"Creating Ways of Seeing" i film- och TV-produktion

Tänkte börja en tråd för exempel på hur ideologiska perspektiv skapas och förstärks i film med historiskt motiv. I huvudsak gäller det att visa hur politisk korrekthet etableras som överideologi i västerländsk kultur genom att dess perspektiv och föreställningar figurerar som narrativa 'självklarheter' i ett medium avsett för masskonsumtion.

Ett medvetet propagandistiskt anslag behöver förstås inte ligga bakom ens Hollywood-producerad film, snarare, eller oftare, är det väl helt enkelt så att manusförfattares och regissörers redan etablerade världsåskådning och olika former av grupplojalitet ger avtryck i materialet. På det viset skapas och återskapas föreställningar om det förflutna i enlighet med en politiskt korrekt världsåskådning, vilket givetvis också omsätts som politiskt kapital i samma utsträckning som allmänheten tar in skildringen.

För att delta i tråden krävs inte bara att man lassar upp exempel utan helst att man också ifrågasätter eller förklarar varför något är fel. Med det sagt är det bara att brassa på!



Exempel 1: "The Blue & The Gray" (1982), del I

Blev sugen på att återse en viss Civil War-miniserie som gick på TV i början av 80-talet och laddade följaktligen ner denna muskötmelodram, som i andra avseenden faktiskt får anses relativt bra (man slipper långsam fokusering på sydstatararistokratin och alltför överdrivet tantsnusk). Nyckelbegrepp förstärkta.

I avseende krigets bakgrund behandlas detta mindre utförligt än i flera liknande produktioner, vilket kan bidra till att enbart slavfrågan tas upp. Att det fanns flera faktorer som ledde fram till det amerikanska inbördeskriget nämns dock inte (varav slaveriet faktiskt inte ens var av instrumentell betydelse).
Givetvis skildras alla förekommande svarta som sympatiska och rättrådiga människor, medan sydstatarna, bortsett från huvudpersonen som slipper gå ut i kriget då han arbetar som tidningsillustratör på nordsidan, antingen framstår som lite tveksamma, fega eller rentav brutala lynchare.

I en scen flyr Washington-eliten från Bull Run. Emellertid är den ende som ges ett ansikte i denna hop en ung preussisk officer som överger sin blivande amerikanska hustru och flyr fältet när landån kraschar. Han dyker senare upp i en diskussion om kvinnliga sjuksköterskor. Preussaren förfäktar åsikten att kvinnor, i alla fall fina damer, inte får bli sjuksköterskor och menar att de sårade i vilket fall ju inte ens är officerare! (Varför då bry sig, typ.)
Jag finner detta högst diskutabelt. Skulle en preussisk officer på 1860-talet (efter Florence Nightingale till och med) normalt ha uttalat sig så om manskapet? Den preussiska armén efter Napoleon var ju pionjärer i vad man kallar uppdragstaktik och poängterade professionalism, självständighet, vid behov omkastad befälshierarki i orderavseende samt betydelsen av god anda i armén.
Preussaren utmanar i alla fall den gode jornalistamerikanen som avslöjat hans feghet, varvid det avslöjas att tysken inte heller står tillbaka från att fuska under duellen genom att skjuta innan det är färdigräknat.
Budskapet som tycks vilja förmedlas känns övertygande i och med att det framställs just som narrativa självklarheter: Tyskar i gemen är både äckliga översittare och falska svin utan ett hum om verklig heder och rättvisa (sådant förstår sig amerikaner på). Dessutom är de kvinnoförtryckare.

Svarta å andra sidan är dygdemönster och det amerikanska inbördeskriget handlade om nordsidans osjälviska altruism i syfte att befria slavarna. Så det så!