Jag tycker att remaken på ettan(finns väl bara en remake) till gamecuben är det bästa spelet av de resident evil spel som är värda att äga. Efter ettan föredrar jag del två och efter del två kommer inte del tre som jag anser vara det svagaste resident evil tillsammans med zero. Alltså först så rankar jag det första spelet, sen del 2, sen code veronica, sen del 4, men mellan zero och del tre står det och väger. Tyckte dock aldrig om grejen med nemisis men visst lyckades dom skapa stress i trean. Del 4:a vill jag inte gärna jämföra med dom övriga spelen eftersom konceptet är som nämnts lite annorlunda.
Det som jag tycker var riktigt bra med code veronica var att omspelningsmöjlighten när man valde den andra spelbara karaktären och fick följa hans väg genom spelet var riktigt läcker, när man då innan hade spelet med Claire och träffat på den andra karaktären(tror det är Chris) under vissa strapatser under spelets gång. Code veronica började väldigt svagt och många dömmer ut spelet för snabbt. Men sen efter ett tag när man tagit sig en liten bit in i spelet och storyn börjar utvecklas så börjar man inse att när spelet sedan är slut kommer det att vara och är det absolut längsta resident evil spel om man jämför med de tre tidigare spelen med samma typ av upplägg(klassisk survival horror) och faktiskt även det senare, zero.
Den största charmen med del 4:a var att capcom inte hade satsat på att göra det läskigaste spelet i serien utan det mest stressiga. Finns nog inget spel som har gjort mig så stressig som att spela Resident evil 4 på svårighetsnivå hard. Bara första byn man anländer till är riktigt svår att ta sig igenom och jag gick upp i varv redan så tidigt in i spelet. Den huvudsakliga känslan som capcom vill ska infinna sig(stress) i 4:an uppstår först när man vågar spela på åtminstone nivå normal och inte spelar bara för att plöja igenom det så snabbt det bara går på svårighetsnivå easy.
Kan faktiskt stolt säga att jag har hela uppbyggnaden av the mansion från första spelet fastetsad på näthinnan om jag behöver ta fram den. Den delen av spelet har bevarats i min hjärna och det var kul när en polare spelade igenom spelet för första gången för något år sedan när man visste exakt hur rummen han beskrev att han vistades i såg ut när han talade med mig på telefon för att jag skulle hjälpa honom att hitta andra delen till det pianostycke man sedan skulle spela för att öppna en dörr. Jag lotsade honom igenom olika delar i the mansion fast det var ett antal år sedan jag spelade remaken på ettan. Har klarat ettan två gånger men har ännu inte glömt hur the mansion är uppbyggd. Kan ta mig igenom varje del av det förbannade sköna huset i sinnet. Att en bandesign kunnat etsa sig så hårt fast i minnet på mig i allafall har inget annat spel lyckats med.
Känslan som infinner sig även idag så här lång tid efter att man spelat spelet är man under en tid själv har levt i huset!