Salig i sin (förutbestämda) tro?

Det här var ju inte något bekymmer i exempelvis Sverige för några hundra år sedan - de allra flesta trodde på Gud, även om de inte följde buden alla gånger. Ja, det är väl inte något bekymmer nu heller, men situationen är annorlunda. så, mina frågor:

1. Vad avgör om någon blir troende eller inte?

är det förutbestämt? slumpen? turen?

2. Vad händer om någon varit djup religiös, men "förlorar" sin tro strax före sin död? Är det kalkat och pantat för dennes del då?

3. Tänk er att Hitler, sekunden efter självskottet i bunker, strax före dödens inträde ångrade sig bittert och blev djupt troende i en sekund - skulle det vara himlen nästa för honom då?


vänligen,

jag tycker att det verkar följa ungefär samma mönster som om man blir kriminell eller inte..
i första hand uppfostran från unga år. sen kommer väl umgänget man skaffar under låg/mellanstadiet, och om det utmynnar i nån tonårsrevolt..

sen att extremt kriminella ofta hittar gud, och extremt religösa ofta blir kriminella (sekter), kanske bara är en tillfällighet..

Intressanta frågeställningar som man bara kan spekulera kring. Och det tänker jag med glädje göra.

Anden, som den given av Gud och en del av vår person, söker Gud. Omständigheter kan bara föra fram till ett val som sedan görs i frihet.

Omständigheterna är dem de är olika för t.ex. Paulus och Kuntakinte. Tro för den senare skulle inte vara samma som den förre. Alltså kommer tron an på val.


Skall jag vara konsekvent i min tanke att Gud skiter i kronologin så bör our proudest moment räknas. Det är troligen ganska många som tvivlar i dödsögonblicket.

Dogmen är ju också att det kommer an på Gud.

Frågan är väl alltså egentligen ifall personen ifråga önskar ett evigt liv med Gud.

Ja.

menar du att det är en slump att vuxna religösa personer över hela världen nästan utan undantag har samma tro som en av sina föräldrar?

Nej, givetvis inte. Anden är närmast en teoretisk konstruktion innan man kommit en bit på salighetsvandringen. Ser man bakåt kan man se en meningsfullhet som börjar innan man är medveten om den.

Föräldrar är också en omständighet, eller hur.

ja, det är en omständighet, vet inte om jag missuppfattar dig, men får inte ihop det med "ett val som sedan görs i frihet". Det borde väl betyda ett val som man gör oberoende av tidigare påverkan?
eller menar du att man blir påverkad av sina föräldrar för att det var guds vilja att dina föräldrar skulle påverka dig trots att du redan var ämnad att göra detta val? varför skulle just dom med denna förutbestämda tro då behöva den påverkan alls? vore det inte mer effektivt att ge dessa föräldrar till barn som potentiellt riskerar att bli ateister den dagen valet ska göras?

Jag menar att man inte riktigt kan ta det på allvar innan valet är gjort. De som är uppväxta i religiösa hem får ofta någon form av kris i samband med vuxenblivandet där tron antingen förkastas eller accepteras.

Det spelar egentligen ingen roll, tro, som jag ser det handlar om efterföljelse, något som bygger på ständiga aktiva val och därmed aldrig kan vara passivt.

Det innebär att en stor bunt av dem som kallar sig troende enligt min definition inte är det och en del av dem som inte säger sig vara det är det.

Och att inte följa och att låta bli att dricka sprit = att bli lurad..

"Förr" var, åtminstonne som jag har tolkat källorna, tron mer passiv. kanske inte nödvändigtvis i både tanke och handling samtidigt. ändock passiv i den mening att den troende inte behövde göra så många val - det fanns oftast enbart en (religiös) väg att gå.(att bryta den vägen var mycket svårt)
Alltså: inget val egentligen. samt inte så många diskurser som nu. samhället var kristet i de flesta avseenden, inte något annat att tro på, egentligen - inget val att tro eller inte tro, det var något självklart.

Menar du då att de flesta människor (förr) inte når saligheten eftersom de inte gjorde några aktiva val?

(Jag vet att det, för en kristen eller muslim inte är upp till individer att dömma, utan Gud. men, vad tror du?)

ok, då förstår jag hur du menar.. nästan..

en del påstår sig att inte vara religösa men är det enligt dig? vilka är dessa? är det dom som påstår sig vara ateister för sin image eller nått sånt?

en fråga på gränsen till OT: om det är dessa val som utgör den egna religionen och "trosbekännelse", varför tvingar de flesta religioner dig att be och utföra en massa ritualer?

Enligt E. Durkheim var/är riten, eller seder och bruk viktigare än religionen. ofta är de gånger då religionen byts ut men de mest rotade sederna blir kvar och omvandlas till en "ny" rit i den nya religionen. det är ett faktum som en framgångsrik religion måste beakta för att kunna vara framgångsrik (stor geografisk spridning, många anhängare)

ni kan säker komma på en rad riter/seder som egentligen är äldre än religionen ni hänger er åt.

romarna hymlade inte om detta - för dem var inte tron så viktig. det viktiga var att folk offrade och genomförde riterna som behagade deras gudar. därför hade de mycket svårt att förstå att någon (kristen) kunde förvägra dem denna lilla handling - de behövde ju inte tro för sjutton, bara offra!

Du har nog rätt. Likväl är det stor skillnad mellan t.ex. Franciskus av Assisi och Henrik VIII, så valet att vara aktiv fanns även förr och jag som lever i kyrkan ser en påfallande passivitet många gånger.

Jag pendlar en del i tankarna angående räddningen men tänker att det kommer an på viljan vilket jag ändå tror att de flesta i en kristen kontext har. Jag tänker att "Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. (1 Kor 3:15)" gäller dessa personer.