Såg filmen igår på SVT, visserligen inte hela och under en del zappande till Friidrotts-VM (sista dagen i London). Det är säkert en härlig och spänstig musical på scen, men filmen fungerar inte hela vägen. Mitt i allt det goda humöret (Pierce Brosnan, Amanda Seyfried m fl hade säkert jättekul under inspelningen och det är en film som badar i känslor) verkar den litet för flåsig och formulärartad. Handlingen är ju rätt mycket som en gammaldags förväxlingsfars där folk springer i dörrarna och hoppar ut i trädgården, och hela filmen är väldigt chockrosa, man bara väntar på att någon av damerna ska ropa
Oh My Gaaaaawd!! Även om det är klart att filmen inte är tänkt att vara realistisk så känns det litet jobbigt efter ett tag.
Sedan är det musiken. Skådespelarna är (som många redan har varit inne på) inte tillräckligt starka sångare, de sjunger hellre än bra (Meryl Streep är väl hygglig men knappast en sångerska med lyskraft), och eftersom man har använt ABBAs studioversioner (visserligen ibland litet ommixade) så känns det litet platt när det inte är Agnetha eller Frida som sjunger. Nu är
Mamma Mia till stor del gjord för en "karaoke-generation" där man gillar det där litet tacky och utklädda i att tolka låtarna så, men jag är inte särskilt inställd på karaoke och för mig blir det obestämt störande.
Rent songwriting-mässigt är ju de här låtarna ofta urstarka, det bevisas av hur många olika slags tolkningar de kan göras i utan att tappa formen, från hårdrock till soul till ballad, men när de görs som karaoke och dessutom får så här stort utrymme på bekostnad av dialogen så blir det en litet konstig hybrid av musical och fars. Sedan upplever jag att filmrutorna tränger ihop det som händer för mycket; den här musicalen behöver utrymmet på en stor
scen.[/