Citat:
Tack för din berättelse, det glädjer mig att det ändå verkar ha gått bra för den "lille killen" trots de tuffa händelserna i barndomen. Och vilket härligt återseende när han kom tillbaka och ni fick leka igen, man blir ju så glad nu även som utomstående. Du ska nog inte ta på dig någon skuld för något här, verkligen inte. Ni var ju barn, det är vuxnas agerande och omständigheter som får tråkiga följder ibland. Ingen bär skuld till att pappan fick cancer så klart.
Man kan enkelt förklara att den lille killen egentligen bara var fosterbarn i annan kommun under veckorna men hemma på helgerna. Men efter faderns död vart modern så djupt förtvivlad och ledsen så hon orkade inte ta hand om 2 barn ens på helgerna. Det är vanligt att få en psykos av sorg , därför blev "killen ett permanent fosterbarn" .
Jag minns hur jag varje helg gick till dem för att leka med honom. Men så kom den helgen då hans moder sa att den lilla killen har flyttat , han bor i den andra kommunen och hon grät men jag fick komma in och var då med storebrodern , men modern hon bara låg i sängen och orkade ingenting , hon frågade till och med om vi kunde koka kaffe till henne, och jag gjorde det och lärde den större brodern hur en kaffekokare fungerar. Sedan minns jag att vi lagade fläskpannkaka .. för att ge henne , men nee hon hade ingen aptit ..
Hon låg i sin sänghalva dag och natt i någon månad. Den större broder var ofta hemma hos oss , sov över vid flera tillfällen. Man såg mycket klart att det var något som gjorde att den större brodern var inåtvänd ledsen och mycket saknad fanns inom honom. Ja det var inte lätt , men en dag när den större brodern var hemma hos oss ringde telefonen.
Det var modern som ringde (har för mig att det gått runt ett halvår sju månader) och sa att storebrodern skulle komma hem nu för hon saknade sina barn ... ( Jag och storebrodern skyndade oss att springa iväg och utanför möttes vi av den lille killen som var på besök ) Det var ett mäktigt möte igen och glädjen , vi som små knattar upplevde var som att få allt i världen serverat på långbord , vi skrattade och snackade .... och jag sa .. vad kul att se dig , men vad konstigt du pratar hahaha.. kom som leker vi KRIG. Det var en dag som fosterföräldrarna även var med , och de sa till mig - Nej du får gå hem nu. Detta mötet gäller bara familjen.
Ja det är väll istort sett det som kan berättas utan att såra för djupt. Den lille killen känner inte till vad som hände här i Borås vid den tiden , så om han läser här i tråden så får han iallafal veta varför han vart bortlämnad utifrån den synvinkeln vi som bodde i området uppfattat denna tråkiga situationen.
Det fanns inget ont i familjen måste tilläggas , allt blev bara ett kaos i vårdnaden.
Kanske var det mitt fel att - att barnen lekte krig även i hemmet , kanske det var mitt fel att lille pojken blev bortlämnad.
Jag har ingen kontakt längre med någon av dessa bröder , men hade det för något år sedan , och är det någon som kan koka gott kaffe - så är det den lille killen som nu är vuxen.
Jag minns hur jag varje helg gick till dem för att leka med honom. Men så kom den helgen då hans moder sa att den lilla killen har flyttat , han bor i den andra kommunen och hon grät men jag fick komma in och var då med storebrodern , men modern hon bara låg i sängen och orkade ingenting , hon frågade till och med om vi kunde koka kaffe till henne, och jag gjorde det och lärde den större brodern hur en kaffekokare fungerar. Sedan minns jag att vi lagade fläskpannkaka .. för att ge henne , men nee hon hade ingen aptit ..
Hon låg i sin sänghalva dag och natt i någon månad. Den större broder var ofta hemma hos oss , sov över vid flera tillfällen. Man såg mycket klart att det var något som gjorde att den större brodern var inåtvänd ledsen och mycket saknad fanns inom honom. Ja det var inte lätt , men en dag när den större brodern var hemma hos oss ringde telefonen.
Det var modern som ringde (har för mig att det gått runt ett halvår sju månader) och sa att storebrodern skulle komma hem nu för hon saknade sina barn ... ( Jag och storebrodern skyndade oss att springa iväg och utanför möttes vi av den lille killen som var på besök ) Det var ett mäktigt möte igen och glädjen , vi som små knattar upplevde var som att få allt i världen serverat på långbord , vi skrattade och snackade .... och jag sa .. vad kul att se dig , men vad konstigt du pratar hahaha.. kom som leker vi KRIG. Det var en dag som fosterföräldrarna även var med , och de sa till mig - Nej du får gå hem nu. Detta mötet gäller bara familjen.
Ja det är väll istort sett det som kan berättas utan att såra för djupt. Den lille killen känner inte till vad som hände här i Borås vid den tiden , så om han läser här i tråden så får han iallafal veta varför han vart bortlämnad utifrån den synvinkeln vi som bodde i området uppfattat denna tråkiga situationen.
Det fanns inget ont i familjen måste tilläggas , allt blev bara ett kaos i vårdnaden.
Kanske var det mitt fel att - att barnen lekte krig även i hemmet , kanske det var mitt fel att lille pojken blev bortlämnad.
Jag har ingen kontakt längre med någon av dessa bröder , men hade det för något år sedan , och är det någon som kan koka gott kaffe - så är det den lille killen som nu är vuxen.
