Citat:
Ursprungligen postat av
PiusXIII
Det verkar ju jäkligt konstigt att man inte kunde tillverka packningar som fungerade.
Jag ska försöka sno iho något läsvärt här, så hoppas att kaffet fungerar:
Nja det här med att O-Ringen fallerade hade ju att göra med att tryckökningen inne i startraketen var så häftig när den tändes att de heta gaserna hann smita ut och så småningom bränna sig igenom höljet.
Tänk på att när boosterns bränsle utav AmmoniumPerKlorat och Aluminiumpulver/flingor plus butadiengummi brinner så blir det åtminstone 2000-3000 C grader varmt. Inget material tål detta en längre tid. Nåja det finns några enstaka, men de är inte lämpliga för raketändamål, men av andra skäl.
Man anför att det var kylan som gjorde gummit styvt, och det var därför det inte tätade ögonblickligen. Det kan stämma i det här fallet. Men man hittade vid efterforskningen efteråt andra fall av uppskjutningar då O-Ringen inte hade tätat på en gång utan man hittade brännmärken där också, fast mindre.
Hur skulle man då gjort istället ? Ja det visade sig ju att själva falsen som O-Ringen ligger i var inte riktigt optimal i form. Dvs formen på falsen innebar att den inte kunde täta ögonblickligen. Antingen kunde man valt en tjockare O-Ring, eller en smalare fals. Nu kommer jag inte ihåg hur man löste det men jag har för mig att man satte dit två O-Ringar, och därmed är läckage uteslutet.
Varför fanns det då denna tätning ? Jo det berodde på att startraketen var byggd i sektioner som skruvades ihop. Man kunde nämligen inte gjuta bränsleblandningen i ett enda långt stycke utan satte ihop raketen av sektioner med bultar. Dessa sektioner hade redan färdiggjutna block av fastbränsle.
Det fanns en diskussion om att gjuta hela i ett enda svep, men det finns en uppenbar nackdel med detta förfarande, och det är det att butadiengummit är en polymer som utvecklar värme när den stelnar (polymeriseringen startar). Och mer värme utvecklas ju tjockare materialet är. Blir det för snabb värmeutveckling så kan det bildas sprickor i fastbränslet.
Sprickor i fastbränslet är mycket farligt, och det brukar alltid innebära att förbränningen blir för häftig och raketen exploderar. Tex att det lossnar stora sjok bränsle inuti och korkar igen dysan.
Man klurade ju å andra sidan ut att för att höljet skulle vara starkt nog det behövde falsar här och där, så därför blev falsarna där vid O-Ringarna. Så de blev en kompromiss emellan olika krav.
Om man skulle gjuta hela bränslet på en gång så kan det alltså bildas sprickor. Tyvärr så har man just ingen perfekt metod att upptäcka dessa sprickor mer än att skicka in ett endoskop, och möjligen köra ultraljud på utsidan, Men mer säkrare än så skulle det inte vara.
Det fanns också en annan tanke om dessa fastbränsleraketer och det är att låta en press under värme pressa hela fastbränslestapeln i ett enda moment men en så stor press skulle bli enormt kostsam. Dock så lär en del mindre missilers fastbränsle vara pressat på det sättet. Själva presstrycket undviker alltså sprickorna.
Kom ihåg att man inte hade gjort så väldigt många försök med dessa startraketer innan rymdfärjan började flyga. Man hade lagt ner mycket mera arbete på raketmotorerna - Men de uppfattades ju förstås som de viktigaste komponenterna i det stora hela.
Rymdfärjans startraketer var de första och största i sitt sitt slag. Högst upp i toppen fanns noskonen med fallskärm och diverse attiraljer inklusive tändanordningen som närmast kan kallas för ett jävligt stort tomtebloss. Det var byggt för att ge en ögonblicklig kraftig låga som genast tänder hela fastbränslepelaren inifrån.
Man visste redan innan att dessa startraketer hade mycket problem med vibrationer. Hela raketen är så stor att vibrationerna fortplantar sig igenom hela konstruktionen. Vibrationerna i sig är farliga för de kan göra att fastbränslet spricker och då blir det katastrofalt. Och denna risken antog man vara större än något annat möjligt fel.
Det är mycket svårt att få en sådan konstruktion att brinna jämnt utefter hela pelaren. Massor av experiment måste antagligen göras för att det ska brinna jämnare. Påminner mig om Alfred Nobels experiment med röksvagt krut och även korditen