2008-07-22, 12:30
#13
Tack...
Citat:
...for en valdigt bra kommentar. Jag haller med pa det mesta du skriver, och precis som du har jag manga ofullstandiga tankar kring just mat.
Ursprungligen postat av reference
Vissa saker var bättre förr; man (eller egentligen "kvinna") hade i regel grundläggande kunskaper i matlagning, visst hur man gräddade pannkakor, hur länge ett ägg skulle koka, att kalops tar lång tid osv. Inte ens ungarna i de mindre bemedlade familjerna var uppfödda på snabbmat och godis - pizza och hamburgare var snarare helglyx än snabb bukfylla. Restaurangmat, även sunkig, var för dyr för att man skulle ha råd med det varje dag.
Mycket av råvarorna hade jämnare standard, alla rädisor i affären briserade som en mildstark pepparbomb i munnen när man tog en tugga - inte bara de dyra från bondens marknad. Jag tror att mat har blivit för billigt idag. Visst, det är jättebra att de billiga alternativen finns - men de verkar för det mesta bara finnas på bekostnad av de bra grejerna. Inte ens de som har råd verkar i någon större utsträckning köpa de dyrare svenska äpplena eller den riktiga parmesanosten - folk är väl inte tillräckligt intresserade helt enkelt.
Vilket får mig att tänka på det paradoxala i att folk renoverar sina kök som aldrig förr och det finns hur många tv-kockar som helst - våra vanligaste kabel-tv operatörer har väl minst två dedikerade matkanaler i sina tilläggsutbud, detta då förutom Tina, Nigella, Jamie, Niklas et al. Men vad lagar de då i sina flådiga kök med självstängande luckor och induktionshällar? För det mesta inget som man inte gör minst lika bra i ett sub-standardkök i en sunkig förortsetta. (Det verkar som om det blivit ett självändamål att slita ut köket och pula in ett nytt då man byter bostad - egentligen oavsett skick. Vad är det för fel på färg och slippapper? [fast det är en tråd för ett annat forum]).
Det är som om matlagning har blivit ett slags livsstilsporr- man kollar på det istället för att göra (att sitta och äta medan man tittar på Floyd... eh, nu behöver vi inte ta den jämförelsen längre).
Samtidigt har det väl aldrig varit så många tabun kring maten som nu, man måste äta smart, äta rätt, äta GI, dra ner på socker osv. i all evighet. Det är som om det hos många alltid finns ett svart moln över det lustfyllda i maten och då är det klart att intresset försvinner. Förr åt man mindre portioner (jämför standardstorlekar på tallrikar från 50-talet och i dag) och rörde på sig mer, varför kan det inte vara lika enkelt nu?
Fast, vi som är intresserade och orkar anstränga oss lite har det mycket bättre idag än förr. Även om utbudet på skitprodukter har exploderat så har utbudet av kvalitet också vuxit, allt har blivit mer. Precis som quearty skriver så har miljömedvetenheten även lett till att grödorna och djuren i vissa fall får ta den tid på sig de behöver innan de är klara för konsumtion. Slow food har kommit som något slags motreaktion mot stressätandet och i ärlighetens namn har livstilsporren bidragit till att ingredienser som man förr bara åt på familjesemestern nu finns på ditt lokala sunk-ICA. Vi som bor i större städer har bondens marknad, eko-butiker, turklivs på hörnet som faktiskt inte bara är intresserade av att kränga på oss smuggelcola, små bagerier som långjäser och sätter surdegar, slaktare som gör egen korv (igen) osv.
Så sammanfattningsvis - för mig har det blivit bättre, för de som inte bryr sig har det nog blivit sämre. Jag tror inte att jag köper TS tes om att klassklyftorna var större förr vad gäller maten, jag tror att det är ännu värre, och framförallt hälsovådligare nu, underklassen äter ihjäl sig.
[Ber om ursäkt för ett långt och rörigt inlägg, men jag har många ofullgångna tankar kring det där med mat...]
Mycket av råvarorna hade jämnare standard, alla rädisor i affären briserade som en mildstark pepparbomb i munnen när man tog en tugga - inte bara de dyra från bondens marknad. Jag tror att mat har blivit för billigt idag. Visst, det är jättebra att de billiga alternativen finns - men de verkar för det mesta bara finnas på bekostnad av de bra grejerna. Inte ens de som har råd verkar i någon större utsträckning köpa de dyrare svenska äpplena eller den riktiga parmesanosten - folk är väl inte tillräckligt intresserade helt enkelt.
Vilket får mig att tänka på det paradoxala i att folk renoverar sina kök som aldrig förr och det finns hur många tv-kockar som helst - våra vanligaste kabel-tv operatörer har väl minst två dedikerade matkanaler i sina tilläggsutbud, detta då förutom Tina, Nigella, Jamie, Niklas et al. Men vad lagar de då i sina flådiga kök med självstängande luckor och induktionshällar? För det mesta inget som man inte gör minst lika bra i ett sub-standardkök i en sunkig förortsetta. (Det verkar som om det blivit ett självändamål att slita ut köket och pula in ett nytt då man byter bostad - egentligen oavsett skick. Vad är det för fel på färg och slippapper? [fast det är en tråd för ett annat forum]).
Det är som om matlagning har blivit ett slags livsstilsporr- man kollar på det istället för att göra (att sitta och äta medan man tittar på Floyd... eh, nu behöver vi inte ta den jämförelsen längre).
Samtidigt har det väl aldrig varit så många tabun kring maten som nu, man måste äta smart, äta rätt, äta GI, dra ner på socker osv. i all evighet. Det är som om det hos många alltid finns ett svart moln över det lustfyllda i maten och då är det klart att intresset försvinner. Förr åt man mindre portioner (jämför standardstorlekar på tallrikar från 50-talet och i dag) och rörde på sig mer, varför kan det inte vara lika enkelt nu?
Fast, vi som är intresserade och orkar anstränga oss lite har det mycket bättre idag än förr. Även om utbudet på skitprodukter har exploderat så har utbudet av kvalitet också vuxit, allt har blivit mer. Precis som quearty skriver så har miljömedvetenheten även lett till att grödorna och djuren i vissa fall får ta den tid på sig de behöver innan de är klara för konsumtion. Slow food har kommit som något slags motreaktion mot stressätandet och i ärlighetens namn har livstilsporren bidragit till att ingredienser som man förr bara åt på familjesemestern nu finns på ditt lokala sunk-ICA. Vi som bor i större städer har bondens marknad, eko-butiker, turklivs på hörnet som faktiskt inte bara är intresserade av att kränga på oss smuggelcola, små bagerier som långjäser och sätter surdegar, slaktare som gör egen korv (igen) osv.
Så sammanfattningsvis - för mig har det blivit bättre, för de som inte bryr sig har det nog blivit sämre. Jag tror inte att jag köper TS tes om att klassklyftorna var större förr vad gäller maten, jag tror att det är ännu värre, och framförallt hälsovådligare nu, underklassen äter ihjäl sig.
[Ber om ursäkt för ett långt och rörigt inlägg, men jag har många ofullgångna tankar kring det där med mat...]
Det ar nog sant det du sager, och som nagon sagt tidigare i traden ocksa, att det kommer en motreaktion (den har traden kan val ses som en sadan?) till matstressen. Kolla bara pa Hugh Fearnley Whittingstall, slowfoodrorelsen, etc etc. Intresset for matlagning stiger, utan tvekan, och det ar kanonbra. Men, det ligger en liten fara i det, och dar kommer klass skillnadena in,enligt mig. Faran ar att intresset ligger pa en ganska hog niva, lyxiga varor, dar det kostar multum bara att se till att man har kryddor, orter, utrustning och ett flashigt kok (livsstilsporr, haha...bra uttryck!) och da staller det mindre bemedlade utanfor. Mat till lagre kostnad som ar bra for alla, var tog den vagen? Kanns som om det finns en risk for att de som inte har mycket pengar hamnar i en grupp som tanker "jag har i alla fall inte rad att kopa allt det dar som man "behover", sa jag kan lika garna kaka fardigmat". Eller har jag fel? Finns det kanske en hardcore karna av folk som lagar ordentlig mat till en billig peng? Da vill jag garna ha in dom i den har diskussionen. Men for dom kanske det har med mat ar en sadan sjalvklarhet att de inte end tanker pa det? Bortsett fran han/hon som lagade storkok at sina gamla slaktingar da...total respekt for sadant!
