RAF vs Luftwaffe?

Har hört mycket snack och sett på discovery om att RAF och Luftwaffe var likgiltiga under WWII.Men vilka var egentligen bäst?

(om mod tycker tråden ligger i fel forum får den flyttas)

De är ju kanske inte en lätt fråga att svara på.

Raf hadde ju tex strategiska bomare som l-waffe saknade men du tänker kanske på fighter-sidan ? Overlåter till ngn annan att ta frågan..

Men om jag inte tar fel så har jag läst någonstans att de allierade hadde högre oktan i sinn flygbensin som ger mera hästkrafter o de är ju alltid att föredra !

O vilken x-faktor gav det ?

Likgiltiga var de knappast. RAF krigade större delen av kriget på hemmaplan, vilket gav dem en avsevärd fördel när det gäller förberedelser såsom radarspaning osv och detta resulterade i att RAF pangade ner en hel del tyska flygplan.

Blev en RAF-pilot nerskjuten kunde han skjuta ut sig från planet och vara tillbaka i strid efter mindre än 1 dygn om han/hon inte skadades, just på grund av att det var på hemmaplan de stred. Detta var en psykologisk faktor som gjorde att de eminenta brittiska piloterna stred så tappert som de gjorde!

Jämför det här då med de tyska piloterna som visste att en eventuell nedskjutning skulle bli ett ärende för den brittiska underrättelsetjänsten.

Angående brittisk radarspaning; en liten anekdot jag hört från en gammal veteran. Ni har säkert fått höra att morötter ska vara bra för mörkerseende? Detta har sin grund i WW2, då Storbritannien hade utvecklat ett nytt radarsystem som de inte önskade bli avslöjat (och därmed sönderbombat) av tyskarna. Därför gick regeringen ut och sade till befolkningen att äta så mycket morötter de kunde så de skulle se tyska planen på nattliga bombräder. Aningen effektivt, då denna myt lever kvar än idag

Det tyska Focke-Wulf 190 planet var väl överlägset dom flesta men det kom nog efter slaget om Storbritannien och tillverkades i relativt få exemplar.Spitfire var ju inte särskilt dåliga heller.

Luftwaffe och RAF slogs mot varandra under hela kriget och både på dagen och natten. Det är alltså väldigt många olika situationer som ska analyseras.

I slaget om Frankrike hade Luftwaffe fördel - om än ingen jättelik sådan - av bättre taktik. Britterna skickade dessutom inga Spitfire till Frankrike.

I slaget om Storbritannien hade RAF fördel av sin radarstridsledning, som var världens bästa. Vid ungefär den här tidpunkten gick britternas flygplansproduktion också om tyskarnas vilket fick stor betydelse på sikt. Man började också importera högoktanigare flygbränsle och bättre propellrar från USA, vilket ökade jaktplanens prestanda.

Efter slaget om Storbritannien flyttades nästan hela Luftwaffe till östfronten samtidigt som RAF började med stora jaktsvep över Frankrike. Luftwaffe kunde tack vare bra tatik och fördel av hemmaplan tillfoga britterna större förluster, men trycket ökade hela tiden.

Ungefär samtidigt började även den brittiska nattbombningarna på allvar, och de ökade i styrka när RAF fick fyrmotoriga bombplan 1941. Även om RAFs Bomber Command led stora förluster så fick de efterhand övertaget mot tyskarna. Kriget på natten fördes till stor del med elektronik, och det var en av britternas bästa grenar.

Under dagtid var det i stort sett omöjligt för Luftwaffe att flyga över England från 1943 och framåt, och även nattbombningar var svårt. Följden blev de tyska V-vapnen, som gav RAF en del problem innan man lyckades stoppa dem med förbättrad teknik (bl a zonrörsammmunition och bättre lutfvärnsradar) och taktik.

Summa summarum så var flygkriget i stor utsträckning beroende av industri och teknik, och det var de västallierades allra bästa grenar. Trots en del problem i början fick RAF snart ett ett övertag och flyttade över striden på motståndarens planhalva. De västallierade vann i luften och till sjöss långt innan Tyskland besegrades till lands.

Mnja. Det var bara under andra halvan av 1940 som RAF stred på hemmaplan. Under resten av kriget var det precis tvärtom, d v s brittiska och amerikanska piloter hade större chans att bli tillfångatagna medan tyskarna oftast kunde flyga igen. Det är en förklaring till att de tyska ässen var så framgångsrika.

Petimeterkommentar: det vara bara ett par flygplan i VK2 som hade katapultstol. De allra flesta piloterna sköt alltså inte ut sig, utan de klättrade ut ur cockpit och hoppade (eller tog sig ut genom en lucka i golvet på bombplanen).

Historien om morötterna stämmer, men om jag minns rätt så var det fråga om en ny nattjaktplansradar. Det britterna var rädda för var alltså inte att tyskarna skulle bomba den (de lyckades f ö aldrig bomba radaranläggningar överhuvudtaget) utan att de skulle ta fram nya radarvarnare och andra motmedel.

För att göra bluffen trovärdigare så tvingade man faktiskt besättningarna på nattjaktplanen att äta stora mängder morötter! Å andra sidan kanske de inte hade något emot det eftersom maten var ransonerad.

Fw 190 kom i tjänst i början av 1942 och var då världens bästa jaktplan. Men utvecklingen gick fort under kriget, och efter ett halvår hade britterna en ny version av Spitfire (Mk IX) som var lika bra som Fw 190.

Tyskarna byggde över 20 000 Fw 190. Att den aldrig helt ersatte Me 109 berodde på den tyska industrins eviga flaskhalsproblem (i det här fallet kunde man inte kunde bygga tillräckligt många motorer av rätt typ) och att A-versionen hade dålig prestanda på hög höjd. På östfronten, där flygfälten ofta var dåliga, hade Fw 190 en stor fördel eftersom den inte hade lika klent landningsställ som Me 109.

Vågar man påstå att tyskarna hade bättre fighterplan ME-109 och 110 samt Stukan medans Britterna hade bättre bombare Lancaster m.fl

Dock så hade Britterna skickligare piloter och som sades tidigare så kunde de efter att de skjutits ner vara i strid snabbare än tyskarna?

Me 109 var jämbördig med Spitfire men inte mer. Senare under kriget blev den mer och mer föråldrad i takt med att man satte in alldeles för stora motorer i den lilla flygkroppen.

Me 110 var en fullfjädrad katastrof som jaktplan (det berodde delvis på taktiken, men resultatet blev detsamma).

Stukorna slaktades i början av slaget om Storbritannien och användes inte över England efter det. På östfronten användes de ända till 1945, vilket säger en del om skillnaden mellan det ryska flygvapnet och RAF.

Tyskarna hade inga fyrmotoriga bombplan överhuvudtaget, med undantag för He 177 som hade enorma problem och uträttade väldigt lite. När det gäller bombplan var de västallierade överlägsna, vilket delvis berodde på att deras flygindustri var mycket större.

Se ovan. Under merparten av kriget hade brittiska och amerikanska piloter större chans att bli tillfångatagna än tyska.

När det gäller kvalitén på piloterna så var den förmodligen högre hos Luftwaffe i början av kriget, även om det är svårt att jämföra eftersom taktik också spelar en stor roll. Efterhand så ändrades det eftersom tyskarna inte kunde ersätta sina förluster. Lufwaffe bestod sen av en liten kärna extremt skickliga veteraner och en stor massa av snabbutbildade ersättningspiloter. Veteranerna var en match för vilken allierad pilot som helst, men nybörjarna slaktades av RAF och USAAF.

Nja, det där är faktiskt en gammal brittisk propagandalögn
som har upprepats så många gånger att den har blivit sann.

Sanningen är faktiskt nära nog den motsatta, d.v.s. att Bf 110
inte var ett habilt jaktflygplan 1940, utan det var tveklöst
det bästa jaktflygplan som Luftwaffe hade och troligen det bästa i hela världen 1940.

Bf 109-förbanden uppnådde t.ex. 815 "bekräftade nedskjutningar" mot 489 stridsförluster
under slaget om storbrittanien, vilket ska jämföras med 407 "bekräftade nedskjutningar"
mot 185 stridsförluster för Bf 110 i jaktversion.

D.v.s. en "kill-ratio" på 1,67:1 v.s. 2,2:1, eller om man så vill ett 32% övertag för Bf 110.

Nackdelen var självfallet att Bf 110 var dubbelt så dyr som Bf 109.
Det bör påpekas att Bf 110 drogs bort från Frankrike under slaget om Storbrittanien,
men det berodde inte på att de inte kunde hantera Fighter Command,
utan p.g.a. att de var de enda tyska jaktflygplan som kunde hantera Bomber Commands
allt intensivare bombningar av das Reich.

Ser man generellt på flygsidan, så hade britterna
sett över hela kriget ett övertag på motorsidan,
vare sig vi talar om vätskekylda radmotorer, luftkylda stjärnmotorer,
eller för den delen jetmotorer,
samt på elektroniksidan.

Man hade även bättre överladdningsteknologi
(och bättre tillgång till legeringsmetaller som möjliggjorde mera värmetåliga material),
bättre sikten (när man fick gyrosikten), bättre bränsle
(även om denna aspekt inte ska överdrivas,
då anglo-saxarna och tyskarna mätte oktantal vid olika bränsleblandning)
och en mera genomtänkt bestyckning med likvärdiga mynningshastigheter
i alla kalibrar.

Tyskarna hade fördel av bättre ammuntion till akan,
världens bästa synkroniseringsteknik
(vilket inte är konstigt då anglo-saxarna i princip inte använde synkroniserade vapen ö.h.t.)
och mera ordnung bland intrumenten i cock-pit.

Ang. Bf 109 vs. Fw 190 så bör det också tilläggas att Bf 109
var mycket enkel att tillverka och serva
och där var landningsstället en styrka.

I fabriken kunde t.ex. flygplanskroppen rullas framåt längs produktionslinan
på sina egna hjul och vingarna (som mycket väl kunde tillverkas någon annanstans)
monteras separat.

Detta underlättade självfallet även transport från en front till en annan
(montera av vingarna, lasta upp på lastbil, över till järnvägsvagn och så i omvänd ordning vid slutmålet)
samt vid reparationer.

Intressant. Men vad ligger i så fall bakom de här siffrorna? Det kan rimligen inte ha varit prestanda, manövrerbarhet eller piloternas skicklighet. Wikipedias artikel nämner att planet var framgångsrikt när det agerade bombplanseskort och använde sig av stöttaktik. Var det den taktiken som var hemligheten?

Det beror ju som sagt på hur man räknar. Om man säger att striden ägt rum på "neutral" mark hade det nog varit hugget som stucket, men Storbritannien hade en sån oerhört fördel av att vara försvarare.

Jag har sagt det förut och säger det igen, om det inte vore för en liten vattenkanal mellan England och kontinenten så hade Storbritannien förmodligen firat självständighet från Tyskland precis som i stort sett övriga Västeuropa. Att de tar sån oerhört credit för att ha försvarat sig mot Luftwaffe och tyskarnas blitzkrieg, som i sanning inte var något riktigt blitzkrieg, då tyskarna inte direkt satsade på total erövring, och att de ser som nån slags bedrift att ha bombat sönder kvarvarande Tyskland i slutet av kriget är ett skämt. Vad jag i sanning vill fråga ovanstående stolt engelsman är "Hur jävla svårt var det då?".

Lille vän, som redan nämnt skedde striden främst på ockuperad tysk mark. Det kan du inte komma ifrån.


Hade Storbritannien fallit och tillkommit det tyska riket hade inget land i Europa firat självständighet. Det hoppas jag verkligen att du förstår. Eller du verkar vilja att jag ska fråga dig om du "verstehen"? Wannabee.

Tyskarna satsade oerhörda resurser på att erövra de brittiska öarna, så sluta komma med bullshit lille vän. Angående terrorbombningarna (antar att du tänker på Dresden främst?) så var det en ren hämndaktion orsakad av vansinniga bombningar av (civila) brittiska storstäder som till exempel London. Så snälla, åter igen, sluta komma med sådan här dynga och låt oss fokusera på de historiska aspekterna!

Patron.