Salig i sin (förutbestämda) tro?

Jag tänker på dem som inte har någon personlig relation med Gud men ändå kallar sig kristna. I och med att man då inte har någon urskiljningsförmåga hamnar man ofta i en massa åsiktsextremism angående världsliga saker. Det blir viktigare att ha t-shirtar med kristna motiv och lyssna på kristen musik osv. än att leva i relation till Gud och att älska sina medmänniskor.

Sedan finns ju alla de som säger sig stå på en, till intet förpliktigande kristen värderingsgrund.

Alltså när de yttre attributen är viktigare än det inre och när man inte skiljer ut sig.

Sedan finns det "ateister" som har ett starkt socialt patos, som följer någon sorts försyn osv. - de som gör vad som krävs av en kristen utan att vara det. De är inte så vanliga men de finns.


Ritualerna är en hjälp att komma närmare Gud. Ofta ligger inte meningen i ytlagret varför det kan verka träigt till en början. Ritualer uppstår, även i de samfund som bygger sin verksamhet på antiritualism. Det säger något om människan och hennes behov. Sedan är det ju en plats att dela tron och ge Gud tid.

Viktigt.

Jag finner de tidiga kyrkofädernas hållning, att allt är skapat av Gud och därmed gott, väldigt sympatisk. Den har möjliggjort att egyptiska vattenfester och lokala kulter har kunnat inkorporerats i kyrkans ritual utan att det behöver bli hotande.

Enligt NT är det Jahve som avgör.

Enligt religionspsykologin är det flera faktorer som spelar in. Miljön givetvis, men även personlighetstyp och kanske t.o.m. gener.


Ja, det lutar nog åt det. Jesus säger flera gånger att enbart den som håller ut skall bli räddad. Men rent teologiskt är det givetvis ytterst upp till Jahve.


Beror på vilken teologi man förespråkar. Enligt den paulanska så är det nog så då tron prioriteras framför gärningar. Men Jesus lägger även vikt vid ortopraxi.

(Kul att du uppskattar Durkheim btw, en klar favorit även hos mig. Antar att du läst hans "On religion"?)

csaar

För det första vägledning så klart för att man söker.

Om man inte tror på det: man möter människor som påverkar en med sitt uppförande och handlande som ger en tankar om varför de gör som de gör, man är trött på det ofruktsamma liv man lever, man är uttråkad, man har problem av olika slag, man vill ha en förändring.

Svårt att gissa. (Försöker helt bortse från vad jag tror eftersom jag tror...) Kanske ens goda tid övervägen den dåliga och Gud är god och generös och ser mellan fingrarna att slutet inte blev så bra?

Som jag skrev under punkt 2 kanske? Att dömas efter hur merparten av livet sett ut? Varit övervägande en bra person eller en dålig?