2008-07-16, 18:46
#1
Har skrivit raporter här förr om n2o med översnöiga försök till förklaringar av vad jag då upplevt..
Att döden alltid varit involverad har varit ett faktum. Men jag har aldrig lyckats minnas det där jag i vart fall trott mig vilja minnas när jag tagit det för.. Dena gång blev anorlunda.
Jag har inte taigt lustgas 3 gånger, men jag har tagit över 80 patroner i rad + cb 2 gånger innan.
Den ena trodde jag mig blivit helt upplyst, bara at jag inte kunde minnas det. Men trots bristen på minne av min temporära insikt var efterkänslan av undermedvetet förstånd stor nog att utrota års av panikångest på ett ögonblick.
Rädslan för rädslan och dess kontrollerande infångande grepp över Jaget/egot gjorde sig mycket tydlig.
Andra gången ville jag förstå mer.
Inhalerade gasen och lät den vibrerande, tunga, känslolösa känslan inta kroppen för att sedan sakta äta upp psyket o jaget. DeJavuer av nuet repeterades i lager på varandra. Var tanke flög iväg i en loop som resulterade i hela universums existens. Var gång jag försökte förklara för människorna i mi omgivning vad jag förstått insåg jag att man inte kan förstå det, utom från ett n2o-perspektiv/döden. Jag kände att jag inte behövde gå lägre med denna substans o tog avstånd från den något år.
Relativt nyligen kom jag o tänka på dessa upplevelser, o hur de botat den panik jag i min ungdoms år skapat av LSA-snetripp, i en tid då jag inte viste vad ego-död o psykets, eller snarare Jagets skörhet, var för något. Jag bestämde mig för att beställa en resa o köpte 200 patroner.
Första dagen tog jag 30 men spydde sedan okontrolerat, ruset var sig likt, nästan lite för likt, som att tiden inte rört sig från det förra tillfället, som att det medvetandetillstånd som uppstår av totalt utbyte av syre till n2o stod utanför tidsramen, utanför rörelse, det som är tid. Bortom denna frekvens.
Som att n2o ställer om hjärnsignalerna som en radio och en annan dimension utan rörelse infinner sig. Allt i den vanliga dimensionen obseveras fortfarande. Men inte som mer än ett drömtillstånd. Där allt redan hänt oändligt med gånger innan, det ända som är kvar är ett eko. En våg, en vibration, som tror sig vara separerad.
Den är redan fulländad, men har någon gång bestämt sig för at vakna upp i sig själv, och har sedan glömt bort att den faktiskt var allting. Tiden flög iväg i strömmar runt mig. Ord, tankar, rörelser, de hände inte. Ingenting hände.. Allt stod stilla.. Men stillheten/döden/tomheten observerades lik förbannat, helt oanalytiskt, helt dött, men observerades..
Andra dagen var jag först lite tveksam, men bestämde mig att en gång för alla.
Och så blev det.
Ännu en gång lyckades jag fokusera någon del på att hålla kvar minnet av denna våglängd, signal, dimension, och såg från den andra hur detta universum föddes och dog i en stor loop. En loop jag skapat. Fast inte jag, inte den som skriver nu.. Mitt Jag i den andra dimensionen, eller snarare mitt "o-Jag", mitt "allt".
Jag förstod det och jag var nöjd med det. Men när jag sedan skulle komma tillbaka började jag bli orolig, normalt sett försvann känslan likförbannat var gång, även om insikter om alltet uppenbarat sig som en del av mitt medvetande lyckades jag altid komma tillbaka fort o bli mitt ego igen, bli mitt namn, min form.
Denna gång fortsatte looparna i timmar, Likaså DeJaVuerna. De var inte läskiga, de gav mig inte panik, men jag visste så väl att den andra dimensionen och den normala inte går att samleva, även om man skulle känna sig som Gud i detta tillstånd, sulle Gud bli meningslös och likaså livet, allted, och avskärmandet o apatin skulle äta upp mig. Jag nojjade en aning på att lyckats döda livsgnistan, men slängde i mig ett par xanor o snart var alla okropsliga oändliga känslor borta igen o jag viste vem jag var.. Även om än gnutta mer skeptisk till vad livet faktskt är..
Men detta fick bli min sista gång. Det lovade jag mig själv under tiden då dimensionerna var blandade. Även om jag viste att den oändliga känslan skulle försvinna så viste jag inte om jag skulle lyckas väcka livsgnistan igen.
Men efter några dagars födande av egot var jag stabiliserad igen, Och efter ett nyligt race på Extacy+Tjo+Sprit+Cb så blev illusionen undrbar igen
Ja läste en strip i en serietidning från Seattle som hette något i stil med "how drugs changed me" eller något liknande. Där en kille beskriver sin syra-tripp o hur han förlorar meningen när ha inser att allt är inget. Men vid ett senare tillfälle i serien då han tagit syra igen på dagen under bar himmel inser han: "But if everything is nothing, then nothing is nothing, then Everything is everything!"
Livet är fint, lev det o stressa inte din "upplysning"
Med förmycket letande hittar man inget
Med förmånga val, kommer inget vara rätt.
Utan förväntningar, kommer allt flyta på..
Att döden alltid varit involverad har varit ett faktum. Men jag har aldrig lyckats minnas det där jag i vart fall trott mig vilja minnas när jag tagit det för.. Dena gång blev anorlunda.
Jag har inte taigt lustgas 3 gånger, men jag har tagit över 80 patroner i rad + cb 2 gånger innan.
Den ena trodde jag mig blivit helt upplyst, bara at jag inte kunde minnas det. Men trots bristen på minne av min temporära insikt var efterkänslan av undermedvetet förstånd stor nog att utrota års av panikångest på ett ögonblick.
Rädslan för rädslan och dess kontrollerande infångande grepp över Jaget/egot gjorde sig mycket tydlig.
Andra gången ville jag förstå mer.
Inhalerade gasen och lät den vibrerande, tunga, känslolösa känslan inta kroppen för att sedan sakta äta upp psyket o jaget. DeJavuer av nuet repeterades i lager på varandra. Var tanke flög iväg i en loop som resulterade i hela universums existens. Var gång jag försökte förklara för människorna i mi omgivning vad jag förstått insåg jag att man inte kan förstå det, utom från ett n2o-perspektiv/döden. Jag kände att jag inte behövde gå lägre med denna substans o tog avstånd från den något år.
Relativt nyligen kom jag o tänka på dessa upplevelser, o hur de botat den panik jag i min ungdoms år skapat av LSA-snetripp, i en tid då jag inte viste vad ego-död o psykets, eller snarare Jagets skörhet, var för något. Jag bestämde mig för att beställa en resa o köpte 200 patroner.
Första dagen tog jag 30 men spydde sedan okontrolerat, ruset var sig likt, nästan lite för likt, som att tiden inte rört sig från det förra tillfället, som att det medvetandetillstånd som uppstår av totalt utbyte av syre till n2o stod utanför tidsramen, utanför rörelse, det som är tid. Bortom denna frekvens.
Som att n2o ställer om hjärnsignalerna som en radio och en annan dimension utan rörelse infinner sig. Allt i den vanliga dimensionen obseveras fortfarande. Men inte som mer än ett drömtillstånd. Där allt redan hänt oändligt med gånger innan, det ända som är kvar är ett eko. En våg, en vibration, som tror sig vara separerad.
Den är redan fulländad, men har någon gång bestämt sig för at vakna upp i sig själv, och har sedan glömt bort att den faktiskt var allting. Tiden flög iväg i strömmar runt mig. Ord, tankar, rörelser, de hände inte. Ingenting hände.. Allt stod stilla.. Men stillheten/döden/tomheten observerades lik förbannat, helt oanalytiskt, helt dött, men observerades..
Andra dagen var jag först lite tveksam, men bestämde mig att en gång för alla.
Och så blev det.
Ännu en gång lyckades jag fokusera någon del på att hålla kvar minnet av denna våglängd, signal, dimension, och såg från den andra hur detta universum föddes och dog i en stor loop. En loop jag skapat. Fast inte jag, inte den som skriver nu.. Mitt Jag i den andra dimensionen, eller snarare mitt "o-Jag", mitt "allt".
Jag förstod det och jag var nöjd med det. Men när jag sedan skulle komma tillbaka började jag bli orolig, normalt sett försvann känslan likförbannat var gång, även om insikter om alltet uppenbarat sig som en del av mitt medvetande lyckades jag altid komma tillbaka fort o bli mitt ego igen, bli mitt namn, min form.
Denna gång fortsatte looparna i timmar, Likaså DeJaVuerna. De var inte läskiga, de gav mig inte panik, men jag visste så väl att den andra dimensionen och den normala inte går att samleva, även om man skulle känna sig som Gud i detta tillstånd, sulle Gud bli meningslös och likaså livet, allted, och avskärmandet o apatin skulle äta upp mig. Jag nojjade en aning på att lyckats döda livsgnistan, men slängde i mig ett par xanor o snart var alla okropsliga oändliga känslor borta igen o jag viste vem jag var.. Även om än gnutta mer skeptisk till vad livet faktskt är..
Men detta fick bli min sista gång. Det lovade jag mig själv under tiden då dimensionerna var blandade. Även om jag viste att den oändliga känslan skulle försvinna så viste jag inte om jag skulle lyckas väcka livsgnistan igen.
Men efter några dagars födande av egot var jag stabiliserad igen, Och efter ett nyligt race på Extacy+Tjo+Sprit+Cb så blev illusionen undrbar igen
Ja läste en strip i en serietidning från Seattle som hette något i stil med "how drugs changed me" eller något liknande. Där en kille beskriver sin syra-tripp o hur han förlorar meningen när ha inser att allt är inget. Men vid ett senare tillfälle i serien då han tagit syra igen på dagen under bar himmel inser han: "But if everything is nothing, then nothing is nothing, then Everything is everything!"
Livet är fint, lev det o stressa inte din "upplysning"
Med förmycket letande hittar man inget
Med förmånga val, kommer inget vara rätt.
Utan förväntningar, kommer allt flyta på..
