Arne Dahl-böckerna blir tv-serie

Hudfärgen... Helt ointressant är det väl inte, eftersom det kan visa på en tendens hos filmmakare och manusförfattare hur man väljer att spegla samhällsklimatet.

Det tycks mig som att vi ser en överdriven bild av högerextremism som ett problem, när i verkligheten andra grupper utgör ett större hot. Nazister genomför i själva verket sällan bombattentat i tunnelbanan.

En annan TV-serie i liknande anda var ju Blå Ögon.

Men i det enskilda fallet spelar det kanske inte så stor roll, varje drama måste vara spännande och det är såklart viktigast. Det är den genomgående tendensen som är intressant. Och möjligen ett problem. Frågan man ställer sig är om det rör sig om en "agenda", ungefär som den journalister bekänner sig till i vissa sammanhang.

Jag blev lite förvånad att läsa att Kerstin är chef för A-gruppen i boken från 2005. Trodde det bara var nåt som dom hittat på inför de här omgångens filmatisering (t.ex. för att hon som spelade chef tidigare blev otillgänglig). Men så var det tydligen inte.

Som sagt, det håller sämre klass en förra serien men är enligt mig helt okej att titta på.

Vilket realistiskt persongalleri:

Alla tjyvar heter Andersson, Bergenstråhle och bor i Nockeby och på Östermalm.
Poliserna är blonda kobenta tjejer som "plockar in folk". Dom är förstås sambos med skäggiga, snälla arabkillar som också är poliser.
PK-klitoris svullnar

Det är ju trots allt A-gruppen vi följer och inte Fittjas lokala polisstation. En A.grupp utreder självklart brott bland eliten, och där ingår inte förortsgrabbar.

Han är latinamerikan. Karaktären åtminstone.

A-gruppen utreder grov organiserad brottslighet. Den domineras helt av invandrare i Sverige.

Eftersom A gruppen är ett EU samarbete mellan Svenska polisen och Interpol för att utreda brott som begås i Sverige där huvudman är från annat europeiskt land så är det ju självklart att det är utlänningar inblandade eftersom det bor utlänningar i Europa, övriga Europeer är ju inte svenskar eftersom dom inte är födda i Sverige.

Såg just del 1 och 2 (samtliga) av Arne Dahls Misterioso, 2011.

Starten kändes inte lovande. Snabba ryck, ostabilt kameraarbete och knackigt skådespeleri. Då varje avsnitt är långt tycker jag dock det granskar upp sig. Det är lite humor, serien är inte linjär som t.ex. Beck eller Wallander ofta är och man kär känna karaktärerna en del.

Dramadelen mellan Frida Hallgren och Shanti Roney var inte direkt mycket att hurra för utan kändes, åtminstone nu, forcerat som tusan. Ungefär motsatsen till Beck och hans granne.

Nu när jag sett två delar i rad (det räcker kanske med att se en del åt gången..) var det ändå klart godkänd söndagsunderhållning dvs. inget jag rekommendera till allt och alla eller prisa som det bästa jag sett, men fungerar som tillfällig underhållning.

Jag har inget emot att se senare delar i serien!