Citat:
Det är inte graden av anpassning som ska avgöra om en person ska få stanna i Sverige eller ej. Det är graden av skyddsbehov som avgör.
En person utan skyddsskäl som får stanna tar en plats från någon som behöver den bättre.
Eftersom Abrahim var tolv år när han kom hit måste han ju ha varit medveten om att mannen som uppgav sig vara hans pappa inte var det. Som tolvåring hade han väl inte mycket att sätta emot när familjen bestämde att han skulle fuskas in i Sverige, men han måste ju hela tiden här ha varit medveten om att han var här genom ett bedrägeri. Nu när han är arton borde han kunna förstå varför Sverige inte accepterar ett sådant bedrägeri.
Att söka något innebär att det finns ett visst mått av osäkerhet om utgången. Abrahim måste ju hela tiden ha vetat att det fanns en osäkerhet i om han skulle få stanna eller ej, och nu bör han vara mogen att acceptera att det faktiskt blev ett nej.
Det må vara att han inte har bott i Liberia tidigare, men han ska faktiskt åka hem till sin mamma och fyra syskon som han har haft kontakt med under tiden här.
Det är underligt att många tycker att det ska gå bra att ett ensamkommande barn eller ungdom (jag talar alltså inte nu bara om Abrahim utan generellt) flyttar till ett helt okänt land, t ex Sverige, medan det uppfattas som helt omöjligt att flytta andra vägen, dvs från Sverige till ett annat land. Är det för att de tror att levnadsstandard i materiella termer är det enda viktiga, eller för att de har någon grumlig tanke om att Sverige är så överlägset alla andra länder att det är omöjligt att bo någon annanstans?
Sådana här fall är principiellt viktiga. Det ska aldrig gå att vinna fördelar genom medvetet bedrägeri. Det underminerar samhällsmoralen. Det är dessutom viktigt att Sverige signalerar att vi inte accepterar bedrägerier av detta slag, att man inte har något att vinna på att försöka. Om man är konsekvent i detta kommer andra att avskräckas från att försöka, vilket sparar både pengar och besvär både för Sverige och för dem som avstår från att försöka.
Dessutom borde DNA-prover tas på alla som söker asyl och hävdar släktskap.
En person utan skyddsskäl som får stanna tar en plats från någon som behöver den bättre.
Eftersom Abrahim var tolv år när han kom hit måste han ju ha varit medveten om att mannen som uppgav sig vara hans pappa inte var det. Som tolvåring hade han väl inte mycket att sätta emot när familjen bestämde att han skulle fuskas in i Sverige, men han måste ju hela tiden här ha varit medveten om att han var här genom ett bedrägeri. Nu när han är arton borde han kunna förstå varför Sverige inte accepterar ett sådant bedrägeri.
Att söka något innebär att det finns ett visst mått av osäkerhet om utgången. Abrahim måste ju hela tiden ha vetat att det fanns en osäkerhet i om han skulle få stanna eller ej, och nu bör han vara mogen att acceptera att det faktiskt blev ett nej.
Det må vara att han inte har bott i Liberia tidigare, men han ska faktiskt åka hem till sin mamma och fyra syskon som han har haft kontakt med under tiden här.
Det är underligt att många tycker att det ska gå bra att ett ensamkommande barn eller ungdom (jag talar alltså inte nu bara om Abrahim utan generellt) flyttar till ett helt okänt land, t ex Sverige, medan det uppfattas som helt omöjligt att flytta andra vägen, dvs från Sverige till ett annat land. Är det för att de tror att levnadsstandard i materiella termer är det enda viktiga, eller för att de har någon grumlig tanke om att Sverige är så överlägset alla andra länder att det är omöjligt att bo någon annanstans?
Sådana här fall är principiellt viktiga. Det ska aldrig gå att vinna fördelar genom medvetet bedrägeri. Det underminerar samhällsmoralen. Det är dessutom viktigt att Sverige signalerar att vi inte accepterar bedrägerier av detta slag, att man inte har något att vinna på att försöka. Om man är konsekvent i detta kommer andra att avskräckas från att försöka, vilket sparar både pengar och besvär både för Sverige och för dem som avstår från att försöka.
Dessutom borde DNA-prover tas på alla som söker asyl och hävdar släktskap.
Må så vara, eller inte. Han har sitt liv i Sverige, ingen annanstans. Han är oerhört älskad av sina nära och kära. Han är långt ifrån den vanliga blatteungen i förorten när det gäller beteende och moral. Om du tänker dig in i hans situation så borde du förstå. Du och jag skulle också börja gråta om vi plötsligt fick beskedet att lämna vårt liv och flytta till en helt främmande plats i världen.
Om det här är så viktigt för dig så kan jag lika gärna be om ursäkt om mitt helt idiotiska sätt att använda uttrycket "unge".
