedan till honom "And I think we are the only ones..." och började sen garva som en galning. Det blev som om jag läste om mig själv i en fantasibok, och jag och min stenade kompis var på något slags äventyr i ett drömland, medan resten av mina kompisar var "supporting characters", som aldrig utvecklades av författaren...svårt att förklara.
Allt det här hände under den 10 minuters promenaden från parken till vårt vandrarhem, men det kändes som det tog 40-50 minuter. Jag spenderade resten av promenaden pratande till mig själv, medan jag uppskattade dem fina träden, skrattade åt cyklisterna, och gick in i min nyktra kompis "to check if he was really there".
När vi kom fram till vandrarhemmet försökte jag med all min kraft att inte skratta, eftersom jag trodde att jag då skulle bli en utav dom 2D karaktärerna. När vi kom fram till hissen, tog jag tag i min stenade polare och sa till honom att vi skulle ta trapporna, och gled sen iväg mot trappstegen, som om jag ville dölja mitt alternativ till hissen. Jag satte mitt pekfinger mot mina läppar, och min stenade kompis förstod direkt att det var väldigt hemligt med trapporna. Han gled iväg smidigt, och precis när vi skulle gå upp för trappan sa en nykter kompis "Is it really a good idea to let them walk up the stairs alone?" Jag och min kompis utbrast i ett galet skratt, och sprang upp för trappan så att vi inte skulle bli fångade av 2D världen som mina kompisar representerade.
Men fan...att gå upp för trapporna den dagen var ett utav de svåraste jag någonsin har gjort i mitt liv. Jag hängde i min kompis tröja, medans jag skrek av skratt. Det kändes som att trappan konstant rullades ner, så att komma upp blev så jävla svårt. Efter 5 minuter, som kändes som en evig strid mot trappan, kom vi upp till andra våningen. Direkt när vi kom upp hade dom nyktra hämtat sina grejar, och bestämde att vi alla skulle gå och äta. Jag och min stenade polare bestämde att ta hissen ner.
Men innan vi skulle dra iväg behövde en nykter kompis använda internet, och medan vi väntade på honom satte vi oss ner i sofforna runt vandrarhemmets datorer. Jag blev lite nojjig, eftersom det kändes som alla stirrade på mig...men jag kom snabbt ihåg att jag var 3d, och sa till min kompis "It can't be easy being 2d, you must get jealous of all the real people" och började sen skratta.
Efter 30 minuter gick vi iväg tillslut, och hamnade på pizza hut, där jag brände 8 euros på "den bästa pizzan i världen", även fast min hand var större en själva pizzan. Jag njöt och njöt utav pizzan, och blev förkrossad när dom 4 ynkliga bitarna var slut...som tur var bjöd min stenade polare på några bitar, eftersom han hade beställt 2 medium pizzas (12 euros var).
Vi gick ut från pizza hut efter 45 minuter, och jag kände att ruset började ta slut. Fast jag och min kompis var fortfarande hungriga, och pizza var allt vi kunde tänka på. Ruset slutade vid en annan pizza restaurang 45 minuter senare, där jag än en gång hade "världens bästa pizza".
PS. Har aldrig haft en svensk utbildning, så det är därför min svenska inte är perfekt
Dos: 3 puffar från en 1.0g joint (den var stor...)
Tid: 2-3 timmar
Beskrivning:
Background:
Varje år, så reser jag och mina kompisar runt i Europa, och för två år sen åkte vi för första gången till Amsterdam (men det blev inte den sista turen dit
). Det här var ett tag sen, men jag kommer fortfarande ihåg den magiska eftermiddagen jag spenderade med Maja.Vi var ett gäng 16 åringar som befann oss i Amsterdam, mitt i Juli. Naiva som vi var, trodde vi att det inte skulle vara nåt problem att skaffa prima grönt som minderåriga. Men vi prövade ungefär 10 coffeshops, och vi blev utkastade från alla. Precis när vi skulle ge upp, hittade vi en ghetto Rasta coffeshop, mitt i ingenstans, gömd bakom en construction site. Vi gick in, och rasta mannen erbjöd oss direkt att köpa "dah best weed in amsterdam, mahn", utan att kolla ID (vi var väl hans första kunder på ett tag). Vi köpte några joints, och gick iväg till Vondelpark, en stor park i centrala Amsterdam.
Jag hade alrdig rökt innan, men alla mina kompisar var riktiga stoners (dom bor utomlands, och jag pratar engelska med dom), och dom hade det som deras mål att få mig rejält hög...
Så vi satte oss ner på en bänk någonstans i parken, och min kompis tände jointen. Mina händer darrade, eftersom jag var så ivrig. Efter några bloss kom jointen min väg (vi var 5 personer, men bara 3, inkl mig, rökte), men jag visste ingenting om att dra ner det i lungorna, så jag satt där i tre omgångar och blåste bara rök med ingen effekt. Tillslut så frågade min kompis "Are you inhaling?", och beskrev sen hur jag skulle göra. Jag tog ett stort drag, och andades sedan in, och den varma röka fyllde mina lungor. Det här upprepade jag tre gånger innan vi kastade bort jointen.
Ruset:
Jag kände ingenting. Vi satt i några minuter och väntade på att ruset skulle slå oss. Den ena, utav dom två som rökte, var redan hög som flygplan, men jag kände ingenting. De nyktra bestämde sig för att gå tillbaka till vandrarhemmet, och sen att äta. Så jag ställde mig upp
Och då slog det till. Det kändes först som en "headrush", typ när man ställer sig upp för snabbt och blodet rusar till huvudet. "Woah, headrush" sa jag, och direkt kände jag ett starkt behov att skratta. "Nej, det är bara i mitt huvud...jag är inte påverkad" tänkte jag, och försökte hålla mitt ansikte normalt.
Jag gick några steg, och små fnittrade till mig själv, och försökte att inte få uppmärksamhet från mina kompisar. Vi gick i typ 10 meter innan mina "giggles" utvecklade till en garvattack. Mina kompisar vände sig om och kollade på mig. Jag trodde att dom aldrig skulle tro mig att jag var hög (och jag trodde själv att jag inte var det), så försökte säga till dom "Don't worry, I just thought of something funny, I'm not high", men jag kunde inte låta bli att skratta. Jag bara skrattade, och dom nyktra stod och glodde på mig (och tänkte väl "man blir aldrig hög första gången" etc). Vi fortsatte att gå.
Jag hade mina händer i fickorna, och när jag försökte dra utt dom kändes det som att dom skulle flyga upp direkt, som om dom var fyllda med helium. Jag försökte dra upp dom ändå, men hela min kropp var superkänslig, fast bedövad samtidigt, så jag kunde inte, och började bara skratta istället. Det kändes som att min kropp var i flera "layers", som om mitt skinn var ett täcke som täkte mig.
Plötsligt så kändes det som allting var en dröm, det var så overkligt. Det kändes som att jag zoomade ut, och såg mig själv i tredje person. Så för att testa om det var en dröm, gick jag och stötte på min nyktra kompis med mina axlar. Inget respons. Jag fick en till garv attack, och började yra "It's not real, haha, nothing is happening". Jag provade taktiken på min andra nyktra kompis, och han vände sig om och sa till mig, med en iskall blik, "Haven't you realized that none of this is happening?". Hela gruppen började då skratta, och jag fattade att det var en slags konspiration emot mig. Jag tykte att det var väldigt komiskt.
Jag hade inte märk än att alla mina tankar kom ut ur min mun; jag pratade faktiskt till mig själv, när jag tänkte. "What will happen if i take my hands out of my pockets" fnittrade jag om och om igen, och min nyktra kompis som gick bredvid mig sa till dom andra "I think he is going crazy".
Alla mina kompisar, förutom en utav dom som rökte, såg ut som om dom var 2 dimensionella. Jag gick fram till min stenade kompis, och uttbrast i ett skratt: "ARE YOU HERE? HAHAHA! Because I'm here.." och viskade sedan till honom "And I think we are the only ones..." och började sen garva som en galning. Det blev som om jag läste om mig själv i en fantasibok, och jag och min stenade kompis var på något slags äventyr i ett drömland, medan resten av mina kompisar var "supporting characters", som aldrig utvecklades av författaren...svårt att förklara.
Allt det här hände under den 10 minuters promenaden från parken till vårt vandrarhem, men det kändes som det tog 40-50 minuter. Jag spenderade resten av promenaden pratande till mig själv, medan jag uppskattade dem fina träden, skrattade åt cyklisterna, och gick in i min nyktra kompis "to check if he was really there".
När vi kom fram till vandrarhemmet försökte jag med all min kraft att inte skratta, eftersom jag trodde att jag då skulle bli en utav dom 2D karaktärerna. När vi kom fram till hissen, tog jag tag i min stenade polare och sa till honom att vi skulle ta trapporna, och gled sen iväg mot trappstegen, som om jag ville dölja mitt alternativ till hissen. Jag satte mitt pekfinger mot mina läppar, och min stenade kompis förstod direkt att det var väldigt hemligt med trapporna. Han gled iväg smidigt, och precis när vi skulle gå upp för trappan sa en nykter kompis "Is it really a good idea to let them walk up the stairs alone?" Jag och min kompis utbrast i ett galet skratt, och sprang upp för trappan så att vi inte skulle bli fångade av 2D världen som mina kompisar representerade.
Men fan...att gå upp för trapporna den dagen var ett utav de svåraste jag någonsin har gjort i mitt liv. Jag hängde i min kompis tröja, medans jag skrek av skratt. Det kändes som att trappan konstant rullades ner, så att komma upp blev så jävla svårt. Efter 5 minuter, som kändes som en evig strid mot trappan, kom vi upp till andra våningen. Direkt när vi kom upp hade dom nyktra hämtat sina grejar, och bestämde att vi alla skulle gå och äta. Jag och min stenade polare bestämde att ta hissen ner.
Men innan vi skulle dra iväg behövde en nykter kompis använda internet, och medan vi väntade på honom satte vi oss ner i sofforna runt vandrarhemmets datorer. Jag blev lite nojjig, eftersom det kändes som alla stirrade på mig...men jag kom snabbt ihåg att jag var 3d, och sa till min kompis "It can't be easy being 2d, you must get jealous of all the real people" och började sen skratta.
Efter 30 minuter gick vi iväg tillslut, och hamnade på pizza hut, där jag brände 8 euros på "den bästa pizzan i världen", även fast min hand var större en själva pizzan. Jag njöt och njöt utav pizzan, och blev förkrossad när dom 4 ynkliga bitarna var slut...som tur var bjöd min stenade polare på några bitar, eftersom han hade beställt 2 medium pizzas (12 euros var
).Vi gick ut från pizza hut efter 45 minuter, och jag kände att ruset började ta slut. Fast jag och min kompis var fortfarande hungriga, och pizza var allt vi kunde tänka på. Ruset slutade vid en annan pizza restaurang 45 minuter senare, där jag än en gång hade "världens bästa pizza".
PS. Har aldrig haft en svensk utbildning, så det är därför min svenska inte är perfekt
