Albert Camus - "Tankar om giljotinen"

Jag har läst Albert Camus bok "Tankar om giljotinen". (Hjalmarson & Högberg Bokförlag - www.hohforlag.se )

Jag hittade boken av en slump när jag var inne på Göteborgs stadsbibliotek. Titeln var alldeles för intressant för att gå förbi och det är intressant att lära känna nya författare.

Först var jag rädd att boken skulle innehålla känslomässigt humbug om att "brottslingen är också människa" eller "det är fel att döda" men jag blev snabbt överraskad. I inledningen skriver han att hängningen av Saddam Hussein var ett felaktigt beslut och radar upp en drös argument - bl.a. att han nu kan undgå att fällas för de verkliga brott han har begått och hans kumpaner kan lugnt andas ut.

Han tar sedan upp psykologiska perspektiv i resten av boken - alltifrån myten om att brottslingar skulle avskräckas av offentliga avrättningar. Att det inte sker några offentliga avrättningar i rädslan att aktivera befolkningens sadistiska sidor.

Allt var bra skrivet och ångrar inte en sekund att jag lånade boken. Läs den!

Hur skulle Albert Camus kunna ha åsikter om Saddam Husseins avrättning då han omkom i en bilolycka 1960?

Har också läst den och tycker att hans argument "att den tortyr som den dödsdömde utsätts för i väntan på sin avrättning är vida värre än det "relativt" korta lidande den mördade utsätts för" är slående och korrekt. Den kalkylerade brutalitet som en dödsdom och avrättning innebär är mer moralisk förkastlig än själva brottet.

Sedan har jag dock svårt att tro Camus skrev om Hussein med tanke på att Camus dog 1960 och att Saddam vid denna tid var 23 år gammal och inte ens en framstående medlem av Ba'athpartiet och med all säkerhet varken död eller avrättad.

OT. Slutligen undrar jag vad du menar med "känslomässigt humbug". Alla lagar och moral är väl grundad i känslan av att handlingar kan vara rätt och fel; moraliskt föredömliga eller förkastliga. Om man inte tillåter att känslor att vara en del av processen kan man inte heller argumentera som du gör, ty det blir motsägande. Hade man en "naturvetenskaplig" syn på brott och straff så skulle man inte ALLS känslomässigt beröras - vilket du uppenbarligen gör genom att referera till känsloargument som "humbug". Om man hänvisar till känsloargument som "svindleri" (ungefär vad termen betyder) kan man väl inte samtidigt bli känslomässigt upprörd av den typen av argument - det är ju att agera på exakt samma sätt som man kritiserar sina meningsmotståndare för. Är inte svindleri i en diskussion just det att man känner sig lurad av en känslosvada som skymmer den verkliga sakfrågan? Men varför skulle man känna så om känslan inte var grund för en moralisk bedömning?

Har inte läst boken men TS glömde nämna att boken är en antologi.



http://217.151.52.27/hhb/bokinfo.afp?kval=A&bid=643


TS kanske blandar ihop en text/förordet med Camus text?

Det är korrekt. Jag var nog lite slarvig när jag läste det. Jag fick även intrycket att Camus dog nyligen. Det framkommer inte när han dog, bara att han var död.

Håller inte alls med om att det är slående och korrekt. Det är klart att nån som tvingas sitta 15 år i dödscell innan han blir avrättad lider under längre tid än nån som blir ihjälskjuten utan att fatta vad som hände. Men än sen då? Det är ju skillnad på vad man får göra med en oskyldig människa och en skyldig. Det bygger ju hela rättssystemet på.

Och om en seriemördare torterar ihjäl 20 personer med i snitt 2 dagars tortyr per person, ska han då inte kunna utsättas för mer än 40 dagars väntan på avrättningen utan att det skulle vara orättvist? Vad är det som säger att det är ett rimligt sätt att räkna på? Och i ett sånt fall skulle dessutom hans avrättning lätt vara mindre moraliskt förkastlig än hans brott.

Så jag tycker väl argumentet är sådär...

Låt mig laborera lite med variationer och utvikningar av Camus argument.

Du har helt rätt att rättssystemet skall behandla offer och gärningsmän olika. Men i detta fall handlar det om ett "bistraff" och inte det straff som gärningsmannen faktiskt dömts till. Brottslingen har inte dömts till den psykiska tortyr han utsätts för, utan till döden. Vilket leder till paradoxen (i demokratier i alla fall): antigen får processen ta tid och minska risken för felaktiga domar med en följande psykisk tortyr för den dömde eller så avrättas personen snabbt, men detta skulle grovt (mer än idag kan tilläggas) äventyra rättssäkerheten. Det senare alternativet kan nog ingen finna attraktivt.

Ditt exempel med seriemördare är intressant och kommer inte sällan fram i dödsstraffsdebatter. Men man måste ha klart för sig att det slags mördare du talar om är försvinnande få i antal, precis som krigsförbrytare och därför inte representativa för den "normala" dödsdömda brottslingen. Det finns förresten inga argument heller för dödsstraffsanhängare i dylika fall. Avskräckningseffekten, exempelvis, för seriemördare är obefintlig. Då måste man argumentera "öga för öga" - vilket blir paradoxalt eftersom man inte kan döda honom 20 gånger och därigenom tvingas man indirekt att devalvera offrens liv till 1/20 av dennes. Sedan tror jag inte att någon civiliserad person på allvar skulle mena att denna logik skulle gälla i ALLA brottsmål - bedra bedragaren, våldta våldtäktsmannen, misshandla misshandlaren etc. På en not kan tilläggas att det finns en intressant teologisk diskussion som behandlar "öga för öga" som menar att det är exakt det omvända som åsyftas - försiktighet och inte hämnd - då ett öga för ett öga är nog redan det.

Anledningen till att dödsstraff är förkastligt (OT), enligt mig, och låt mig här tillägga att jag i detta i stort sett talar om USA eftersom alla andra västerländska demokratier nästan undantagslöst avskaffat dödsstraffet (det finns undantag för vissa typer av brott; förräderi och krigsbrott) är att tillämpningen är ytterst selektiv där vissa minoritetsgrupper överrepresenteras. Dödsstraffet är ett straff inte praktiskt kan tillämpas utan finns kvar som en rest av primitivt hämndtänkande. I sin rudimentära form, dina exempel till trots, är argumentet slående bra i sin enkelhet.

Åter TS: Titeln kanske borde varit:
Lars Åke Augustsson [red.]: Klassiska texter mot dödsstraffet (Hjalmarson & Högberg 2008)

Innehåll:
Lars Åke Augustsson: Inledning: Vem drabbar dödsstraffet? (2008; 11s)
Cesare Beccaria: ur Om brott & straff (1764/6; 12s)
Oscar I: ur Om straff & straffanstalter (‘Gula boken’, 1840/1; 8s)
Albert Camus: Tankar om giljotinen (1957; 60s)

Och nej, detta var fan inte bra.

“Brita Grundin, veteran inom Amnesty, har läst manus och kommit med några avgörande korrigeringar och nyanseringar av fakta.” [Förord s7] Anmärkas bör då att nyanseringen bort nyanseras – även i ‘texter mot dödsstraffet’, klassiska eller ej – men nej (och märk här den ankargången från specifikt till generellt till annat specifikt):

“Snart kunde alla intresserade se också den film som tagits i smyg, med kameramobil, av avrättningen [Av Saddam Hussein] i dess helhet, och sedan för pengars eller propagandans skull lagts ut på internet.” [s10]

“På den smygtagna filmen från avrättningen är han [Saddam Hussein] den ende värdiga deltagaren i spektaklet. Mannnen som flydde efter att förlorat sin makt som diktator, som likt en sork hittades i en jordhåla, framstod genom regimens försorg nu som en hjälte.” [s11]

“Dödsstraffet drabbar inte alltid de värsta, men drabbar alltid dem som inte har makten.” [s14]

“Ett annat mått på vilka som döms till döden är deras etniska tillhörighet. 12 procent av USA:s befolkning räknas som svarta, African American (man får kryssa för vilken etnisk grupp man tillhör vid folkräkningen). Över 40 procent av de dödsdömda är svarta. De svarta är också i genomsnitt mycket fattigare än de vita.” [s16—7]

Ytterligare ett mått att tillgå vore då åtminstone jämkning av brott & påföljd, på det Fan inte må undra varför den etniska gruppen är så överrepresenterad i brott grova nog att bestraffas kapitalt; Sista meningens påpekade fattigdom räcker inte, och väl är det därför Augustsson hastigast överleder till icke blott Sverige men en för argumentet anakronistisk disproportion gällande “tvångskommenderade lösdrivare, […] De lägsta blande de lägsta.” vars blotta olydnad var nog: “Slag, utan vapen, men också vägran att lyda order hörde alltså till de dödsstraffsbelagda brotten.” [s17]

Och om inte just “känslomässigt humbug”, vad är då det man hittar hos både Camus’ introgeniske far (“Han hade just upptäckt den verklighet som doldes bakom de storslagna fraserna. Istället för att tänka på de mördade barnen kunde han inte längre tänka på annat än denna flämtande kropp som man just kastat på en planka för att hugga halsen av.” [s50—1]) & Augustssons inlednings episod Bland 300 dödsdömda (“En gång var jag mitt ibland dödsdömda. De var utanför sina celler och hade inga bojor på händer eller fötter. […] Vi gick på den nakna mörka jorden där fångarna här och var anlagt små grönsaksland. En kvinna, fängelsechefen och en vakt, båda obeväpnade, och jag. Det hände oss inget.” [s15])?

Känslor åsido, Augustssons inledning med så många föregivna fakta presenterar läsaren 1 enda källhänvisning: till en av författarens andra böcker nämnd helt i [Camus] förbigående. Camus själv:

Tvärtom vill jag distansera mig så långt som möjligt från den sorts mjuka känslosamhet som människovänner gottar sig i och där värden och ansvar förblandas, alla brott jämställs och oskulden till slut förlorar sina rättigheter.

Detta tror jag vara bokens bästa mening, Sverigeaktuell å det värsta*; och om Camus far med oförmåga, slarv &/eller lömskhet i sin argumentation** har Augustsson redan förfarit hela trion värre. Exempelvis sida 99 där Camus’ “Katolska kyrkan har till exempel alltid antagit dödsstraffets nödvändighet.” av Augustsson uppdateras med för vår tid tagedanielssonsk ratioskärpning av typ ‘0,000…1 = 0’ fulaktigt tillämpad på det ändliga människolivet, för egna ståndpunktens skull: “Inte nu längre. Sedan 1995 och dåvarande påven Johannes Paulus II encyklika Evangelium vitae, gäller principen att de fall av absolut nödvändighet som motiverar dödsstraff är ‘nu för tiden så sällsynta att man måste säga att de praktiskt taget inte föreligger’. […]”

Nej, kanske vill Camus med känslopockanden, överdrifter, vinklingar, sak- & argumentationsfel ge intryck av odistanserad intuition, att av själva Naturen tvingas till existentiell ställning – ‘hård känslosamhet’ – och därigenom vinna den läsarmajoritet överväldigande nog att spela samhällsförändrande roll med sin oförmåga att skilja em- från sympati, och i sympatin sitt kännande för dömd från det mot bödel. Det är i så syfte retorik ännu dålig men nog bra.

Augustsson däremot antingen missar chansen att stärka Camus (, Beccaria & Oscar I) genom att i bekväm efterhand analysera resonemangsbrister*** med för dylikt grummel passande knep, eller struntar självförträffligen i det – med resultatet ibland lustigt, som när i förordet till Camus man står fri att tolka meningen “Ingen av författarna till Réflexions sur la peine capitale var således omedveten om världens ondska.” [s48] som att där med ‘ondska’ avses just den kommunism alla 3 presenterats ha verkat för, och inte subjektivkontextens givna fascism/nazism. Sådana luckor lämnas öppna endast av den som inte vet sig kunna ha fel &/eller anser sig behöva härleda sin rätt, och manande av medmänniskor på sådan grund är blotta steget från totalitär marsch.

Ett antal språkliga fulheter finns i Augustssons text (utöver rena fel även i essätext), som väl numer får ses normaliserade; för inte lär det vara medveten stilpreferens att låta ett ‘inte vare sig X eller Y’ [s28, 70; turs nog, för det hade säkert stört den medvetnare avsedda impakt bland läsarundermedvetnas händer & fötter ovan] och omedelbart därefter en infinitivförsamling som

“För att kunna fortsätta hävda att giljotinen är avskräckande drivs alltså staten att begå många högst reella mord för att undvika ett okänt mord om vilket den inte vet och aldrig kommer att få veta om [Sic] finns minsta utsikt till att det skulle begås.” [s70; min understrykning]

Och på föregående sida 69 har man glömt fylla i fotnotens hänvisningsjoker “sidan XX”, som ska läsas inte romerskt 20 men arabiskt 31; lustigt nog i en mening inledd “Den uppmärksamme läsaren ser att”.

(Även akribin brister något, exempelvis i olikabehandling av bokens 3 översatta essäer: Omslaget ger i prominens- & volymordning Camus med titel, Beccaria & Oscar I utan titlar, undertitel. Titelsidan ger Camus—Beccaria—Oscar·I med titlar, undertitel. Inlagan ger kronologisk ordning Beccaria—Oscar·I—Camus, vari Beccaria saknar avdelare till propertexten. Detta kompletteras av det ofärdiga intryck som s41:s fotnot “4. Denna mening har jag lagt till. [LÅA]” vilken givet övrig form kunnat både enligare, kortare, snyggare & detta sammantaget tydligare: “4. [LÅA]”.)



* För svensk nutid senare: “Men för den sakens skull tror jag inte, den saken måste upprepas, att det inte finns något ansvar här i världen och att man måste ge efter för den moderna tendens som består i att förlåta allt, offret och mördaren, i samma förvirring. Denna rent känslomässiga förvirring består mera av slapphet än av generositet och slutar med ett rättfärdigande av det värsta här i världen. Med välsignelsens makt välsignar man också slavlägren, det fega våldet, de organiserade bödlarna, cynismen hos de stora politiska odjuren; man prisger till sist sina bröder.” [s106—7]

** “Dödsstraffet kan inte skrämma den som inte vet att han kommer att döda […]” [s64]
“Ja, antingen måste man döda offentligt eller också erkänna att man inte känner sig ha rätt att döda.” [s63]
“Förlusten av livet är förvisso det högsta straffet […]” [s65] Nej, men förödelsen av livet är det; viktig skillnad då Camus’ centralargument går ut på att kvantifiera livstid.
“Men värre blir det. Lyssna på vad vår bödelsmedhjälpare förkunnar: ‘Den nye bödeln är galen i giljotinen. Ibland vistas han hela dagar i sträck hemma, sittande på en stol, tätt intill, med hatten på huvudet och rocken på, i väntan på en kallelse.’ Ja, där ser vi det slags människa […]” [s71] Ad hominem baserat på 2:ahandsuppgift som inte faktiskt måste tolkas enligt den vinkel Camus drar, men tvärtom kan gälla uttryck för plikt, medkänsla, skam & ångest.
“Hursomhelst innebär påståendet att en människa bör avskäras på ett absolut sätt från samhället som absolut ond att detta samhälle är absolut gott […]” [s102]

*** “Vi vet att det är omöjligt att räkna alla våra förfäder, alkoholister och andra. Vid tidens början skulle de vara 10 upphöjt till 22 gånger fler än jordens nuvarande invånartal.” [s85] Oavsett vad ‘tidens början’ avser skrivande år 1957 var dåvarande världspopulation 2 år senare 3 × 10^9 [@], och dittillstotal alltså (population 1957—2015 frånhöftad) ~ 95 × 10^9 [@]. Här hade man kunnat kort förklara svenskt respektive franskt bruk av lång/kort skala för sådana storheter, om än det inte helt skulle dölja slarvet att först kalla det omöjligt att räkna alla hittills levda och direkt därpå hävda dem vara 10^22 gånger fler än dålevande. Problemet gäller ju inte mängd men precision, vilket hade kunnat indikeras med inskott av ordet ‘[att] exakt [räkna]’.