2008-08-18, 04:38
#1
Ålder: (Då) 15
Kön: (Fortfarande
) Man
Tidigare provat: (Då) Alkohol, hasch & marijuana
Vikt: (Då) ca. 60 kg.
Längd: (Då) ca. 175 cm.
Första gången jag kickade ordentligt på hasch
Det är första rapporten, så ha överseende. Jag vet dock inte om det korrekt att säga "tripp"-rapport, men iaf.
Jag hade rökt med polare och själv två gånger innan, en gång brunt och en gång grönt, men hade inte känt av någonting särskilt förutom lite lugn. Anledningen till att jag rökte var följande:
Jag hoppade på tunnelbanan och skulle hem för att hämta lite öl som jag hade hemma, för senare skulle hem till en polare och dricka, och just då var inte föräldrarna hemma. När jag går på vagnen träffar jag en gammal polare, som vi kan kalla Jonas, som sitter hur bäng som helst och lyssnar på musik med fötterna på ett säte. Klockan var runt sju tror jag.
Jag som bara skulle åka en station frågade vad han skulle göra, och fick reda på att han skulle möta upp med en polare i Alvik och röka en (till) gås. Hans ögon var vid det laget röda som tomater och han flinade åt allting. Han frågade om jag ville hänga med och röka en liten joint, och jag var småsugen och tänkte att jag kunde dra en liten för att värma upp kvällen (misstag, fast ändå inte)
Men han skulle inte möta sin polare förens om fyrtio minuter, så han följde med mig hem och hämtade ölen, och sedan drog vi tillbaks till tunnelbanan och åkte till Alvik där vi träffade hans kompis Kalle.
De båda var kraftigt pårökta och väldigt långsamma, jag som gick bakom dem funderade på om det var sådär jag ville bli, men kunde inte förstå varför de rökte så mycket.
Vi drog upp bakom ett buskage till en grässtig med några bänkar där ingen såg oss, och Jonas började rulla. Han hade ungefär 1,5 gram som vi delade på, vilket jag tyckte verkade lite.
Efter att han rullat klart så tände han den, passade den åt vänster och så gick den fram och tillbaks. Efter fem-sex bloss kände jag ingenting, men på ungefär tio så började världen snurra. Såhär hade jag aldrig tidigare känt mig.
Plötsligt så verkade allt hända väldigt snabbt, jag tyckte att allt verkade inklippt och såg ut som ett dataspel/serietidning. Benen och hela kroppen lixom sjönk ner mot marken, jag rörde mig långsamt och kände mig tvingad att le som om mina läppar var anpassade för att göra det.
Men jag fortsatte röka, rökte ungefär femton bloss till tills jointen var slut och jag kände mig RIKTIGT stekt.
Allt gick hur snabbt som helst, precis som om någon snabbspolade, och jag kände igen mig vart jag än kom.
Vi hade lämnat bänken och gick ner mot tunnelbanan igen, där jag skiljdes åt från Jonas och Kalle.
Tåget kom efter fem minuter, fem eviga minuter och jag kände mig mer påverkad än någonsin. Alla verkade kolla på mig, jag blev hur rädd som helst och satte mig.
NU fattade jag varför dem rökte som dem gjorde, men jag började oroa mig för om jag skulle hinna bli vanlig innan det var dags att dra hem.
När tåget väl kom darrade jag av rädsla och satte mig, de kraftiga neonljusen lyste starkare än någonsin och allt gick som en film. Effekten tog på mig kraftigt, jag var rädd för poliskontroller, väktare på tågen men framförallt kontrollanter men kunde inte röra mig.
NEJ, tänkte jag. Jag trodde att jag skulle hamna i Skarpnäck eller vad nu tåget gick till, eftersom jag inte kunde resa mig, och tågresan tog en lååååååång EVIGHET fast jag bara skulle ett par stationer.
Jag tyckte att jag åkte fram och tillbaks mellan stationerna, att jag hade åkt hur många som helst och aldrig kom fram, och allt bara snurrade mer och mer. Jag såg mig själv i rutan och kollade hela tiden åt olika håll fast i samma mönster, och jag kom på mig själv med att måste ha sett väldigt konstig ut.
Jag försökte gång på gång sitta helt normalt och se helt lugn ut, men jag kom på mig själv efter någon minut med att sitta och kolla fram och tillbaks i samma mönster, och nu kom det allra jobbigaste. Med flera stationer kvar och den dåliga tidsuppfattningen, trodde jag att jag skulle behöva pissa och var livrädd för att pissa på mig på tåget, att behöva gå hem med en blöt fläck på jeansen, och jag bestämde mig för att kriga likt aldrig förr
Jag trodde att jag suttit på tåget i minst två timmar och trodde att kvällen snart var körd, att föräldrarna och kompisen hade ringt och undrat vart jag försvunnit och varför jag inte svarade. Värst av allt; tänk om jag skulle möta mina päron på stan?
När jag väl var framme tog jag all sats och sköt mig upp från sätet men nästan kastades framåt av den kraftiga satstagningen, så jag gick av tåget och började gå mot min kompis.
Vart jag än kollade verkade allt vara taget ur en film, dataspel eller serie, jag kände igen allt och alla som gick förbi och kunde svära på att ha upplevt det här måååånga gånger förut. Sådant var dock inte fallet.
Någon gång under tiden (när jag var som mest påverkad) tyckte jag mig nästan kunna urskilja röda linjer i marken som pekade ut vart jag skulle gå, över vilka övergångsställen och runt vilka hörn.
När jag kom hem till min polare hade jag meddelat honom via telefon att jag var livrädd, hur stekt som helst och trodde att jag skulle somna in eller dö. Han sprang ut ur lägenheten och sa att hans päron var hemma, jag gav honom min öl och vi drog iväg till en park.
Hela tiden babblade jag om att jag kände igen mig hela tiden, att allt hade hänt exakt likadant förut och att jag visste exakt vad som skulle hända. Alla ljud jag hörde (såsom fåglar, bilar osv) kom inifrån huvudet och inte in genom öronen, och jag började hoppa upp och ner konstant eftersom allt kändes hur lätt som helst. Såhär visste jag INTE att det skulle bli av lite oskyldigt hasch.
När vi kom till parken var jag nära på att däcka och effekten hade inte avtagit, men vi hade träffat på några gamla rävar som vi sedan lång tid hade hatat och innan jag själv förstod det hade jag skuttat fram till en av killarna som var dygnraka, och hoppsparkat honom i bröstet så att han ramlat in i ett järnstängsel och fått ett blödande sår i bakhuvudet
Min polare smällde någon för att slagsmål inte skulle uppstå och de andra började springa, men vi stannade kvar tills jag krävde att få mat och vi begav oss till Seven eleven.
Sträckan som var ungefär hundra meter kändes som mil, jag tyckte mig ha gått flera mil och trodde att det hade gått flera timmar.
Eftersom jag inte blev mätt på en chipspåse, cola och Brownie så gick jag fram och tillbaks de där hundra meterna några gånger och fyllde på med glass, lösgodis och alla möjliga saker, men sakta började effekten avta och jag bestämde mig för att ALDRIG röka på igen..
Men det höll väl någon vecka eller så.
Aja, skriv vad ni tycker
Kön: (Fortfarande
) ManTidigare provat: (Då) Alkohol, hasch & marijuana
Vikt: (Då) ca. 60 kg.
Längd: (Då) ca. 175 cm.
Första gången jag kickade ordentligt på hasch
Det är första rapporten, så ha överseende. Jag vet dock inte om det korrekt att säga "tripp"-rapport, men iaf.
Jag hade rökt med polare och själv två gånger innan, en gång brunt och en gång grönt, men hade inte känt av någonting särskilt förutom lite lugn. Anledningen till att jag rökte var följande:
Jag hoppade på tunnelbanan och skulle hem för att hämta lite öl som jag hade hemma, för senare skulle hem till en polare och dricka, och just då var inte föräldrarna hemma. När jag går på vagnen träffar jag en gammal polare, som vi kan kalla Jonas, som sitter hur bäng som helst och lyssnar på musik med fötterna på ett säte. Klockan var runt sju tror jag.
Jag som bara skulle åka en station frågade vad han skulle göra, och fick reda på att han skulle möta upp med en polare i Alvik och röka en (till) gås. Hans ögon var vid det laget röda som tomater och han flinade åt allting. Han frågade om jag ville hänga med och röka en liten joint, och jag var småsugen och tänkte att jag kunde dra en liten för att värma upp kvällen (misstag, fast ändå inte)
Men han skulle inte möta sin polare förens om fyrtio minuter, så han följde med mig hem och hämtade ölen, och sedan drog vi tillbaks till tunnelbanan och åkte till Alvik där vi träffade hans kompis Kalle.
De båda var kraftigt pårökta och väldigt långsamma, jag som gick bakom dem funderade på om det var sådär jag ville bli, men kunde inte förstå varför de rökte så mycket.
Vi drog upp bakom ett buskage till en grässtig med några bänkar där ingen såg oss, och Jonas började rulla. Han hade ungefär 1,5 gram som vi delade på, vilket jag tyckte verkade lite.
Efter att han rullat klart så tände han den, passade den åt vänster och så gick den fram och tillbaks. Efter fem-sex bloss kände jag ingenting, men på ungefär tio så började världen snurra. Såhär hade jag aldrig tidigare känt mig.
Plötsligt så verkade allt hända väldigt snabbt, jag tyckte att allt verkade inklippt och såg ut som ett dataspel/serietidning. Benen och hela kroppen lixom sjönk ner mot marken, jag rörde mig långsamt och kände mig tvingad att le som om mina läppar var anpassade för att göra det.
Men jag fortsatte röka, rökte ungefär femton bloss till tills jointen var slut och jag kände mig RIKTIGT stekt.
Allt gick hur snabbt som helst, precis som om någon snabbspolade, och jag kände igen mig vart jag än kom.
Vi hade lämnat bänken och gick ner mot tunnelbanan igen, där jag skiljdes åt från Jonas och Kalle.
Tåget kom efter fem minuter, fem eviga minuter och jag kände mig mer påverkad än någonsin. Alla verkade kolla på mig, jag blev hur rädd som helst och satte mig.
NU fattade jag varför dem rökte som dem gjorde, men jag började oroa mig för om jag skulle hinna bli vanlig innan det var dags att dra hem.
När tåget väl kom darrade jag av rädsla och satte mig, de kraftiga neonljusen lyste starkare än någonsin och allt gick som en film. Effekten tog på mig kraftigt, jag var rädd för poliskontroller, väktare på tågen men framförallt kontrollanter men kunde inte röra mig.
NEJ, tänkte jag. Jag trodde att jag skulle hamna i Skarpnäck eller vad nu tåget gick till, eftersom jag inte kunde resa mig, och tågresan tog en lååååååång EVIGHET fast jag bara skulle ett par stationer.
Jag tyckte att jag åkte fram och tillbaks mellan stationerna, att jag hade åkt hur många som helst och aldrig kom fram, och allt bara snurrade mer och mer. Jag såg mig själv i rutan och kollade hela tiden åt olika håll fast i samma mönster, och jag kom på mig själv med att måste ha sett väldigt konstig ut.
Jag försökte gång på gång sitta helt normalt och se helt lugn ut, men jag kom på mig själv efter någon minut med att sitta och kolla fram och tillbaks i samma mönster, och nu kom det allra jobbigaste. Med flera stationer kvar och den dåliga tidsuppfattningen, trodde jag att jag skulle behöva pissa och var livrädd för att pissa på mig på tåget, att behöva gå hem med en blöt fläck på jeansen, och jag bestämde mig för att kriga likt aldrig förr
Jag trodde att jag suttit på tåget i minst två timmar och trodde att kvällen snart var körd, att föräldrarna och kompisen hade ringt och undrat vart jag försvunnit och varför jag inte svarade. Värst av allt; tänk om jag skulle möta mina päron på stan?
När jag väl var framme tog jag all sats och sköt mig upp från sätet men nästan kastades framåt av den kraftiga satstagningen, så jag gick av tåget och började gå mot min kompis.
Vart jag än kollade verkade allt vara taget ur en film, dataspel eller serie, jag kände igen allt och alla som gick förbi och kunde svära på att ha upplevt det här måååånga gånger förut. Sådant var dock inte fallet.
Någon gång under tiden (när jag var som mest påverkad) tyckte jag mig nästan kunna urskilja röda linjer i marken som pekade ut vart jag skulle gå, över vilka övergångsställen och runt vilka hörn.
När jag kom hem till min polare hade jag meddelat honom via telefon att jag var livrädd, hur stekt som helst och trodde att jag skulle somna in eller dö. Han sprang ut ur lägenheten och sa att hans päron var hemma, jag gav honom min öl och vi drog iväg till en park.
Hela tiden babblade jag om att jag kände igen mig hela tiden, att allt hade hänt exakt likadant förut och att jag visste exakt vad som skulle hända. Alla ljud jag hörde (såsom fåglar, bilar osv) kom inifrån huvudet och inte in genom öronen, och jag började hoppa upp och ner konstant eftersom allt kändes hur lätt som helst. Såhär visste jag INTE att det skulle bli av lite oskyldigt hasch.
När vi kom till parken var jag nära på att däcka och effekten hade inte avtagit, men vi hade träffat på några gamla rävar som vi sedan lång tid hade hatat och innan jag själv förstod det hade jag skuttat fram till en av killarna som var dygnraka, och hoppsparkat honom i bröstet så att han ramlat in i ett järnstängsel och fått ett blödande sår i bakhuvudet
Min polare smällde någon för att slagsmål inte skulle uppstå och de andra började springa, men vi stannade kvar tills jag krävde att få mat och vi begav oss till Seven eleven.
Sträckan som var ungefär hundra meter kändes som mil, jag tyckte mig ha gått flera mil och trodde att det hade gått flera timmar.
Eftersom jag inte blev mätt på en chipspåse, cola och Brownie så gick jag fram och tillbaks de där hundra meterna några gånger och fyllde på med glass, lösgodis och alla möjliga saker, men sakta började effekten avta och jag bestämde mig för att ALDRIG röka på igen..
Men det höll väl någon vecka eller så.
Aja, skriv vad ni tycker
__________________
Senast redigerad av Tench101 2008-08-18 kl. 04:45.
Senast redigerad av Tench101 2008-08-18 kl. 04:45.
