Vad är rätt i följande sammanhang:

Det där är partilinjen, ja. Men det är en partilinje som bortser från språkbrukets realiteter, både synkroniskt och diakroniskt. Har du, vad gäller synkronin, något att invända mot min utsaga att satser som den får du ge till hon som sitter i kassan förekommer ganska ofta i talspråk? Om inte, hur får du ihop det med i den om att just till de som skulle vara en ellips för till de personer som?

Och vad gäller diakronin, hur förklarar du att uppfattningen att till de som är korrekt är så sentida, om det vore så att så att det vore en ellips för till de personer som. Uttalssammanfallet av skriftens de och dem är ju en rätt ny historia, som ännu inte är fullt genomförd i alla dialekter.

Nej, absolut inte. I talspråk använder jag det själv hela tiden. "Jag vill dansa med han i soffan." lider ju inte av samma (komiska) tvetydighet som "Jag vill dansa med honom i soffan."

Därför att det kan vara det? "Hon" är ju otvetydigt ett personligt pronomen vilka per definition alltid böjs i (korrekt) svenska. "De" har även andra (och oböjliga) funktioner.

Här för jag plötsligt svårt att värja mig (och inte enbart för att jag inte vet vad "diakroni" betyder). Vad finns det för belägg för att "de som" är så sentida?

Ordet »diakroni« kan tolkas som någontings utveckling över tiden, i detta fallet
språkets utveckling. Ordens utveckling sedd i backspegeln brukar kallas för
etymologi, och det bör vara en del av den diakroniska språkvetenskapen.

Men borde inte det faktum att det kan heta precis likadant också i situationer när det fullt klart måste vara personliga pronomina mana till försiktighet? Min alternativa tolkning är att talad svenska kan låta prepositioner bestämma hela relativsatser, som då blir oböjliga. Innehåller inte din tolkning, att det i tredje person pluralis är ett determinativt pronomen, men i första och andra person ett personligt pronomen, betydligt fler antaganden? Åtminstone i min vetenskapsvärld ska man föredra den hypotes som kräver det minsta antalet underliggande antaganden.

Synkroni - studier av språket i ett samtidsperspektiv. Diakroni - studiet av språket över tid.

Att "de som" som accepterad form, vilket var det som som min argumentation byggde på, är synnerligen sentida, räcker det att titta i den tredje upplagan av Wellanders "Riktig svenska" från femtiotalet för konstatera.

Jag tror inte att det är så enkelt som att de/dem endast svarar mot han/honom (vi/oss). Om man tar trådskaparens ”Jag hatar de/dem som stal min kringla” och istället för det traditionella första person pluralis-experimentet gör ett tredje person singularis-experiment, får man tre möjligheter:

1) Jag hatar honom/henne som stal min kringla (objektsböjt personligt pronomen med underordnad relativsats)
2) Jag hatar han/hon som stal min kringla (fast nominalfras som objekt)
3) Jag hatar den som stal min kringla (oböjligt determinativt pronomen med underordnad relativsats)

I ”korrekt” språk ska väl 1) täcka både de fall där den påföljande relativsatsen är restriktiv (”nödvändig”) och de där den är icke restriktiv (”icke nödvändig”), men 2) förekommer förmodligen för att det finns ett behov att tydligare markera restriktiviteten. 3) är också restriktiv (meningen kan förvisso teoretiskt vara icke restriktiv, men då skulle ”den” definieras som personligt pronomen och knappast kunna syfta på en människa utan avse t.ex. en björn). 1) i restriktiv användning är alltså synonymt med 2). Skillnaden mellan dessa två och 3) är väl att det i fallet 3) (även bortsett från könstillhörighet) råder större osäkerhet om kringeltjuvens identitet. Verkligheten är säkerligen som alltid något mer komplicerad, men i grova drag skulle jag tro att det hela kan beskrivas så här.

Om man nu för över detta på pluralis blir mönstret

1) Jag hatar dem som stal min kringla (objektsböjt personligt pronomen med underordnad relativsats)
2) Jag hatar de som stal min kringla (fast nominalfras som objekt)
3) Jag hatar de(m?) som stal min kringla (böjligt(?) determinativt pronomen)

Det går alltså, tror jag, i de flesta fall av de/dem-förvirring av det här slaget inte att på rent logisk grund avgöra om vi har att göra med ett oböjt personligt eller ett oböjt determinativt pronomen (behovet av ett oböjt determinativt pronomen skulle naturligtvis vara detsamma som behovet av ett oböjt personligt: att få en möjlighet att skilja pronomenet i fråga från det objektsböjda personliga).

Om det är så i dialekter där man gör uttalsmässig skillnad mellan ”de” och ”dem” att ”de” markant oftare används i objektsposition före relativsats än vad ”han” och ”hon” gör, anser jag att det är ett starkt indicium på att fallen inte är helt parallella, utan att fler faktorer spelar in när man väljer ”de”, förmodligen snarast ett oböjt determinativt pronomen. (Om det är så, alltså.)

Det finns ju en del språkintresserade finlandssvenskar på forumet. Hoppas att någon orkat läsa inlägget ända hit och kan ge sin uppfattning om huruvida mönstret ”Jag hatar di som stal min kringla” är vanligare än mönstret ”Jag hatar han som stal min kringla” i finlandssvenskan.

Jag vill bara kommentera att det är bättre att rekommendera att byta ut de/dem mot vi/oss än mot han/honom.

I min dialekt skulle man kunna säga: "Vi träffa' han på stan, snacka' med han ett tag, och sen gick vi hem till han." Kollar man runt lite på Flashback finns det ju en hel del som skriver så också.